Uppladdning

Som jag möjligen redan skrivit har jag fått en start i Vasaloppet i 60-årspresent. Det hade jag önskat mig. Sedan någon vecka före jul pågår nu träning och uppladdning. Vissa dagar betraktar jag beslutet att försöka åka de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora som ett klokt beslut. Andra dagar undrar jag vad jag gett mig in på. Idag är en sådan dag.

Jag har precis kommit hem från min femte skidtur. Först åkte jag 4 km, sedan 18. Därefter 10 km och gången därpå 21. Idag blev det 24. Summa är alltså 77 km. Fördelat på fem tillfällen. Jag har inte ens kommit till Eldris. Ska jag verkligen fixa 90 kilometer vid ett enda tillfälle?

Idag har jag i alla fall druckit ordentligt. Vid ett tillfälle låg vätskan i bilen och det spår jag då fastnade för var en bra bit därifrån. Då drack jag efteråt. Ingen bra idé. Nu har jag skaffat ett vätskebälte och druckit var tredje kilometer. Men det jag inte var förberedd på var kylan. Jag tror att det går åt mer energi när det är kallt. Och det är runt 10 minusgrader idag, så det frestar på. Jag växte ju upp i norra Sverige. Hur orkade jag åka skidor i Långträsk under mellanstadiet, när det kunde vara både 20 och 30 minusgrader. Men minns jag rätt åkte jag aldrig så långa sträckor. Ofta var det nog bara 2,5 km.

Vid ett tillfälle var jag uttagen i skollaget för att tävla i Lillpite. Det var en skräckupplevelse. På tävlingsdagen bröt jag av min ena stav för att slippa delta men min lärare hade extra stavar med sig. Snopet! Jag tror att jag blev sist i loppet. När en av Lillpites fruktade 11-åringar kom bakom mig, klev jag, i ren rädsla för att bli omkullåkt, ut ur spåret säkert hundra meter för tidigt. Han hade inte ens hunnit ropa ”Ur spår”. Jag minns att de skojade om mig i målområdet, när jag sent omsider kom i mål.

Just detta med den avbrutna staven får mig att tänka på dagens bibelläsning enligt Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Jesus instruerar lärjungarna vad de får ta med sig när han sänder ut dem. Det står att läsa i Markusevangeliet 6:8 och först kommer Bibel 2000, därefter pilotöversättningen. 

Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. 

Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav, inget bröd, ingen säck och inte ens ett kopparmynt i bältet.

Översättningarna är ense. Endast en stav. Jag kanske hade koll på detta redan som mellanstadieelev. Men idag var jag glad för två stavar.

Det finns fem växlar för en längdskidåkare, läser jag på en blogg.

Saxning, som används i branta uppförsbackar.

Diagonalåkning. I lätt uppförslut. Den kan jag.

Stakning med frånskjut. Om det går för lätt att diagonalåka.

Stakning. När det är plan mark eller nerför.

Utförsåkning. I nedförsbackar.

Jag behöver öva på stakningen. Den bygger nog också på att man har hyfsat glid. Jag är osäker på hur det är med mitt glid. Kanske får jag skaffa ett gammalt strykjärn och lite paraffin. Vallning är en hel vetenskap.

Nåväl. Boende är bokat – hos en god vän i Mora, vars far är vallningsexpert. Kan man ha det bättre? Datum är bestämt och en start i det som i år kallas Vasaåket är också bokad.

Om Du läst såhär långt får Du gärna peppa mig vid tillfälle. Min 60-åriga kropp står inte just idag för särskilt mycket pepp, så jag lär behöva kompensation från annat håll. Jag vill på denna punkt tacka för alla glada tillrop jag redan fått del av från olika håll. Mer sådant, tack!

Sammantaget är jag dock väldigt tacksam. Det är vinter. Det finns snö. Jag har skidutrustning som fungerar och jag tror att jag ska klara av det. Målbilden är förstås hustrun och kanske någon mer som möter mig i Mora och hejar fram mig de sista metrarna. Då kommer all träningsvärk och trötthet vara som bortblåst.

Solen sken underbart idag. Större delen av spåren går dock
i skogen men så fantastiskt vackert det var i gläntorna.