På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.