Insändaren som jag inte skickade in

Ibland skriver jag insändare. En del skickar jag in. Ibland blir de publicerade. Häromdagen skrev jag följande. Har inte orkat skicka in den. Då kan jag ju publicera den på min blogg, så får kanske någon läsa den i alla fall.

Vad är meningen?

När jag läser på Svenska kyrkans hemsida om vuxenkatekumenat, vuxenvägen till tro, och klickar på ’lästips’ får jag en smärre överraskning. Det finns bara två lästips, för den som, genom vuxenkatekumenatets form, vill hitta in i kyrkans liv. De två lästipsen är ’Om Jesus' Författare: Jonas Gardell Norstedts förlag, 2009 och ’Om Gud' Författare: Jonas Gardell Norstedts förslag, 2003.
Några frågor anmäler sig: Är detta de enda tänkbara böckerna? Är Jonas Gardell att betrakta som den enda representanten för Svenska kyrkans syn på hur en vuxen kommer till tro? Jag har läst båda böckerna, och delvis tycker jag att de är bra. Men det blir så ensidigt, om bara Jonas Gardell ska ha tolkningsföreträde. Dessutom blir jag trött på hans ojämnhet. På den blogg, som härbärgeras av Aftonbladet och som lovprisas av Helle Klein, på hennes blogg, med orden:

’Jag älskar hans komik. Liksom hans teologi.’

skriver Gardell om själslig otrohet:

'Jag skulle bli mycket ledsen om Mark var själsligt otrogen. Om han däremot skulle råka doppa veken i fel gryta bryr mig inte alls.’

OK, jag fattar att det är ett blogginlägg och ska tolkas som ett sådant. Men teologin bakom påståendet måste väl ändå kunna granskas. För mig verkar det som om Gardell skiljer mellan själslig och kroppslig otrohet. Jag håller inte med om den distinktionen. Kropp och själ hör väl ihop? Håller Helle Klein med? Och vad säger de inom Svenska kyrkan, som ger lästips på hemsidan, för dem som söker en vuxen väg till Kristen tro? Kanske ska jag bara vara tacksam att de inte länkade till Gardells Aftonbladsblogg.

Annorlunda arbetsupgift

Idag hade vi storkollegium. All personal i pastoratet samlas en onsdagmorgon i månaden. Knappt. Frukost. Något att lyssna på. Idag var vi på IKEA. Jag cyklade dit. Men vägen var avstängd utanför det som ska bli den nya arenan i Kalmar. Cykla tillbaka och ta en mega-omväg? Eller cykla ner på E-22:an? Tja, efter ett tag på motorvägen insåg jag at det nog var bäst att kliva av, bära cykeln och korsa ett dike, byggarbetsplatsen och så småningom komma fram till varuhuset. Ska aldrig göra om det. Lovar! Men det var faktiskt inga bilar just när jag cyklade där.

IKEA. Det är nästan som en familj. Ingvar. Vilken mysfarbror. Nåja, det var i alla fall kul att träffa varuhuschefen och personalchefen i gula sweat-shirts, precis som övriga anställda. Men kanske är inte allt så mysigt som det verkade.

Alltid kan man dock lära sig något och vi blev trevligt bemötta. Dessutom kan vi alltid vända frågan inåt och fundera över vår egen arbetsmiljö. Så det är intressant att mötas och kanske lära av varandra.

Men vad händer när inte Ingvar finns längre?

Jonathan Jansen igen

Professor Jansen, som är rektor på mitt universitet i Sydafrika, har fått en egen facebook-grupp. Intressant. Läser man lite på den, får man blandade intryck. Det verkar som många vita studenter stödjer denne svarte porfessor, som verkar vilja förstå hur de vita studenterna har det. Någon svart student å andra sidan hänvisar till en grupp som heter 'Prof Jonathan Jansen and the Racist students must go'. Med andra ord ter det sig som om de vita studenterna stöds av en svart professor. Intressant! Jag måste nog ringa några samtal och forska i detta.

Men inte nu! Imorgon börjar en läsperiod och då blir det inget av vare sig bloggande, facebook eller krusade örngottsband.

Krusa örngottsbanden

Naturligtvis upptäckte Gerthie att jag inte krusat örngottsbanden.


Men nu är det gjort.
Undrade sedan: Är det vanligt att man bloggar om krusade örngottsband? Tydligen!

På bloggen plommenad skrivs det om det.

Och i tålamodspåsen.

Och i hjärtats saga.

Ska jag fortsätta? Eller förstår ni nu att detta är en gryende folkrörelse!

Att det finns en koppling till wellpapp eller s k rynkepapper, får ni själva lista ut!

Att dra lakan

En gammal fin tradition. I min barndom eller möjligen tidiga ungdom drog jag lakan (och en och annan duk) med mor. Sedan fortsatte jag i min studentlya. Vän av ordning undrar nu: hur kunde jag dra lakan själv. Svaret är att det kunde jag ju inte. Det var ett raggningsknep jag körde. Ärligt!
- Vill Du följa med hem till mig och hjälpa mig att dra lakan?
En och annan nappade på det.
Sedan har vi dragit en del lakan, hustrun och jag. Samt dukar. Och manglat. Även örngott och handdukar.
Idag fanns en prydlig hög med stänkta (eller dänkta, som hustrun säger på småländsk dialekt. Ett företag i möbelbranschen, vars namn består av en förkortning på fyra bokstäver, har en strykbräda, som just heter Dänka, såg jag när jag googlade på ordet, för att kolla om det finns på riktigt eller bara i min hustrus vokabulär, som ju naturligtvis också är på riktigt. Men inte riktigt samma vokabulär som min. Så avslöjade jag alltså min inneboende misstänksamhet mot ordbruk, som jag inte själv använder mig av. Vilken ryslig människa jag är.) Nåväl, dukar, lakan mm var - OK, då - dänkta - och nu måste allt manglas. Idag! Vad händer! Jag börjar med örngotten och handdukarna, som jag kan klara själv. Ner i tvättstugan kommer en av sönerna med flickvän och anmäler sig frivilligt (tror jag det var) till tjänstgöring. Sedan får jag även bistånd av yngsta dottern. Underbart! Nu hänger allt på tork och ska sedan läggas in i linneskåpet imorgon. Allt för att fylla mitt behov av ordning och reda och möjligen även bidra till god nattsömn och trevlig middagsdukning i framtiden.

Retreat avslutad

Att få privilegiet att vara på retreat fyra dygn är en nåd att stilla bedja om. Retreaten jag var på var en s k retreat med personlig vägledning. Den sker i Ignatiansk anda. D v s inspirerad av Ignatius av Loyolas andliga övningar. Nytt för mig. Men det ger mersmak. Det finns en förening i Sverige som arbetar med retreater med just denna inriktning. Den heter Kompass.
Det var också fint att få vara på Bjärka-Säby. Nya Slottet förvaltas av Sionförsamlingen i Linköping, en Pingstförsamling. På slottet finns en ekumenisk kommunitet. Mässan på onsdagkvällen är inspirerad av både Koptiska kyrkans liturgi och karismatisk tradition. Spännande!
En viktig vecka för mig! Jag tror att jag har lärt mig mycket och definitivt fått mycket inspiration.

Retreat

11-15 januari. Retreat! Det har jag sett fram emot! Om en stund går tåget. Inget bloggande. Mobilen avstängd. Tack Gud!

Hustrun 50

Kalas. Laga mat. Duka. Fixa. Hämta. Lämna. Mycket. Ostkaka. Vänner. Släkt. Syskonbarn. Ris. Bilder. Presenter. Tal. Sång. I säng kl 4. Upp kl 8. Brunch. Mat. Ägg. Vänner. Släkt. Trevligt. Städa. Torka golv. Diska. Köra hem. Plocka upp. Trött. Skriva blogg. Lycklig.

Kommunalråd som tror sig vara Oden

'- Jag arbetar hårt, jag har en Luther på varje axel.'

Så citeras Johan Persson, kommunalstyrelsens ordförande i Kalmar, i dagens Östran. Två frågor:

1) Ger han verkligen en rättvisande bild av Luther?
2) Menar han inte Hugin och Mumin?

Inget hår alls - men flera fruar

En som man inte kan önska 'grått, nytt hår' är Sydafrikas president, Jacob Zuma. Han är helt slätrakad. Men han kompenserar sitt kala huvud genom att nu gifta sig med sin tredje fru. (Fast det är hans femte totalt.) Han är även förlovad, så tanken är att det blir fler. Enligt uppgift är han far till 18 barn.

Detta är lagligt i Sydafrika! Men är det bra? Jag tycker inte det. Även i Sydafrika argumenteras det. Det handlar om huruvida det är förenligt med bibeln. Huruvida det är ekonomiskt försvarbart med tanke på att skattebetalarna ska försörja presidentfamiljen. Ett annat argument är kopplingen AIDS och polygami. Zuma själv menar att det finns många andra män, som har älskarinnor vid sidan om. Skillnaden är att han lever med flera kvinnor öppet. Han blir också försvarad från olika håll. Man säger att kritikerna inte tar hänsyn till Zumas kultur. (Zuma är Zulu.)

Men ett argument saknar jag. Varför lägger man inte ett genusperspektiv på det hela? Jag vet ingen kvinna i ledande ställning i Sydafrika, som har flera män? Skulle det accepteras?

Vi undrar, hustrun och jag, vad Zumas ledarskap kommer att betyda för kvinnors situation i Sydafrika?

Men det är intressant, detta med olika kulturella bruk. I samma ögonblick som man kritiserar en annan kultur eller en annan tid, för den delen (kanske med rätta) blir ju den självklara frågan: Vad är det i min kultur, som inte håller måttet? För det kan väl inte vara så att min kultur är den mest högstående och felfria i världshistorien?

Nästa fråga blir då: är jag öppen för kritik? För förändring?

Idag är det Trettondedag Jul. Stjärntydare från en annan kultur samlas kring Jesusbarnet. En bild för vikten av kulturell kommunikation och mångfald. Att främmande folk har något att ge. Det är traditionellt en Missionsdag i kyrkan. Bland annat samlas pengar in till detta. Men frågan är: Är vi bara givare i missionssammanhanget? Eller kan vi också vara mottagare? Vad menar jag med detta? Jo, att vi har mycket att lära av andra kulturers sätt att gestalta kristen tro. Det innebär att det svenska sättet att vara kristen, eller det västerländska, eller det feministiska eller det patriarkala, eller det högkyrkliga eller det lågkyrkliga eller något annat kontextuellt sätt att vara kristen inte nödvändigtvis är det enda rätta.

Två saker till slut:

1) Tänk om det hade varit både män och kvinnor som kom till Jesus med gåvor? Eller var det kanske det? Det är ju bara en legend som säger att det var just tre och i den nuvarande bibelöversättningen står det inte 'vise män' utan 'några österländska stjärntydare.'

2) Jag tycker fortfarande att polygami är helt fel!

Grått Nytt Hår

Frågan såhär vid årskiftet är: kan grått hår bli nytt? Jag vet faktiskt inte. Själv är jag ju i den belägenheten att jag på vissa delar av mitt huvud saknar just hår. Det lilla jag har är ännu inte grått. Tror jag!
Men nog är det väl så att även grått hår växer? Även gråhåriga går till frisören ibland, tror jag!
Därför vill jag nu önska Grått Nytt Hår! Se det som en kärleksförklaring till åldrandet. (Vilket absolut inte har något samband med att två 50-årskalas firas i familjen under innevarande år!) Nej, det är blott en reflektion i stil med att ingen blir yngre.