Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!