Vasaåket 2021

Det började i samband med min 60-årsdag när jag fick en start i Vasaloppet/Öppet spår/Vasaåket av mina barn. Jag hade önskat mig det i ett svagt ögonblick men glömt den önskningen. Nåväl: Alea iacta est, som Caesar sa, när han steg över floden Rubicon på väg att inta Rom. (Tärningen är kastad). Detta skedde i november – för ungefär 3 månader sedan. Jag kan inte direkt påstå att jag var vältränad då. Gymkort hade jag haft sedan några år tillbaka men sedan pandemin drog igång hade jag endast utnyttjat det ett fåtal gånger. Med löpträning hade det inte heller gått så bra. 90 km på skidor! Är det ens möjligt?

Det dröjde en månad tills jag hade samlat mod och börjat tänka att jag ändå måste försöka. Någon dag före jul eller möjligen i mellandagarna började jag löpträna på barmarken. Jag hann väl med ett par mil innan snön kom. Då tog jag fram skidorna, köpte valla och la upp en plan. Jag började med en tur på Kap vid Studenternas. Tio varv blev fyra km och jag var igång. Sammanlagt har det blivit nästan tjugo mil. Det hade säkert varit bra med det dubbla. Men trots allt är det bättre än inget och många kommer till start med betydligt färre mil i armar och ben.

Jag har bloggat tidigare om hur jag fick en coach för en kväll. Familj, släktingar och vänner har hört av sig med kloka råd och glada tillrop. Avgörande blev ett meddelande från Stefan att jag kunde få bo hemma hos honom. Och nästa meddelande att hans pappa är minst sagt duktig på att valla. Det skulle visa sig vara en oerhört viktig del av mitt deltagande i Vasaåket.

Det heter alltså Vasaåket detta år. I vanliga fall talas det om Vasaloppsveckan. Då är det söndagens Vasalopp, Tjejvasan, Öppet spår och lite annat som händer. På grund av pandemin förlängdes perioden till fyra veckor och färre åkare i spåret varje dag. Det gillade jag.

Vi åkte upp onsdag morgon och togs emot av Stefan och hans fru Katsuki. Det var mycket bra att vara på plats i god tid och liksom ta in hela miljön. Efter lunch hämtade jag ut mitt chip och etiketter till skidorna.

Här poserar jag framför det gamla klassiska målet.
Det kommer att flyttas till nästa år. Och jag skulle
gå i mål på ett annat ställe.

Här hämtas chippet ut. Coronasäkert.

Sedan åkte vi iväg till Stefans pappa Kjell. Han ägnade drygt två timmar åt vallningen. Efter att ha rengjort och slipat mina skidor, som är över tio år gamla och lite påverkade av åren, började ett omsorgsfullt arbete på de delar av skidan som utgör glidzon. Fem olika lager. Vilket arbete. Och sedan fästzonen. Ett riktigt konstverk med olika slags klister, som hade olika funktioner. Det var fantastiskt att se en konstnär i aktion. Kjell har vallat åt en sådan storhet som Staffan Larsson, som vann Vasaloppet 1999. Han är mest berömd för att ha stakat från start till mål året före. Då blev han tvåa. Men när han vann, vallade Kjell. Det blev sedan en lugn kväll med spagetti till kvällsmat. Tidigt sänggående. Jag satte väckarklockan på fyra.

Väckarklockan ringde aldrig. Skälet var att jag vaknade en stund innan och stängde av den några minuter i förväg. Men totalt sett hade jag sovit väldigt bra. Jag väckte hustrun utan drill och kadans. Vi åt frukost (havregrynsgröt för mig) och gjorde oss i ordning för dagen. Klockan fem rullade vi iväg mot Sälen, dit vi anlände en stund före halv sju. Då var vi först på plan. Det visade sig att endast knappa fyrtio personer åkte denna dag. Mycket bra. Hustrun lämnade mig och jag började uppvärmning och uppladdning.

Här står jag vid halv sju och samtalar
med två av funktionärerna i Sälen.

Sju prick skidades vi iväg och jag försökte komma ihåg Kjells råd att ta det lugnt till Smågan. Han citerade Mora-Nisse:

Den som har bråttom behöver ta det lugnt.

Vasaloppet börjar ju med en brant och lång stigning. Och jag tyckte nog att jag tog det lugnt, för jag blev snabbt sist i spåret. Men tydligen gjorde jag Stefan väldigt orolig när han såg att jag åkte den första sträckan Sälen – Smågan på drygt en timme. Men det gick bra och överraskningen var stor när det fanns volontärer i Smågan som bjöd på sportdryck och vatten. Jag hade fått intrycket att de endast skulle finnas varannan kontroll. Nu visade det sig att de fanns på alla kontroller.

Nästa sträcka går till Mångsbodarna och där skulle hustrun möta. Det gick bra även om jag hade hunnit bli väldigt blöt i skorna. Det var ju trots allt plusgrader och snön var blöt. Men jag hade, tack vare Kjells vallning, både glid och fäste. Det gick dock långsammare än den första sträckan. En och en halv timme. Visserligen lite längre sträcka men inte så mycket längre.

Efter Mångsbodarna kommer Risberg. Det går utför efter Mångsbodarna och sedan blir det uppför. Det är lite demoraliserande att inse det i utförsbackarna. Att jag kommer behöva ta mig uppför en del av dessa nivåminskningar. Totalt sett är det dock mer utför än uppför och det är skönt att veta. Enligt kartan är det elva kilometer mellan Mångsbodarna och Risberg och jag klarade det på en timme och arton minuter.

Värre blev nästa sträcka. Att åka tretton kilometer till Evertsberg tog mig nästa två timmar. Stefan trodde att jag hade fått rejäla problem, när jag enligt appen verkade stå still. Det var enormt blött i spåren och det blev mycket jobbigt att åka. Inte minst i den sega uppförsbacken mot Evertsberg. Snön var oerhört blöt och spåren föll ihop. Många gånger när jag satte ner stavarna gick de rakt igenom snön. Jobbigt! Några kilometer innan jag kom fram blev jag ikappkörd av den snöskoter jag sett förut. Den har en kälke med sjukbår efter sig och signalen var tydlig. Jag var sist och därmed föremål för särskild uppmärksamhet. När jag kom till Evertsberg frågade damen i vätskekontrollen hur jag mådde.

- Du ser blek ut! Har Du Diabetes?

Mannen på skotern förklarade att jag låg tjugo minuter före reptiden, det vill säga den tid när de rekommenderar att det är dags att bryta. Jag mådde inte bra och hustrun såg även aningen orolig ut. Jag drack lite buljong och sportdryck och fyllde på mitt vätskebälte och fortsatte.

Mina tankar under den första timmen efter Evertsberg var att jag nog kommer att bryta. Många tankar for runt i huvudet. Att jag just före Evertsberg passerat fyrtiofem kilometer och därmed klarat hälften var en klen tröst. Hustrun hade berättat att två av döttrarna – som jag visste skulle komma – skulle hinna till nästa kontroll. Oxberg. Varje kontroll som innehåller ett ”berg” har en stigning just före kontrollen. Även Oxberg. Den backen kallas Lundbäcksbackarna och är seg. Mitt i backen kom skotern igen. En mycket trevlig förare peppade mig lite extra och sa att det såg bra ut. När jag kom upp för Lundbäcksbackarna väntade han där och sa att jag nu var högst upp. Det skulle komma några mindre stigningar före Oxberg men sedan skulle jag ha utför sista kilometern och alltså komma till kontrollen med lite fart och inte släpandes skidorna efter mig som i Evertsberg. Döttrarna hade ju ändå åkt ända från Uppsala för att som representanter för barnaskaran se sin pappa åka skidor. När jag kom till Oxberg hade det tagit mig lite kortare tid än mellan Risberg och Evertsberg. Trots att sträckan är längre. Men visst, det var mest utför.

Att höra döttrarnas och hustruns hejarop på håll och se deras glada ansikten var förstås oerhört viktigt. Under sträckan hade jag förhandlat med mig själv och bestämt mig för att peta i mig en bulle. Något jag gjort i Mångsbodarna och Risberg men inte klarat i Evertsberg. När jag lämnade Oxberg hade jag återigen börjat laborera med att jag kanske ändå skulle klara de nittio kilometrarna. Men jag var långt ifrån säker. I Oxberg är det tjugoåtta kilometer kvar. Väldigt lite jämfört med nittio. Men med en tidig morgon och uppstigning fyra och sextiotvå kilometer i kroppen är inget självklart.

De nio kilometrarna till Hökberg – som också föregicks av uppförsbacke – och där jag också hade skotern med sjukbåren efter mig – gick på en timme och tjugo minuter. Men nu gick det något bättre. Jag hade också fått en liten klämmis av en funktionär som innehöll extra energi. Den smakade rävgift men gjorde förmodligen susen.

Jag ska passa på att säga att jag hela tiden fyllde på mitt vätskebälte och drack var tredje kilometer. Kanske skulle jag druckit varannan med tanke på mina tider. Rådet är att dricka var tjugonde minut. Men alla dessa stopp samt relativt långa stopp vid kontrollerna bidrar ju till det relativt låga tempot. Målet var dock aldrig att göra en stark tid utan att just ta mig till målet.

Efter Hökberg kommer häftiga utförsbackar. Då gick det undan. Men så ser jag i backen tre åkare före mig. De kan ju knappast ha startat i Sälen med den farten tänkte jag. Vid den uppförsbacke som kom precis efteråt stannade de, när de glidit färdigt och stod kvar. Tre killar i bredd. Mitt i spåren. Och bakom kommer jag svischande uppför. Jag ropar:

- Deltar ni i Vasaåket?

- Det ska vi göra imorgon.

- Men jag deltar idag. Kan ni flytta på er?

Det gjorde de. Men det hände ett flertal gånger mot slutet att andra skidåkare var ute i spåren och blockerade. Kom åkande mot mig eller stod still. De trodde väl att alla åkt färdigt för dagen, när timmen var sen. Och jag kan förstå dem. De är vana vid att ta hänsyn en vecka på året. Nu ska de anpassa sig en hel månad. Som till exempel på det ställe där en traktor kört sönder halva spåret, för att spåret gick på en väg, där bilar och Vasaloppsåkare skulle trängas.

Nåja, dessa intermezzon gick att leva med och så kom jag då äntligen till Eldris. Sista kontrollen och nio kilometer kvar. Mannen på skotern åkte ikapp mig även där och sa:

- Snart är det ensiffrigt på skyltarna!

Ja, det stämde. Klockan var tio över fem i Eldris och jag gjorde som jag blivit anmodad och drack en kopp kaffe. Spåren sista delen består av vanlig snö som är blandad med konstsnö och är betydligt hårdare. Det var en viss skillnad. Oxberg – Hökberg är också nio kilometer och tog en timme och tjugo minuter. Sista nio kilometrarna gick på en timme. Där någonstans började jag ta in en ny verklighet. Att jag kanske skulle klara av det. Vilken känsla.

Mannen på skotern var med från och till hela vägen och även en annan funktionär. När det var Mora förvarning satt de och hejade och sedan körde skotermannen med tills det var två hundra meter kvar.

- Nu får Du klara Dig själv.

Äntligen i mål. Trött men nöjd.

Det gjorde jag. I målområdet stod hustrun och Stefan. Samt döttrarna. I folkdräkt. Med en krans. Fantastiskt. De hade också skrivit en sång som framfördes:

Snön den töar idag

Men du åker så bra

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Kjell har vallat dagen lång

Det smörjer även våran sång

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Snön har blivit mjuk & blöt

Vi tycker att du är söt

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Dina medåkare ligger här & var

Av energidrycken finns nu inget kvar

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du har åkt Vasan idag

Vilken uppvaktning! 

Originallåten kommer från en skiva med Vibafemba. Vi har skrivit om texten till alla barnens studentexamensfester, eftersom låttexten från början handlar om ett studentfirande. Nu var det dags för mig att bli hyllad. Fint!

När jag lämnat ifrån mig datachippet och fått hänga på mig en medalj gick vi hem till Stefan och Katsuki och åt sushi. Lämplig mat efter Vasaåket. Jag somnade ovaggad. Och efter en stärkande frukost kom en bonus jag inte räknat med. Katsuki är en fena på massage och den timmen var mycket nyttig för min kropp.

Nu sitter jag hemma i Uppsala ett dygn efter genomförd Vasa. Jag reflekterar över mitt liv. Om andra processer och skeenden jag varit i. Där jag kan känna igen känslan av att nästan ge upp. Och ibland är det ju rätt beslut att avbryta. Men känslan efter att inte ha gjort det utan klarat av att nå målet, den är skön.

Min främsta känsla är dock tacksamhet. Utan de människor som var mitt stöd före under och efter loppet skulle jag omöjligt klarat det. Och så är ju också livet. Under våra fyra år i Bloemfontein i Sydafrika, lärde vi oss att säga:

Motho o motho ka batho.

En människa är en människa bland människor.

Jag är mycket tacksam och priviligierad som får vara omgiven av så stor omsorg.

Här är mina tider.