Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.