Att dra lakan

En gammal fin tradition. I min barndom eller möjligen tidiga ungdom drog jag lakan (och en och annan duk) med mor. Sedan fortsatte jag i min studentlya. Vän av ordning undrar nu: hur kunde jag dra lakan själv. Svaret är att det kunde jag ju inte. Det var ett raggningsknep jag körde. Ärligt!
- Vill Du följa med hem till mig och hjälpa mig att dra lakan?
En och annan nappade på det.
Sedan har vi dragit en del lakan, hustrun och jag. Samt dukar. Och manglat. Även örngott och handdukar.
Idag fanns en prydlig hög med stänkta (eller dänkta, som hustrun säger på småländsk dialekt. Ett företag i möbelbranschen, vars namn består av en förkortning på fyra bokstäver, har en strykbräda, som just heter Dänka, såg jag när jag googlade på ordet, för att kolla om det finns på riktigt eller bara i min hustrus vokabulär, som ju naturligtvis också är på riktigt. Men inte riktigt samma vokabulär som min. Så avslöjade jag alltså min inneboende misstänksamhet mot ordbruk, som jag inte själv använder mig av. Vilken ryslig människa jag är.) Nåväl, dukar, lakan mm var - OK, då - dänkta - och nu måste allt manglas. Idag! Vad händer! Jag börjar med örngotten och handdukarna, som jag kan klara själv. Ner i tvättstugan kommer en av sönerna med flickvän och anmäler sig frivilligt (tror jag det var) till tjänstgöring. Sedan får jag även bistånd av yngsta dottern. Underbart! Nu hänger allt på tork och ska sedan läggas in i linneskåpet imorgon. Allt för att fylla mitt behov av ordning och reda och möjligen även bidra till god nattsömn och trevlig middagsdukning i framtiden.