Loppet jag bröt

Efter att ha bloggat om Vasaåket ett antal gånger ska jag nu berätta om ett lopp jag inte fullföljde. Det var i maj 1999 och då handlade det om Göteborgsvarvet. Men innan jag berättar om hur det gick till (eller inte gick till) ska jag dra hela min idrottskarriär helt kort. Jag börjar med ett tidigt konstverk. Jag gick nog på lågstadiet när jag gjorde denna illustration av en tänkt löpare i Finnkampen.

Mitt skapande visar tydliga likheter med tidig egyptisk konst.

Mitt första minne av att ha deltagit i ett skidlopp är från Porjus. Jag gick i årskurs ett och jag tror vi åkte 500 meter eller kanske en kilometer, ute på ett fält. Jag minns att det gick bra för mig. Vid prisutdelningen i skolans gympasal fick jag bland de första gå fram och välja bland alla skänkta leksaker. Mina äldre bröder som gick på samma skola övertalade mig att välja ett litet leksakspiano i plast, som jag egentligen inte ville ha. Men förstås föll jag till föga för trycket och valde just det.

Den 15 augusti 1970 deltog jag i en kretstävling i terränglöpning i Porjus. Min klass var pojkar födda 1958 eller senare (jag är född 1960) och distansen var 1 000 m. Av 37 startande kom jag på plats nummer 21 och klarade kilometern på just under sex minuter. Mina bröder ställde också upp i samma tävling. Jag publicerar resultaten nedan. Två saker kan konstateras. Dels att vi flyttade kort tid därefter, dels att vårt efternamn är felstavat.

Jag har med blyertsstreck markerat alla som tävlade
för Porjus IK (PIK).

Min tre år äldre bror slog mig med tjugo sekunder.

Inte utan stolthet får jag i alla fall konstatera att 
alla tre bröderna genomförde sina lopp.

I Porjus gick det annars bra för mig sportsligt. Jag var snabb och kommer ihåg att jag sprang 60 meter på 10.4 en gång och var bland de bästa på skolan. Trots att jag bara gick i årskurs tre. Från Porjus flyttade vi till Långträsk. Därifrån minns jag två lopp. En gång var det stafett i friidrott i Öjebyn. Vi hade ju inga banor med uppritade streck i Långträsk, så det var en nyhet för mig. Jag tänkte inte så mycket på det utan sprang vid något tillfälle in på en medtävlandes bana och hela laget blev diskat. Inte så populärt. Jag var kanske elva år.

Vid en skidtävling i Lillpite, som jag bloggat om förut, bröt jag av staven före start för att slippa tävla. En lärare hade en extrastav så jag slapp inte undan. Jag minns bara hur nervös jag var.

Högstadiet i Hoting förlöpte utan några större insatser inom tävlingsidrotten. Samma sak gäller gymnasiet i Uppsala. Visserligen var jag med i B-laget i Uppsala Rugbyklubb (Plebs) men det var bara en säsong. Jag tror jag spelade två eller tre matcher. När jag börjat universitetet tävlade jag i ett par distriktsmästerskap i Judo. Ena gången var det fyra personer i klassen och jag kom två. Andra gången kom jag också tvåa men då var vi bara tre. Det innebär att jag i alla fall måste ha vunnit någon match. Det var också på universitetet som jag deltog i Ergoloppet 1985. Av 608 som startade kom 598 i mål. Jag kom näst sist enligt tabellen i tidningen, som jag sparat. I alla fall klarade jag en mil under en timme. Det skulle jag vara nöjd med i dag. Margareta Sund ser jag slog mig med drygt två minuter. Jag minns att Robert sprang förbi mig tidigt i loppet men hittar inte hans resultat bland alla löpare.

Jag vet inte varför de sista inte hade några redovisade tider. För
att det sprang på över en timme eller för att de bröt loppet? Oklart!

Efter fullbordade studier och prästvigning, barnafödande och annat var det lugnt på tävlingsfronten. Vid ett besök hos min syster och hennes familj åkte vi Kråkspåret. Sex kilometer och eftersom syrran var funktionär i den lokala idrottsföreningen hade hon möjlighet att skriva diplom till oss alla.

Nedre raden f v: Samuel, Johannes, Matilda, Karolina.
Övre raden f v: en kamrat till kusinerna, Amanda,
Emil (kusin) och Anna-Maria (kusin) Däremot saknas kusin Joel på fotot.

I Aneby, dit vi flyttade redan, 1992 sprang jag Fredsloppet ett år. Kanske tre eller fyra kilometer. Något resultat minns jag ej. Men jag kom i mål. Men sedan ville kollegan Mårten att jag skulle tävla med Gransnäs Running Team i Göteborgsvarvet. Det gjorde jag tre år i rad. Första två åren klarade jag de 21 kilometerna. Att resultatet blev drygt två timmar fick jag stå ut med. Jag kom i alla fall runt. Jag har bloggat om detta tidigare. Länken är här.

Men det tredje året – 1999 – var jag inte riktigt i slag. Jag minns att jag hade ont i huvudet vid start men trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Efter tre kilometer hade jag så ont i kroppen att jag sprang till ett sjukvårdstält och rasade ihop. De tog in mig i en ambulans och körde mig till Sahlgrenska. Dock utan sirener. Jag kved och ojade mig men den barska sköterskan – som just tagit puls och kollat hjärtljuden – sa åt mig att sluta kvida och börja andas igen. Motvilligt gjorde jag det och mådde aningen bättre. På sjukhuset uppmättes förhöjda levervärden och vid en läkarkonsultation på måndagen efteråt var gissningen att jag fått kramp i gallgångarna.

Nåväl, det ledde till en veckas sjukskrivning. Jag hade ingen lust att vara hemma i Aneby, så jag reste till mina föräldrar. När jag kommit dit fick jag börja med att skjutsa mor till sjukhuset. Hon kom aldrig hem därifrån utan avled några veckor senare. Min egen tolkning av avbrottet i Göteborgsvarvet var att jag hade ett alldeles för intensivt liv och höll på att missa min mors sista tid. Genom sjukskrivningen fick jag möjlighet att vara med henne och far på sjukhuset på dagarna. Det ville jag inte ha varit utan. Så ibland är det bra att ge upp. Åtminstone var det så för mig den gången.

Efter detta lopp har jag inte anmält mig till mer än ett motionslopp. Och det var i Nybro. Linnéalunken. Fem kilometer som jag klarade på 27 minuter om jag minns rätt.