Professor Wittenberg vid fjolårets Wittenberg föreläsning. |
I fredags var jag
på begravning. Gunther Wittenberg, en person, som betytt oerhört mycket i både
kyrka och akademi i Sydafrika, begravdes. Det skedde i The Church of the Cross,
den lutherska kyrkan i Hayfields. Vi bor inte så långt därifrån men firar sällan
gudstjänst där. Den tillhör ELCSA (N-T) som är en kyrka bestående av mestadels
vita. Den har tyskt ursprung och ungefär varannan söndag hålls också
gudstjänsten på tyska. ELCSA (N-T) hör ihop med ELCSA (Cape) och en motsvarande
kyrka i Namibia: Evangelisch Lutherische Kirche in Namibia (DELK). Tillsammans
utgör de UELCSA. Jag sticker inte under stol med att jag är djupt oroad över
att dessa kyrkor och den lutherska kyrka som Svenska kyrkan samarbetar med,
ELCSA (som består av svarta), fortfarande inte har hittat former för en djupare
gemenskap.
I fredags var det
dock naturligt att vara i The Church of the Cross. Gunther Hermann Wittenberg var
en av de mest namnkunniga professorerna vid vårt universitet. Sedan ett antal
år Professor emeritus. Jag har träffat honom en gång och även nämnt det i en
bloggpost.
Gunther
Wittenberg var en utav många vita under apartheid som vägrade ställa upp på förtrycket
och som därmed utsatte sig för stora risker i kampen. De som talade vi begravningen
underströk detta. Jag ska försöka berätta lite om det som berörde mig mest.
Barnbarnen sjunger, under ledning av en av döttrarna, Gertrud Tönsing, som också min kollega, bland annat engagerad på det lutherska prästseminariet, LTI. |
Musiken var
speciell. En del klassiska stycken framfördes. Psalmerna sjöngs på både tyska
och engelska. Barnbarnen sjöng vissa verser. Det var fint!
Textläsare var
Syster Happiness Kumalo, som är nunna och präst och ledare för den lutherska
kommuniteten Kenosis. Även denna kommunitet har jag nämnt i en tidigare
bloggpost. Professor
Wittenberg och hans hustru Monika var med och grundade Kenosis.
Men Gunther Wittenberg grundade också vår institution:
School of Religion, Philosophy and Classics. Men när han var
med och startade denna, skedde det under namnet: School of Theology. Året var
1985. Han bidrog också till det som idag kallas The Cluster of Theological
Education, som är ett samarbete mellan Universitetet och vissa kyrkors
prästseminarier, exempelvis LTI, där jag undervisar. Även denna
institution var Gunther Wittenberg med och drog igång. Till the Cluster hör
även Metodisternas och Katolikernas seminarier. Detta
samarbete fann sina former 1990. Just i år ska avtalet skrivas om och det är nu
ett hotat samarbete. Universitetet drivs i nuläget av kortfristiga, ekonomiska
mål och ser inte den ekonomiska nyttan av det hela. Trist!
Vid begravningen
talade en av hans och Monikas döttrar, Gertrud. Henne känner vi väl. Hon och
hennes man, Detlev, finns i Pietermaritzburg och Detlev och jag är kollegor på universitetet.
Det som drabbade mig mest i Gertruds begravningstal (eulogi) var professor
Wittenbergs första år. Han föddes 1935 i dåvarande Tanganyika och när Andra Världskriget
bröt ut blev familjen (med undantag av pappan) internerade i ett läger i
Salisbury (dåvarande Rhodesia). Enligt Gertrud var livet uthärdligt i lägret
ända tills en stor brand bland annat innebar att en av Gunthers systrar,
Ursula, dog. Min reflektion var att denna tidiga erfarenhet av nöd och lidande
måste ha präglat hans liv.
Gunther
Wittenberg drog igång luthersk prästutbildning i Sydafrika – vad jag förstår i
första hand inom den egna kyrkan – och samarbetade då med en annan förgrundsgestalt
i det vita apartheid-motståndet: Wolfram Kistner. Kistner kallades i samma veva
till arbete vid South African Council of Churches, där jag stött på honom. Han
lever inte heller längre. När ELCSA firade 30-årsjubileum blev Wolfram Kistner
hedersmedlem vid en högtidlig ceremoni. (Jag berättar detta, för att det
funnits ett antal vita lutheraner som gått emot strömmen och gjort det rejält!)
Det som också
nämndes var Wittenbergs engagemang i The Christian Institute.
Förgrundsgestalten i detta sammanhang var Beyers Naudé. Jag representerade
Svenska kyrkan vid dennes begravning, som var av en helt annan dignitet, med
dåvarande presidenten, Thabo Mbeki, närvarande och predikan av Desmond Tutu.
Men jag tyckte att ungefär samma anda fanns vid professor Wittenbergs
begravning. En känsla av djup gemenskap över rasgränserna. Speglade i
omfamningar och ansiktsuttryck.
Min kollega,
Gerald West, som efterträtt Professor Wittenberg på professuren i
Gammaltestamentlig exegetik, höll också ett tal och underströk då Wittenbergs
betydelse för det som först kallades Institute for the Study of the Bible.
Wittenberg grundade detta i slutet av 1980-talet. I samband med det så kallade
sjudagarskriget, som var ett regelrätt inbördeskrig i Edendale, i
Pietermaritzburg i slutet av mars 1990, skedde vad vi förstår en fördjupning av
institutets identitet. Vi har hört
berättas hur Monika Wittenberg då åkte ut i krigszonen, som var ett
bostadsområde och skyddade svarta vänner med sin egen närvaro. En slags
mänsklig sköld. Som
gammaltestamentlig exeget och djupt engagerad kristen började professor
Wittenberg reflektera än mer kring vad bibeln hade att säga om denna situation.
Senare bytte institutet namn till Ujamaa, som det idag heter.
Två andra personer
talade. Vår prost, Nkosinathi Myaka, berättade bland annat hur han som
professor Wittenbergs student fick en fördjupad förståelse för möjligheten att
läsa Sydafrikas nutidshistoria i ljuset av Exodus – uttåget ur Egypten.
Dagsaktuell blev prosten när han återgav hur Professor Wittenberg siat om
framtiden och sagt att ledarna för Israels folk i sin tur blev förtryckare.
Professorn hade sagt att det skulle kunna bli likadant i Sydafrika. Prosten
underströk:
Han var alltid före sin tid.
Alla i kyrkan
förstod säkert vad som avsågs. Typiskt Sydafrika att en begravning ofta blir
ett tillfälle att tala politik.
Predikan hölls av
Biskop Horst Müller och han beskrev professor Wittenberg utifrån en bild. Ofta
cyklade professorn till universitetet. Detta var ett uttryck för hela hans
personlighet. Långt innan miljörörelsen fått luft under vingarna tog Wittenberg
ställning för en god miljö. Cykel-metaforen berättar om en person som tycker
det är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet snabbt.
I samband med
överlåtelsen – the Committal – bad biskopen om förlåtelse på sin kyrkas vägnar,
för att de inte hade utgjort ett stöd för Professor Wittenberg under kampen mot
apartheid. (Det fick mig att tänka på den s k Rustenburg konferensen 1990, när
vita reformerta kristna bad om förlåtelse för sin roll i apartheid och
Ärkebiskop Tutu förmedlade förlåtelse.) Just denna begravning var det ingen som
uttalade förlåtelseord för ELCSA (N-T). Vem skulle kunna?
Varför har jag nu
ägnat en oerhört lång bloggpost åt Professor Wittenberg? Så klart för att han
faktiskt under sitt liv bidrog på ett signifikant sätt i kampen mot apartheid
och mycket annat. Men också för att lyfta fram en person i den vita lutherska kyrkan
som haft som vision djupare enhet inom den lutherska kyrkofamiljen. Jag tror
och hoppas att detta ska kunna bli verklighet. Reformationsjubileet 2017, då
Lutherska Världsförbundet har sin Generalförsamling i Windhoek, Namibia, skulle kunna bli
en milstolpe. Tänk om de vita och svarta kyrkorna då la fram en plan för hur de
ska växa ihop? Det är som en cykelfärd, lite vingligt och inte särskilt snabbt
går det. Men det kanske är viktigare att nå målet på rätt sätt än att nå målet
snabbt.
Fin beskrivning av en man jag inte känner till och hans livsverk. Politik, som i Sydafrikas, var nog naturligt att tala om vid denna begravning. Däremot ser jag med bestörtning hur en präst singlar ut ledarna för Israels folk med titeln förtryckare, som vore det korrekt, och rättfärdigt, sett mot att Israel har tvingats bli starkt för att överleva.
ReplyDeleteVarför denna preoccupation med Israels agerande, som resultat av så många krig, fortsatt terrorism och fortsatta uppviglingar till mer från palestinska ledare? Verkligt förtrycka och bestial behandling av människor rapporteras så ofta i grannskap som Gaza och Syrien, men enbart Israel pekas ut vid en begravning? Om Myaka tog med lite contect och spered förtryckarbenämningen lite vidare vet jag ju inte. Men jag får lite insikt om hur djupt antiisraelism kan gå.
Am Yisrael, Israels folk, är faktiskt judar i hela världen. Deras ledare är alltså förtryckare? Men ledarna för Israels folk i Israel ger idag order om att hjälpa förtryckta och skadade i Syrien, har så gjort i hundratals fall, och judiska ledare överallt har stått i förgrunden vad gäller både segregation i USA och mot apartheid.
Det sagt, skulle jag vilja tala med din prost och se om han är så onyanserad som det låter från en liten partsinlaga. Judge not lest you be judge, tänker jag om min kritik. :)
Min text kan nog läsas som om prosten tänkte på dagens Israel men så uppfattade jag det inte då utan att han beskrev att Israel efter befrielsen från Egypten intog ett land, som beboddes av andra folk. Visserligen var det "det utlovade landet" men helt enkelt var det väl inte? Poängen var dock att dagens ledare i Sydafrika inte längre tänker befrielse utan är upptagna med sin egen makt. Och därmed blir förtryckare. Liksom så många andra förre detta befrielserörelser blivit. Jag är den förste att skriva att detta också gäller länder som Egypten (även om inte militären var ute på torget med folket, utan kom in senare) eller Iran. Om de Palestinska ledarna skulle komma till makten i hela det landområde som idag är Israel/Palestina skulle det väl mycket väl kunna hända där också. Men som sagt, prostens tal tror jag handlade om den bibliska historien snarare än dagens politik. Med undantag av kopplingen till Sydafrika, förstås!
ReplyDelete