Reflektioner om dop och namngivning på en morgonpromenad

I morse tog jag en promenad. Viktigt för den som arbetar hemifrån. Jag stannade till utanför den så kallade KFUM-borgen. Där hade vi gymnastik, när jag gick på Fjellstedtska. Första året med Torbjörn Taxén som lärare. Han var landslagsspelare i basket. Spelade annars för KFUM Uppsala. Kändes speciellt när jag var femton år.

Idag heter lokalen Alfvénsalen, efter Hugo Alfvén, som en gång i tiden var dirigent för Uppsalakörerna Allmänna Sången (där jag sjungit) och Orphei Drängar (där äldste sonen sjunger).

I huset ligger också en restaurang, som heter just Borgen. Utanför har de en uteservering, som denna årstid är stängd. Där finns ett plexiglas med text. Texten beskriver vad restaurangen kan stå till tjänst med:

Disputation, A la Carte, Namnceremoni, Konferens

På andra sidan Fyrisån skymtar Fjellstedtska skolan

Spännande. Jag uppfattar det som att någon valt ordet namnceremoni framför dopkalas. Hur förhåller sig företeelserna och begreppen till varandra? Jag bestämmer mig för att googla. Och hittar en artikel på Viföräldrar med rubriken:

Namnceremoni – så gjorde vi

Det är fyra familjer som beskrivs. Den första familjen har valt ett kristet dop. Kan det alltså vara så att företeelsen kristet (barn)dop ingår som en underkategori i det större samlingsbegreppet ”Namnceremoni”? De andra exemplen handlar om familjer med olika religion, som alla valt att ordna egna namn(givnings)ceremonier.

På en annan site – dopguiden – går det att läsa om

Hur ordnar man en namngivningsceremoni

Här uppstår ett antal frågor. Framför allt får jag ett behov av att understryka att dopet inte är en namngivningsceremoni, även om namnet så klart spelar en viktig roll.

Ytterligare en webbplats – Namngivning.nu” – innehåller endast en mening om dopet:

En namngivningsceremoni, även kallad namngivningsfest, välkomningsfest eller barnvälkomnande, är den ickereligiösa motsvarigheten till det kyrkliga dopet.

När det skrivs om namngivningsceremonierna visar det sig att det också handlar om att välkomna ett barn in i familjen, släkten, samhället och världen. Och det är såklart ett allmänmänskligt behov. Första terminen under mina teologiska studier 1979 fick jag lära mig ordet

Rite de passage

Vi behöver riter vid stora övergångar i livet: födelse, vuxenblivande, äktenskap, död. Inget märkligt med det.

Ungefär fyrtio procent av alla barn som föds i Sverige döps in i Svenska kyrkan. Kan det vara så att resten – 60 % - har namnceremonier? Troligen inte. Många föds in i andra kristna samfund, där det antingen sker dop eller barnvälsignelse. Dessutom finns det väl liknande riter inom andra religioner. Det finns heller knappast statistik på namngivningsceremonier.

En del kommuner erbjuder borgerlig namngivningsceremoni. I vissa fall betalar kommunen arvode för en borgerlig namngivningsförättare. Det är ju generöst. Vid dop betalar dock föräldrarna själva via kyrkoavgiften.

På en kommuns webbplats verkar det som att bara Svenska kyrkan erbjuder dop av barn:

Ska barnet inte döpas enligt Svenska kyrkans ordning, kan man själv ordna en borgerlig namngivningsceremoni.

Det tycker jag vittnar om dålig kunskap hos den som formulerat texten.

Det jag konstaterar denna morgonstund är att samhället förändras. Och att förändringar av den religiösa kartan också ger avtryck i en restaurangs marknadsföring på en plexiglasskiva.