Sydafrika och Libyen

På Hans Engdahls blogg kunde man den 23 februari läsa följande om Sydafrikas regerings relation till det som händer I Libyen:

Earlier today an official of the South African government was asked: “what about the situation in Libya?” . Answer: “we must ask them to be as calm as possible.” One can hardly believe one’s ears in a situation where comrade Gadaffi again has shown his true colours of cruelty …

Är det verkligen så, att Sydafrika håller Khadaffi/Gadaffi om ryggen? Jag kollar på Mail&Guardian och de skriver under rubriken ”Leaders tiptoe around Libya”:

As protests became increasingly bloody in Libya this week, the South African government finally issued a statement on Wednesday reluctantly condemning the violence that may have left at least 1 000 dead after the government used live ammunition and heavy weapons on demonstrators.

På ANC’s hemsida skriver en kolumnist (Andile Lungisa, vidce ordförande i ANC’s ungdomsförbund) i alla fall dessa starka ord den 25 februari:

As the uprising in Libya spreads throughout that country, the toll of protesters killed and wounded by the murderous and schizophrenic regime of Colonel Muammar Gaddafi continues to rise.

Det är inte helt lätt att reda ut, härifrån Sverige, vad Sydafrika tycker och tanker. Men det är väl lika illa här i vår del av världen. Carl Bildt har fått kritik för sina uttalanden och jag tycker också att han sa många märkliga saker. Men på sin blogg skrev han faktiskt såhär den 21 februari:

Utvecklingen i Libyen är – som jag redan skrivit – extremt oroande.
Ett sammanbrottsscenario i Libyen är alls inte otänkbart, och kommer att ha grava konsekvenser på en rad olika områden. I Medelhavsländerna är oron för vad det skulle komma att innebära stor. En omfattande flyktingström är förvisso en mycket påtaglig möjlighet, och kommer att ställa krav på europeisk solidaritet.
Men ingenting av detta påverkar självfallet vår syn på de grava övergrepp och den omfattande våldsanvändning vi nu ser.

Jag gillar att han faktiskt använder ordet solidaritet. Helle Klein ställer Bildt mot Palme (vars 25-åriga dödsdag är just idag) i sin blogg. Dag Sandahl använder Khadaffi som ett rent kyrkopolitiskt slagträ. Det tycker jag var ett lågvattenmärke.
Ytterst handlar väl den tveksamma kritiken mot Khadaffi om olja. D v s om pengar. Liksom inför så många andra diktaturer. Jag ber i min aftonbön att folket ska få sin befrielse. Men inte bara i Libyen. Också i Kina. Och i Zimbabwe. Antalet diktaturer verkar vara konstant. Så kampen den går vidare!

Intressanta allianser

Lena Andersson skriver kolumn i DN. Hon kritiserar hårt Svenska kyrkan. Jag skriver lite diplomatiskt här på min blogg men tycker nog att hon i sak har rätt i många avseenden. Åke Bonnier, domprost i Stockholm, går i försvar.

Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan ...

Jag kan tycka att Åke är lite väl snabb och låter bli att lyssna. Frimodig kyrka jublar över hennes kritik

Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande.

Men bloggen anser också att Lena Andersson har

… många blinda fläckar när det gäller just kristendomen.

Karin Långström Vinge både håller med och inte håller med. Hon kopplar in K G Hammar och menar att det inte handlar om Gud utan om vilken Gudsbild vi har. Här får jag svårt att hålla med. Nog handlar väl ändå utsagan: ”Vi tror på en Gud som …” om just Gud och inte bara om vår bild av Gud? Att sedan vår utsaga om Gud är uttryck för vår Gudsbild, är ju en annan sak.

Men hur som helst: Det är intressant att se vilka allianser en kolumn i DN föder. En kommentar (frimodig) på Åke Bonniers blogg säger om Lena Andersson:

För mig är det alarmerande att en ateist talar mer profetiskt än kyrkan!

Jag har inte DN, så jag visste inte att kolumnisten är ateist. Och frågan är om en ateist kan vara profetisk i en mer teologisk bemärkelse. Men jag förstår vad som avses.

Profet eller inte är det alltid nyttigt att verkligen försöka lyssna till kritik. Det tror jag vi i Svenska kyrkan har all anledning att göra. Även om den sker i form av rallarsvingar.

Så här ser förresten annonsen ut:

Gudstjänstgrupper i Birgittakyrkan

Det blev en härlig högmässa. Igen. För vi har firat härliga högmässor förut. Nu blir det dock härligt på ett annat sätt. Exempelvis blir det en annan upplevelse när två vuxna och tre barn står vid ingångarna och delar ut psalmböcker och gudstjänstordningar. Till barnen delas barnens gudstjänstordning ut. Med bild att färglägga på kyrkis (söndagsskolan). Några barn (de 11-åriga tanterna) sjöng en sång. En liten flicka, som jag döpte för några år sedan, delade ut ljus under nattvardsgången, så att de som vill skulle kunna tända ett ljus. Kommunion stående på led eller vid knäfall. Personlig förbön vid ena sidan av altarrunden. För mig blev det bra. Stor variation och stor valfrihet. I gudstjänstgruppen var ålderspannet 3 – 70 (på ett ungefär, tror jag). En konfirmandledare och två konfirmander var kors och ljus. Två andra konfirmander sa efteråt: Vi vill gärna göra det nästa gång.

Det fanns en anda av förväntan i kyrkan. Från de andra fyra gudstjänstgrupperna. Hur ska det bli när de har ansvar? Förmodligen på ett annat sätt. Så bra! Vi firar samma högmässa med hög igenkänningsfaktor. Men den blir präglad av just den grupp människor som har särskilt ansvar just den söndagen. Samtidigt präglas det fortfarande av prästen, organisten, vilken söndag det är kyrkoåret, vad som händer i omvärlden osv. Men visst är det häftigt, att högmässan är så slitstark att den kan härbärgera allt detta?

Förbönen idag blev innerlig med en 11-åring som var med och bad för barnen, en i gudstjänstgruppen, som på ett bra sätt lyft in både söndagens tema och omvärldens behov i formuleringarna samt diakonen, som denna söndag bland annat fick be för ett litet barn som döptes sin första levnadsdag och hann bli 8 dagar gammal. När klockorna ringde var kyrkan försänkt i bön för honom och för hans föräldrar.

När de sista kaffekopparna diskats och det sista bordet torkats av hade redan de flesta gudstjänstdeltagare lämnat kyrkan. Det var en glad och lycklig, snart 21-årig kyrkorådsordförande, som steg ut i vårvinterns bleka eftermiddagsljus, för att lämna Birgittakyrkan efter en intensiv förmiddag.

Själv fortsatte jag med ytterligare någon timmes konfirmandlektion, med gott stöd av flera ledare, för att sedan träffa ett par föräldrar, vars barn jag ska döpa om ett tag.

Jag ser tillbaka på en fantastisk dag med så oerhört mycket positiv energi från alla håll: Från kyrkans historia ända tillbaka till Jesu eget jordiska liv, från medkristna i alla åldrar och från Gud själv, närvarande i allt.

Twingly igen

Man kan "pinga sin blogg på Twingly". jag tror jag gjort det förut. Då kommer man till en ruta som ser ut såhär.

Jag har just gjort det. Nu kan man se min blogg i raden av bloggar som länkar till den DN-kolumn jag just skrivit om. Intressant!

Svenska kyrkans polyteistiska ansikte

Min syster, syrsan, noterar att kolumnisten Lena Andersson skriver om Svenska kyrkan i dagens DN. Det handlar om Svenska kyrkans brist på tydlighet. Eller som hon skriver "om Svenska kyrkans nya trosbekännelse” under rubriken ”Ja till polyteism”. Det som upprör kolumnisten är Svenska kyrkans senaste reklamkampanj i kollektivtrafiken i Stockholm och Göteborg, där det står:

Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor.

Kolumnisten undrar

… hur Svenska kyrkan står ut med sig själv som perenn producent av förträfflighet …

En annan salva lyder:

Om Svenska kyrkan för en gångs skull hade klarat att förfäkta något bortom sina gudsnådeliga plattityder kunde de ha skrivit: ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Eller ännu hellre: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Men då handlar det ju om Gud och inte om Svenska kyrkan. Och därtill har man gjort påståenden om en ensam Gud, om att alla troende – även rasister och sexister – har samma gud, samt om dennes hantering av världen. Det skulle ge problem med verklighetens reellt existerande ojämlikhet och moraliska katastrofer. Den diskussionen vill kyrkan inte ha, så den rotar i fyndlådan och väljer den bästa av gudarna.

Hon häcklar Svenska kyrkans

ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet

och någonstans just där tycker jag att penseldragen blir ganska breda även från Lena Andersson.
När jag läser reklamkampanjens ord associerar jag till psalmen

Jag tror på en Gud, som är helig och varm ...

med text av Christina Lövestam. Som jag ser det är det ett poetiskt språk och inte ett vetenskapligt språk. Lena Andersson talar om intellektuell redighet men inte kan man väl läsa en poetisk text på samma sätt som en lagtext. Inte heller ett reklambudskap på samma sätt som en vetenskaplig avhandling.
Syrsan kommenterar kolumnen på nätet på bland annat detta sätt:

Just nu pågår en animerad debatt om kyrkans namnbyte på sitt internationella arbete (det som längre tillbaka var Sv kyrkans mission heter nu "Act Alliance"), så frågan hur kyrkan marknadsför sig är väldigt aktuell.

Syrran har rätt. Det handlar mer om hur marknadsföring fungerar och hur korta, kärnfulla reklambudskap nästan alltid tenderar att komma till korta inför ett textkritiskt studium. Däremot föder de i bästa fall till samtal och debatt. Därmed säger jag inte att det är oviktigt hur man formulerar sig. Tvärtom. Men kanske drar Lena Andersson lite för stora växlar på grundval av det två bokstäver långa ordet ”en”.
Till sist: Hade jag fått formulera kampanjen hade jag också valt ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Det är bättre formulerat. Och jag tycker att kolumnen är tänkvärd. En av formuleringarna stämmer till eftertanke:

Och nu offrar man Guds allmakt för att slippa ta itu med de teologiska konsekvenserna av Guds verk. I stället tar sig Svenska kyrkan en alldeles egen anti¬rasistisk och antisexistisk gud, skapad till deras egen oförvitliga avbild.

Men jag tror hon skjuter bredvid målet när det gäller polyteismen, för jag är ganska övertygad om att de flesta teologer i Svenska kyrkan, tvärtemot vad hon hävdar, faktiskt menar att det bara finns en enda Gud. Att Gud visar sig på olika sätt i olika religioner. Och det synsättet kan ju också bli ganska luddigt. Det blir nämligen problematiskt att vara kristen och ibland ha mer gemensamt med toleranta muslimer och vidsynta hinduer än med rabiata eller trångsynta kristna trossyskon. (Jag kan ibland själv känna så.) Risken är då att jag plockar bort de medkristna, som jag inte står ut med och behåller dom som tycker precis som jag. Då är man på det sluttande planet.

Näst äldsta dottern

Igår kväll var det Nikodemuskväll i Två Systrars församling. Näst äldsta dottern var dragplåster och ett drygt 20-tal människor tyckte en fredagkväll var värd att satsa på att få veta mer om Egypten. Det blev en mycket givande kväll. God mat och sedan samtal på djupet. De flesta var i övre medelåldern. Men vilket engagemang. Dottern var helt enkelt lysande. Hon lyckades inspirera oss alla. Utifrån hennes upplevelser av tre månader i Egypten 2007 med erfarenhet av både den koptiska kyrkan och muslimska vänner fick vi en lektion i hur vi människor bör och kan leva tillsammans i förståelse och gemenskap. Många som var plus 70 uttryckte sin stora hoppfullhet inför framtiden över att få möta en ung, engagerad kvinna på detta sätt. Stolta föräldrar och morföräldrar (samt en dito broder) satt och lyssnade. Kvällen slutade med bön och gemensam psalm, där våra systrar och bröder i nordafrika och på arabiska halvön var påtagligt närvarande.
En kväll som denna är för mig vad mission verkligen handlar om. Ömsesidighet. Inklusivitet. Att låta sig påverkas över geografiska och kulturella gränser med bibehållen identitet som kristen, där allt får bäras fram till Gud i bön.

Min son, sjömannen, 15

Sonen meddelar på facebook (FB) att han sitter fastfrusen i isen. Det är storebror som meddelar detta. Med kommentaren att det kanske är båten som är fastfrusen. På FB får jag veta att sonens båt ändå har en isklass som heter duga. Han skriver:

Vi har isklass 1a super, så det är första gången vi frös fast.

Som pappa önskar jag nu att lämplig isbrytare kommer fast och inser att det som drabbat sonens fartyg drabbar väldigt många båtar just nu. Som okunnig amatör kan man ju undra vad båtarna gör ute, när det ju faktiskt är vinter och man borde hålla sig inne, men vårt samhälle tar ju aldrig ledigt. Allt ska fram i tid. Alltid. Jag har bara ett tröstens ord till sonen, som jag också förmedlat:

Stay cool!

Två elvaåriga tanter

När jag fyllde 50 uppvaktades jag från många håll. Bland de mer oväntade var det jag fick av tant Adin och tant Stråle. Ja, så stod det i alla fall på breven. Nu rör det sig om två elvaåriga tanter, med en stor portion humor. Jag blev mycket glad i alla fall och inte så lite stolt.

Dessa två unga damer, deltar regelbundet i högmässan i S:ta Birgitta kyrka. Ibland med vuxensällskap men lika ofta själva. Vi brukar ibland fika ihop på kyrkkaffet. Om det hinns med.

Nu ingår de i en av gudstjänstgrupperna. På söndag ska vi börja med detta nya arbetssätt. Det blir inte längre en grupp textläsare, som bara läser text och en grupp kyrkvärdar, som bara gör vissa saker. En större grupp tar ansvar för många olika uppgifter – med början i kaffekokning och avslutning i kollekträknande.

De unga damerna ringde i förmiddags. Första repliken:

Vi längtar till på söndag!

Så inspirerande! Om allt går som planerat kommer vi som deltar i högmässan också att få höra en sång av de båda. Jag längtar också! Dessutom deltar de aktivt i förbönen. (Och en del annat).

Idén till gudstjänstgrupper kommer ursprungligen från Helgeands församling i Lunds stift. (Jag tror de var först.) I närheten av Kalmar arbetar Ålems församling enligt denna modell. Snart även S:ta Birgitta församling. Det blir roliga om mer delaktighet om fler personer gör färre saker i gudstjänsten än om några gör mycket.

Debattartikel accepterad

Vi fick in vår debattartikel i Kyrkans Tidning. Som denna gång, åtminstone i pappersupplagan, var fylld av kritik mot namnbytet.
Det inser de som fattat beslutet. I tisdags fick hustrun brev från vice ordförande för Nämnden för internationell diakoni och mission, Margareta Carlenius. Det var helt klart utskickat p g a all kritik. Bra att det blir lite liv i luckan. Det skulle varit det innan beslutet var fattat.
Såhär skrev en annan internationellt engagerad person på facebook till oss:

... tack för en lysande bra artikel i KT idag. Jag är lovad utrymmet nästa vecka och tänker vara mycket tydlig.. Vi får nog slåss om kyrkan ska förbli kyrka och inte bara vara en biståndsorganisation.

Håller med!

Loggblogg

Under halvannan timme har jag nu bedrivit efterforskningar på ACT alliance hemsida. Där kan man se vilka andra organisationer och kyrkor, som är medlemmar. Och man kan forska i hur det ser ut med deras loggor. För de nordiska länderna ser det ut såhär:

Folkekirkens Nødhjælp i Danmark har på sin hemsida en logotype, där både Folkekirkens Nødhjælp, Danmark och actalliance ryms.
Kyrkans Utlandshjälp i Finland har också mer än kyrkans namn och actalliance i sin logga.
Finska missionssällskapet är med i ACT alliance men har inte dess logga i sin.
Islands Kyrkohjälp har inte heller med ACT symbolen.
Norska kykans nödhjälp har med bÅde kyrka, nödhjälp och ACT-loggan. När det gäller Norge och Island kan man notera att de inte har med namnet på sina länder. Det har däremot Sverige och Danmark. Finland hard et i fallet med missionssällskapet men inte utlandshjälpen. Säger det något?
För helhetens skull tar jag även med Svenska kyrkan. För på ACT alliance hemsida finns inte Svenska kyrkan, internationellt arbete med som samarbetspartner utan rätt och slätt: Svenska kyrkan. Det har väl sin historiska förklaring. Svenska kyrkan mission (SKM) var en så kallad kyrkomission. Det var inget missionssällskap. Hela Svenska kyrkan stod bakom SKM och ärkebiskopen var självskriven ordförande.
En av världens största lutherska hjälporganisationer, Brot für die Welt (Bröd för världen) är också med i ACT alliance. De har kvar sin gamla logga. På hemsidan finns ACT-loggan med. Det gör även loggor tillhörande andra organisationer, som Brot für die Welt samarbetar med eller är en del av.
Med andra ord gör olika medlemsorganisationer olika. Kanske är det så att alla ska likriktas och ha med ACT alliance eller actalliance. Frågan är: Kommer det att gå? Är det önskvärt? (OBS! Det jag nu gjort är långt ifrån en vetenskaplig studie. Bara en ytterst liten, översikt. Men kanske ger den ändå något att tänka på!)

Att blogga om en logga

Äldsta dottern arbetar på en PR-byrå, som heter Geelmuyden.Kiese med huvudkontor i Oslo. Hon har just kommit hem från Tyskland, där hon medverkade i ett seminarium, anordnat av Ketchum. Dotterns företag är med i ett globalt nätverk för PR-byråer, som detta företag håller ihop. På deras hemsida finns Ketchums logotype med. Längst ner på sidan. Dottern menar att man inte kan ha med det, när man kommunicerar med kunder i Sverige. Då räcker Geelmuyden.Kiese. Däremot kan det vara bra att det finns som en hänvisning på hemsidan. Detta sagt apropå ingenting.

En sjömansvisa

Vi var ute på sommarstället och hämtade ved. I bilen hem sjunger svärföräldrarna en låt av ingen mindre än Prins Wilhelm. Den heter rätt och slätt: En sjömansvisa. Har det att göra med sonen? Vet inte, men så här lyder den och mot slutet figurerar även en slug präst.

I hamnen låg briggen
och speglade riggen
i vågornas glittrande lek.
Men lättermatrosen
ombord, var om nosen
och kinden så underligt blek.
Ty nu bar det ut
på seglats och var slut
på det lustiga livet i hamn,
men dansen på logen
och skrålet på krogen
och flickornas längtande famn.

Ja, nu fick hon vänta,
hans blåögda jänta,
tills skeppet kom åter härnäst.
Då skulle med gamman
de vigas tillsamman
i kyrkan med psalmbok och präst.
Ty så blev det svuret
en afton i Furet
vid dragspelets trånande låt,
när fästefolkskyssen
han fick, innan kryssen
och sjön skulle skilja dem åt.

Nu seglade skutan till fjärran land
och blev borta i långa år,
men lättermatrosen gav bort sin hand
åt en flicka med korpsvart hår.
Hemma hans jänta gick sörjande kring
och väntade troget sin vän.
Då kom där en hälsning, ett brev, en ring,
fast själv kom han aldrig igen.
Men prästen, som skulle ha vigt de tu,
drog i stället på giljarefärd,
och Furet har nu fått en prästgårdsfru,
som är lycklig och nöjd med sin värld.
Håll därför aldrig en jänta för kär
och aldrig en lättermatros.
Ty hon vet så sällan vad kärlek är
och han, ja han seglar sin kos.

Sången påminner mig om en historia jag hörde i Bastuträsk.

Det sades att en präst i grannpastoratet, Kalvträsk, på väg till kyrkan en söndagsmorgon, fick se en av sina konfirmander med gevär i handen på väg ut i skogen. Prästen frågar vart han ska och ynglingen berättar att han sett en kanin och ska ut och skjuta den. Prästen tillrättavisar honom, och säger att han i stället borde gå i kyrkan, vilket den lydige ynglingen gör. Efter högmässan går pojken ut i skogen för att skjuta sin kanin men möter då prästen, som hunnit före och redan skjutit kaninen.
Flera år senare knackar det på dörren till prästgården. Det är samme yngling som vill ta ut lysning. Prästen frågar om han får bli vigselförrättare men ynglingen säger att de ska gifta sig i grannpastoratet med en annan präst. När prästen frågar varför, svarar ynglingen: Jag har inte glömt hur det gick med kaninen.

Debattartikel

Vi har ledig helg. En stor del av gårdagens eftermiddag ägnade hustrun och jag åt att skriva en debattartikel till Kyrkans tidning. Gällande hur det går till när Svenska kyrkans internationella arbete ska ändra namn. Eller benämning, som det heter på fackspråk. Vi får se om den kommer in. Vi blev så trötta på alltihop, så jag skrev följande rader på facebook:

... försöker skriva en insändare till Kyrkans tidning tillsammans med frun, om att Svenska kyrkans internationella arbete byter namn. Men vi blir bara trötta på alltihop.

Det blev raskt 10 kommentarer, som nästan samtliga uttryckte samma trötthet och oförstående inför namnändringen. En av kommentarerna löd:

... insändare är nog bra men vad nyttar det till? Beslutet är fattat och om internationella nämnden inte tidigare lyssnat på "rörelsen" lär de väl inte göra det nu...

Men vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört. Så debattartikeln/insändaren är inskickad. Vi får se vad som händer!

Min son, sjömannen, 14

För ett tag sedan bad jag sonen om lite rövarhistorier. En som han nu snappat upp lyder såhär. Den kan passa bra och vara sedelärande idag, när kollekten i kyrkan gick till Hela Människan. Det som förut hette De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN).

En i besättningen hade fraktat råvin från Spanien till England. Tydligen hade förpackningen gått sönder inuti en container, så de sa åt tulltjänstemannen att inte öppna den. Han blir naturligtvis misstänksam, öppnar den och täcks av råvin. "-Vi varnade dig!"

Slut på betalkanaler

Mot slutet av 2009 upptäckte vi kanaler i det TV-utbud vi beställt, som vi inte sett upp med. Så kallad mjuk erotik. Jag skrev om det då. När vi upptäckt detta sa vi upp vårt abonnemang. Det visade sig vara tecknat för över ett år. Igår tog det slut. Det innebär att vi även missar en del sport, en hel del serier osv. Det får vi ta. Framför allt slipper vi vara med och betala för porr. Känns bra!

Arbetsledare 2

När jag skriver om de brister som finns i demokratin inom Svenska kyrkan, när det gäller kontakten mellan kyrkans hus i Uppsala och fotfolket inser jag i samma andetag att jag själv nu befinner mig ett snäpp längre upp i hierarkin. En präst har naturligtvis alltid en ledarroll i kyrkan. Det är, som så mycket annat, på gott och ont. Makt och ledarskap, som mycket annat, kan användas för att bygga upp gemenskapen eller för att skapa mervärden för en själv. Jag hoppas att jag inte faller för det senare.
Det finns också krafter som gärna placerar en ledare på piedestal. Kan verka smickrande. Men det är vingligt på piedestalen. Jag trivs egentligen inte där. Men jag försöker vara tillräckligt ödmjuk, för att inse, att risken föreligger. Inte minst nu, när jag inte bara är präst utan också arbetsledare.
Kalmar pastorat, som jag skrivit förut, har gått från 9 arbetsledande präster (utöver kyrkoherden) till två. Jag är en av dem. Jag är med i ledningsgruppen och jag kommer att vara med på samverkansgruppens första möte den 1 mars. I samverkansgruppen möts alla ordförande i de olika kyrkoråden m fl. Så visst har jag fått mer att säga till om.
Hur upplever mina arbetskamrater denna förändring? Kan vi i ledningsgruppen lyssna in det som förtroendevalda, anställda och kyrkans medlemmar i stort känner och vill? Kort sagt: är vår organisation demokratisk? Självklart vet jag att det i chefens roll ingår moment, då demokrati inte går att tillämpa. Om två anställda vill ha semester samtidigt men någon måste vara i tjänst, måste ju chefen fatta ett beslut. Kanske går det att resonera sig fram till en lösning. Men inte alltid.
Men det finns ju så många andra tillfällen, då det går att samråda.
Hur känner jag inför den bristande kommunikation jag upplever mellan Svenska kyrkans nationella nivå och församlingarna? Hur upplever de personer, som jag har fått i uppdrag att vara arbetsledare för, vår kommunikation? På något sätt hänger frågorna ihop, så mycket inser jag.

Nu får det vara nog

Jag är glad att personalen på kyrkokansliets informationsavdelning reagerar på det som nu skrivs och sägs kring bytet av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Johan Ehrning har kommenterat min förra blogpost. Tack! Ulrika Lagerlöf kommenterar på Kyrkans Tidnings webupplaga. Också det bra. Men jag är ändå kritisk!
Att i framtiden vara med i ett internationellt engagemang som kallas Act alliance är inget jag blivit tillfrågad om. Känner fler än jag så? Jag tror det! I dagens Kyrkans Tidning blev det en liten futtig artikel. Men på nätupplagan fylldes snabbt på med kommentarer, som nämnts ovan. Det är ju bra. Men vad blev det av kommunikationen kring detta inom Svenska kyrkans vanliga kommunikationskanaler? Jag fick veta det genom en blogg och genom facebook. Är det OK? Svar: Nej!
Jag vill ju inte vara motvalls och tillbakasträvare. Men ibland, kanske nu, är det dags att säga: NEJ!
Varför? För att denna namnändring är beslutad på ett odemokratiskt sätt. Det skälet räcker. För mig!
Läs mer om detta på Brygubben, som gör en mycket informativ och utredande sammanställning. (Tack, Martin!)
En viktig del saknas dock, som ofta kommer bort. När Lutherhjälpen grundades 1947 fanns redan en annan rörelse inom Svenska kyrkan, som hette Svenska kyrkohjälpen, grundad 1944, tror jag. Svenska kyrkohjälpen gick ihop med Lutherhjälpen 1963. Den rörelsen är också en viktig del av vår gemensamma historia. På kyrkomötets hemsida, kan man läsa följande:

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Som vi vet blev det så småningom bara Lutherhjälpen. Historien upprepar sig. Sammanslagningar leder ofta till att den ena parten tar överhanden och den andra glöms bort. Så var det också när KGF och RKU gick ihop, anser jag. Och när RKU och Ansgarsförbundet gick ihop.
Namnbytet vi nu bevittnar, är det ett uttryck för att det internationella engagemanget i Svenska kyrkan slås ihop med vadå? Jag är verkligen för internationalisering. Vi behöver arbeta gränsöverskridande. Men vi behöver göra detta genomskinligt. Hur vet jag att kopplingen mellan kyrkokansliet i Uppsala och ACT sekretariatet i Geneve verkligen leder till ökad försystring och förbrödring i vår värld? Eller leder det mest till att fler handläggare får åka på fler rundabordssamtal?
Är jag bara gnällig nu eller kan det vara så, vilket Gud förbjude, att den kader av kvinnor och män, unga och gamla, som bär upp detta engagemang på många sätt, inte bara ekonomiskt, utan framför allt ideologiskt och dessutom i bön, att dessa människor nu inte fått vara med i processen? Jag hoppas att jag har fel!

Johan Ehrning menar att bara 1,2 % känner till ”Hela Världen” medan 96 % känner till ”Svenska kyrkan”. Visst! Men namnet var väl: Svenska kyrkan, internationellt arbete? Inte Hela Världen! Så jämförelsen ”Svenska kyrkan Act Alliance” – ”Svenska kyrkan, internationellt arbete” blir ju ett nollsummespel, om ”Svenska kyrkan” är det vi pratar om.

Struts och psalmdiktning

En del roligt sker på facebook. När jag hade predikat i söndags kommenterade någon att jag påpekat att ordet ”struts” endast nämns på ett ställe i bibeln. Kanske Någon annan funderade i en kommentar över hur man kunde få in orden ”schakal” och ”struts” i en eventuell psalmvers. Vilket i sin tur fick någon annan att referera till psalm 706 i det som kallas Verbums tillägg 2003:

Hej björn och bäver - hej dromedar
höj era röster - Sjung Herrens lov!
Kom berg och dalar- fruktträd och gran
hela naturen - Sjung Herrens lov!

Hej blixt och dunder - hej snö och is
kom vind och väder - Sjung Herrens lov!
Hej fisk och skaldjur - kom falk och örn
höj era röster - Sjung Herrens lov!

Det diskuterades vilka svenska djur som kunde vara en motsvarighet. Kanske räv och tjäder? Någon annan började dikta och jag fortsatte. En av verserna har jag bättrat på sedan dess. Följande två versar blev till. (Melodin och formatet lånas från Svensk psalm 7):

Lova Herren, all naturen, fylld med tjäder och med räv.
Fäbodstinta, blås i luren. Darra asp och susa säv!

Men vad skulle vi göra med strutsen? Och vilket ord kan rimma på det? Vi får låna in Johannes Döparen, för att få ordning på saken:

Lova Herren, stenig öken, vilda djur, schakal och struts.
Hos Johannes görs försöken, att bli ren från synd och smuts!

Så fick jag ett mejl från en mig närstående person som hade fortsatt och kommit på följande strof:

Lova Herren, vita vidder norrskensprakt och änglakor,
ren och ripa, sork och lämmel, jubla mott och mal och or!

Tänk vilka poetiska talanger som kan upptäckas via några facebook-inlägg. (För den som undrar så är ”or” ett litet kvalster. Förekommer ofta i korsord.)

Min son, sjömannen, 13

Enkelt. Sakligt och kortfattat. Enligt en av de senaste facebook-uppdateringarna trivs sjömannen och pappan är glad och nöjd.

Efter stormen

Nyss kom jag hem från S:t Johannes kyrka i Kalmar. Musikprojektet: ”Efter stormen” framfördes. Det är enligt församlingens hemsida

En musikalisk föreställning om stormen Gudrun och andra stormar i våra liv. Med Mattias Nystrand, Thomas Eidrup, Sam Edin, Anna-Maria Dencker, Anna Johansson, Peter Alrikson.

De olika delarna i föreställningen heter Skogsbrukarens visa, Storm, Kaos, Slagfält, Gryningen kommer med hopp, Livet blev inte som jag tänkt mig, Tänd ett ljus, Den större berättelsen samt det sista stycket Dag & Natt.
Det är Mattias Nystrand, som skrivit all text och musik utom andra stycket (Storm), som skrivits av Thomas Eidrup.
Min första reflektion är att jag bodde i Sydafrika när stormen, den 8-9 januari 2005, drog över stora delar av Sverige och inte minst genom Småland. Vi förstod nog inte riktigt hur stort det var. Men i mars samma år var jag hemma i Sverige och åkte bil från Kalmar till västkusten, väg 25. Det var som ett plockepinn. Ändå hade jag, med Sydafrikas problematik i tankarna, inte så värst stor förståelse för det hela.
Just detta med att ge stormen en proportion verkar vara en av de ledande motiven i föreställningen. Man kan sammanfatta det i orden:
Livet blev inte som jag tänkt mig, men det blev ganska bra ändå.
Det känns som ett möjligt förhållningssätt i den svenska kontexten. Åtminstone om materiella värden försvinner. För de flesta finns det ändå någon form av skyddsnät. Mot slutet av föreställningen hävdar Mattias Nystrand i en kort betraktelse att det inte är bara materiella värden vi lämnar vidare till våra barn. Det är så mycket mer.
Det som grep mig mest var nog musiken och inte minst spänningen mellan elgitarr och violin i exempelvis ”Storm” eller Thomas Eidrups saxofon i ”Gryningen kommer med hopp” (tror jag att det var). Det grep tag i mig! En annan stark upplevelse var när dansaren, Anna Johansson, i slutet kommer in och dansar till en sång om hur hjärtat slår.

Det stormar i alla människors liv. Smått eller stort. Ingen människa går oberörd genom livet även om det kan tyckas så.
Men i Sydafrika skulle man ändå inte säga att livet blev ”ganska bra ändå”. Många av de människor jag mött, som mist stora delar av sin familj och levat i både materiell fattigdom och under stort förtryck skulle ändå säga att livet är fantastiskt. Att Gud är barmhärtig! (Detta säger jag utan någon som helst tanke att glorifiera fattigdomen.)
Men ”Efter stormen” känner jag hamnar rätt i vårt västerländska sammanhang, där vi har höga förväntningar på livet eller som det står i programmet:

Vi har alla en bild av hur ett lyckligt liv ska vara. Kanske är det så att dessa bilder ibland står i vägen för den vardagslycka som trots allt försöker nå fram till oss.

Jag tyckte om föreställningen och hoppas få uppleva den igen.

Gud verkar nu

I fredags var det en annons inne i lokaltidningen. (Liksom i alla andra lokaltidningar i Växjö stift.)

I texten under står det:

Gud verkar nu! Det är temat för den sjätte söndagen efter trettondedagen, den 13 februari. Det som är lite speciellt med denna söndag är att den infaller väldigt sällan, nästa gång är först 2038! Orsaken till att söndagen infaller just i år är att påsken kommer så sent i år. Välkommen till våra kyrkor! Jan-Olof Johansson, biskop i Växjö stift.

Kul idé – men kanske lite väl internt. Hur många bryr sig om en av kyrkoårets mest perifera finesser? Men, det var i alla fall ett bra försök. Som Heidestam skrev:

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Hursomhelst var vi över 130 personer i högmässan. Jag trodde inte att så många skulle komma. Vi står inför en förändring i vårt arbetssätt. Vi ska börja med gudstjänstgrupper. Den gamla listan över vem som är kyrkvärd har tagit slut. Jag hade bett Sven-Roland och Henny komma. Och så hade jag bett Hanna läsa en text. Men det behövdes mer folk. En textläsare till och gärna en kyrkvärd till. Johan kom tidigt och lovade vara kyrkvärd, trots att det inte var hans söndag. Anton tog en textläsning. Victor, Amilia och Tina blev kors- och ljusbärare. Inga problem!
Det var dop! Ida sjöng vackert med sin bror Markus på gitarr. Ja, vi var många mer som på olika sätt var med och bidrog. Boende, personal och anhöriga från Birgittagården (ett gruppboende för förståndshandikappade, som ligger alldeles intill kyrkan) stod för kyrkkaffet. Ja, listan kan göra längre och längre.
Efteråt frågade jag konfirmanderna om hur de upplevt högmässan. Följande ord listades utav konfirmander och ledare:

Fint, sång, alltihop, mäktigt, dop, intressant, skrikigt, mysigt, gulligt, roligt, moln, inspirerande.

Ja, den sådan gudstjänst gillar jag. Ska bara kommentera en sak. Ordet ”moln” kom från Willy, som sköter projektorn. Han gillar moln. Då syns texten bättre på den vita väggen, än vid solsken.
Jag borde vara trött efter en natt med lite för lite sömn men är tvärtom inspirerad och upplivad efter en fantastisk högmässa och konfirmandträff.
Låt mig bara ge ett litet exempel till. Britt-Marie, som är frivillig i Café Birgitta på torsdagarna bad oss pålysa att det behövs fler frivilliga. Det gjorde jag vid kyrkkaffet. Så fick jag syn på Carina, från Birgittagården. Jag bad henne komma fram, vilket hon villigt gjorde. Men glad stämma vittnade hon om hur härligt det är att få hjälpa till med caféet. Dessutom passade hon på att berätta vad Gud betyder i hennes liv och avslutade allt med ett trosvisst: Halleluja! Underbart! Kan man bli annat än inspirerad?

Hapax legomenon

Vi var på 50-årskalas i Falkenberg igår kväll och körde hem i natt. Svägerskan Agneta fyllde jämt och en god samling släktingar, vänner och arbetskamrater var samlade. Mycket barn och ungdomar. God mat och dryck och trevlig stämning. Vid bordet pratar vi om att ordet ”struts” förekommer i morgondagens (d v s dagens) gammaltestamentliga bibelläsning från Jesaja. Det förekommer bara en gång, säger jag.
Då säger Mona, som är bland de äldre på festen och sitter vid vårt bord: Då är det ett Hapax legomenon. Just det! Hapax legomenon (grekiska: ἅπαξen λεγόμενον ) och betyder ”[något] som endast en gång sägs.”
Det lärde jag mig i Uppsala, säger Mona, som kanske läste i Uppsala på slutet av 60-talet ellet början av 70-talet. Är det ett ord Du använder ofta, frågar jag. Nej, jag har nog inte använt det på alla dessa år, säger Mona. Bland de äldre i lokalen, men märkbart ung i sinnet, tänker jag. Hur kan man komma ihåg något så udda, efter 40år? Någon annan, som inte lyssnat så noga, undrar om Hapax legomenon betyder ”struts” på grekiska. Det kunde man trott. Men Jesaja skrevs rimligen på Hebreiska.
I alla fall tänkte jag att ett 50-årskalas är som ett Hapax legomenon. Det sker bara en gång. Mitt i livet, om man så vill. Och så bör det vara!
Detta kalas var trivsamt och jubilaren trivdes bland släkt och vänner från när och fjärran – både i tid och rum. Så bör det också vara och vi var glada att få vara med!

Gäst i konsumtionsverkligheten

Står vid den hylla på GeKås i Ullared, där sopborstarna ligger. Nyss sa en dam: Oh, så billigt. Vad borde jag göra? Säga till att vi haft 2 st och att båda gick sönder. M a o billigt skräp. så vad gör jag? Håller tyst och bloggar.

Svenska kyrkan, internationellt arbete

Man blir lite trött! Svenska kyrkan på nationell nivå, i det här fallet nämnden för Svenska kyrkans internationella arbete, har beslutat ändra namnet på just Svenska kyrkans internationella arbete till Svenska kyrkan actalliance. Hur vet jag det? Jo, jag läste på Karin Långström Vinge’s blogg. Jag gör det ibland. Hon återger detta och hänvisar till ett pressmeddelande? Nej! Till Kyrkans Tidning? Nej! Svaret är: hon har läst det på facebook. Suck!


De flesta som jobbar frivilligt för Svenska kyrkans internationella arbete är väl inte med på facebook, tror jag! (Rätta mig om jag har fel!) De flesta som kommenterar inlägget är negativa! Jag med! Det verkar vansinnigt att ändra namn så ofta. För 10 år sedan fanns två organisationer som hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. När vi åkte ut som missionärer var det under varumärket Svenska kyrkans mission. (Då hade man slagit ihop organisationerna men talade om olika varumärken.) Sedan blev det Svenska kyrkan, internationellt arbete. Till det kom begreppet Hela Världen som inte var ett namn utan en slags slogan. Ändå uppfattade många det som själva namnet. Nu ska det ändras. Igen. Och nu tydligen p g a att vi är den del av det internationella arbetet som kallas Act Alliance.
Hustrun ringde till kyrkans hus i Uppsala, där kyrkokansliet inryms, och uttryckte sitt missnöje med detta. Men det är klart! Det var väl redan bestämt!
Så vad kan vi göra? Konstatera att kollekterna till Svenska kyrkans internationella arbete minskar. Att det är svårt att skapa engagemang, när den information som ges lika gärna kunde gälla Röda Korset eller Rädda Barnen. (OBS! Jag gillar både RK och RB. Men de är ju religiöst obundna, vilket inte gäller Svenska kyrkan, internationellt arbete.)
Nej, fram för ytterligare ett namnförslag, som jag lanserat förut. Antingen Röda barnen (om vi nu ska flirta med kommunismen) eller kanske hellre Rädda korset. Det senare kan antingen tolkas som att vi är lite rädda eller att det är dags att rädda det kristna perspektivet i vårt arbete.
Men visst! Svenska kyrkan ackt allajans, som Karin Långström Vinge skriver, fyller ju en oerhört viktig funktion. Det förvirrar begreppen ännu mer.

Dagens tidningsskörd och biskopen

Vi prenumererar inte på särskilt många tidningar. Dagstidningar: Östran! Seulement! Vissa dagar har vi Fria Tidningen. En alternativ röst i mediabruset. Och på torsdagen kommer även Kyrkans Tidning (KT). Inte vet jag vem som sponsrar oss med den. Men OK: Tack så mycket! Så behöver vi inte läsa den på jobbet. På torsdagen kommer också Kalmarposten. Reklamfinansierad tidning. Den kan man ju både ha och mista.

Vår biskop är med i 2 av tidningarna. KT, förstås. Men även Östran. Enligt KT säger biskop Jan-Olof Johansson att han vill lägga sin kraft på

… att i samtal hitta former för hur vi ska gestalta altarets gemenskap i vardagen …

När han gör det brukar, enligt biskopen, människor säga:

… vad skönt att du inte bara talar om organisationsfrågor …

I Östran är biskopen också med. Men där framställs ett annat fokus.

Han ser tre större frågor, och en av dem är naturligtvis ekonomin.

Enligt tidningen handlar de andra frågorna om pastoratssammanslagning och kyrkobyggnader. Hoppsan! Detta var väl organisationsfrågor.

Nu anser jag inte att organisationsfrågorna är oviktiga. Men vad anser biskopen? De två artiklarna ger olika intryck? Beror det på att journalisterna missuppfattat biskopen och vinklat olika? Så kan det vara. Men det kan också bero på att biskopen inser att han måste jobba med organisation men egentligen inte gillar det och så blir han otydlig.

Hans företrädare gjorde sig känd som en person, som älskade organisationsfrågor. Kanske finns det ändå något obearbetat i detta!

SACC – profetisk röst?

Om detta handlade min doktorsavhandling. SACC, det är South African Council of Churches. Det sydafrikanska kyrkorådet. Jag har studerat organisationen fram till 2004. Vad har hänt sedan dess? Vad händer nu?

Om man följer med i sydafrikansk media kan man se att det just nu är strid kring ett uttalande av presidenten, Zuma. Han har, enligt Mail & Guardian sagt:

When you are carrying an ANC membership card, you are blessed. When you get up there, there are different cards used but when you have an ANC card, you will be let through to go to heaven.

Inte så imponerande. De andra partierna rasar och SACC har också, enligt M&G reagerat. Ordförande i SACC har sagt:

Offering heaven to these people while their suffering continues here on Earth is escapist. We [as church and government] are expected to transform the livelihoods of all [and especially the poor] for the better.

SACC ser alltså att regeringen och SACC har samma uppdrag. Men man är beredd att kritisera regeringen, vilket är bra.

Eddie Makue, som fortfarande är generalsekreterare för SACC, litar på att väljarna är mogna nog att röst mot bakgrund av sina erfarenheter och inte låta sig influeras av det Zuma säger.

Valet gäller lokala val men är ändå viktiga.

Det som stör mig är att inget av detta reflekteras på SACC’s hemsida, som senast uppdaterades för snart ett år sedan.

ANC’s egen kaplan, Rev Dr Vukile Mehana, tar sin president i försvar. Hans argument är att man inte ska tolka Zuma bokstavligt utan teologiskt. Men på detta sätt snor han verkligen in sig i argumentet:

When the President urged citizens to vote for the ANC, equating that with heaven, he meant that voters - theologically may miss the opportunity of being in the presence of God if they do not vote for the ANC.

Jag hoppas att SACC agerar på sätt som jag inte marker, för sanningen är ju den att majoriteten sydafrikaner, liksom många systrar och bröder på södra halvklotet, lever långt bort ifrån en himmelsk tillvaro, oavsett om de röstar på ANC eller inte.

Det som man kan läsa i M&G är att SACC nu vill träffa Zuma. Risken är att man försöker lösa problemet bakom lyckta dörrar. Mindre bra!

Arbetsledare

Sedan början av februari är jag arbetsledare.

Svenska kyrkan i Kalmar består av fem församlingar. Det är i församlingarna som kyrkans liv och arbete gestaltas. Människor som tillhör kyrkan lever sina liv på olika sätt. Mer eller mindre medvetet. Men var och en tillhör en församling eller är medlem i en församling. (Nu talar jag alltså om Svenska kyrkans medlemmar. De som inte är med kan ju bo på en plats som rent geografiskt kallas ”församling”.) Men de som är medlemmar i en församling (kallas ibland församlingsbor) är det som lever församlingens liv.
En del har särskilda uppgifter. Några har fått förtroendet att fatta beslut. Genom att vara med i ett kyrkoråd eller så. Andra sjunger i kören. Några fixar kyrkkaffe. Någon sköter projektorn, så att man kan se psalmerna på väggen.
Den viktigaste uppgiften/uppdraget är att vara kristen i sin vardag.

Men så finns det de som har ett anställningsförhållande inom Svenska kyrkan. I Kalmar har dessa tillhört ett antal arbetslag. Varje församling har haft ett eget arbetslag. (Sedan har det funnits arbetslag i sjukhuskyrkan, universitetskyrkan, kansliet och begravningsverksamheten). De fem församlingarnas arbetslag, sjukhuskyrkan och universitetskyrkan har slagits ihop till två arbetslag. I ett av dessa arbetslag är jag arbetsledare.

Men det finns fortfarande fem kyrkoråd. Jag leder arbetet bland de anställda i Två Systrars församling, S:ta Birgitta församling och Heliga Korsets församling. Prästerna är jag inte chef över. Inom dessa församlingar finns det nu 6 präster, som snart blir 5 st. Däremot är jag chef för de andra. Det är idag 3 musiker, 4 vaktmäster, 3 diakoner och 4 pedagoger eller assistenter. Många har lång och gedigen erfarenhet av församlingsarbete. Det är en blandning av män och kvinnor. Inte så jämt fördelat inom alla kategorier. Imorgon håller jag i min andra arbetslagsträff. Det är spännande! Vi har blivit färre anställda och min uppgift blir nu att se till att vi organiserar oss så att vi ändå kan lösa det viktigaste. En del får förändras. I detta ryms möjligheter. Men det är ju också en svår process. Grunden till förändringen är krympande ekonomi. Det har att göra med att antalet kyrkotillhöriga minskar. Vissa lämnar kyrkan! Det kommer också färre nya medlemmar. Färre barn döps!

En stor utmaning är ju att vända den trenden. Dels att det kommer nya medlemmar. Dels att vi som är medlemmar är beredda att antingen bidra mer ekonomiskt eller göra mer frivilligt. Som arbetsledare är dock mitt första ansvar den anställda personalen. Det är kyrkoherden i Kalmar som är med i de fem kyrkoråden. Tillsammans med respektive kyrkoråd fattar han beslut om församlingslivets inriktning. Jag ska se till att personalen utför den del av arbetet som ska utföras av anställd personal. För detta behöver personalen må bra, förstå vilka mål som finns för verksamheten, kunna och vilja samarbeta och ha resurser till sitt förfogande. (Samt förstås mycket mer!)

Kanske kommer jag att skriva fler rader om mitt nya arbete. Jag har själv tackat ja till denna uppgift. Jag hoppas att jag klarar det bra. Säkert kommer jag ibland att vara frustrerad. Om detta gäller enskilda skriver jag inte något i denna blogg. Jag tror på stor öppenhet men inte personalfrågor i bloggsfären. Men om det gäller principfrågor kan bloggen vara ett forum.

Vad är Svenska kyrkans roll idag? Hur ska anställda och andra relatera till varandra? Ser framtiden mörk eller ljus ut?

Min son, sjömannen, 12

Yngste sonen hör av sig. Trevligt. Lite korrigeringar till bloggen. Helt OK.
1) När de driver (vilket händer varje gång de inte går genom Stora Bält) är det för att deras kajplats inte är ledig, så då får de vänta lite.
2) Is bryter de för det mesta själva, men mellan Kemi och Oulu, samt på vägen från Oulu är de hämmade av båtens djupgående och åker därför i redan brutna rännor.
3) Sonen använde begreppet ”vaska” och inget annat. (Ja, det låter ju rimligt!) Även det ett gammalt ord. En av arbetsuppgifterna är alltså att ”vaska” lastutrymmet.
4) Dessutom kör han inte direkt båten men han har styrt den. Om man kör så ska man också ändra hastighet och signalera andra båtar (radio, vanligtvis), etc. Han skriver:

Hela "köra båt"-grejen gör bara styrmännen, däremot så ber styrman mig att sätta ut vår position i kortet ibland, och lite sånt.

5) Vad gäller rövarhistorierna ber han mig att precisera lite. Frågan är vad som skiljer en rövarhistoria från en vanlig?

Ska den vara moraliskt försvarbar eller duger även de värsta?

Ja, vad ska man säga? Vi får väl höra dem först. Eventuellt kanske de inte ska publiceras på denna blogg. Vi får se!

Idag, för 50 år sedan, döptes jag!

Det är ganska kul. Hustrun och jag tog bilen till en biltvätt idag. När vi betalat, tryckt in koden och satt i bilen i biltvätten såg vi upp till vänster. "Christ"
Biltvätten heter så. Så här sitter jag. Exakt 50 år efter mitt eget dop och tillsammans med min hustru färdas vi med bilen genom en fors av vatten. Bilen blir renad och nästan pånyttfödd.
Dessutom heter företaget inte bara Christ. Web-adressen är http://www.christ-ag.com. Jag förstår att AG på tyska betyder aktiebolag. (Aktien Gemeinshaft) men i det här fallet, på min 50:e dopdag är innebörden klar: Christ-ag! I like!

Min son, sjömannen, 11

Sonen är i hamn och kan svara på frågor. Ja, han har kört båten själv. Lite grand i alla fall. Och jag såg att de körde österut i går kväll. Som om de skulle in mot Halmstad. Varför? Jo, de låg och drev. För att vänta på att få komma in i Göteborgs hamn.
Huruvida de bryter is själva har jag inte frågat men jag tror att det är så. Får utröna det vid tillfälle. Jag ska skicka ett mejl och fråga om rövarhistorierna.
Sen har han spolat rent i ett lastutrymme och jag tror att han använde begreppet "tvaga". Förmodligen är det så att en del gamla ord fortfarande används till sjöss. ("Till sjöss" är dessutom en gammal språkform. Tror att det kallas för genitivkasus och genitivformen styrs alltså av "till").
Frågan är om det sista tillhör viktigt eller oviktigt vetande!

De andra

Varför måste vi människor ge oss på varandra? För några dagar sedan kunde man läsa på Sveriges Radios hemsida:

Gay-aktivist mördad i Uganda.

David Kato, 43 år, hade hängts ut med namn och bild i en tidning där läsarna uppmanades att döda homosexuella. Fruktansvärt!
Idag läser jag på samma Sveriges Radios hemsida:

Synagoga stacks i brand i Tunisien.

Jag blir upprörd och undrar: Hur gör vi i Sverige? Jo, det sker hela tiden. Mord begås, byggnader bränns ner, oliktänkande hotas.
Men tänk om vi kunde inse att de andra har mer gemensamt med oss än vi tror. Att det kanske är viktigare att säga "vi" än "dom".