El Camino – dag 2

Denna dag skulle vi gå 24 km. Vår längsta dagsetapp. Det blev också en av de mest innehållsrika. Några teman höll i sig. Dels alla stängda kyrkor, dels djurens närvaro i vandringen.

I en liten by fick vi vänta på en grupp kor, som var på väg
till mjölkning. Det var ett fint möte.

Överallt mycket vackra blommor. 

Vi hade siktet inställt på Sarria, 24,6 km från Tricastela. Jag hade bokat ett boende just där. Lite misstänkt verkade det att hotellet dök upp på lite olika ställen, beroende på vilken bokningssajt vi använde. Men det var svårt att få tag i boende i Sarria denna kväll, så vi slog till.

Det hade varit fint att få komma in i det låsta
Cypresskapellet. Mozaraber var kristna som levde
i det muslimska Spanien under tidig medeltid.

Mellan Tricastela och Sarria finns två vägar. En alternativ väg, som är lite kortare och den något längre, som går förbi Samos, där det ligger ett Benediktinerkloster. Det grundades på 500-talet och är ett av de äldsta i hela västvärlden.  Dessutom ett av de till ytan största klostren i Spanien. Vi ville bland annat se den äldsta delen, det lilla mozarabiska La Capela do Ciprés (Cypresskapellet) men det var tyvärr inte öppet. Vi såg det från utsidan. Vi gick inte med på guidningen i klostret, eftersom den skedde på spanska enbart.

Det var en dag med ytterligare nedförslut. Inte så varmt men vi insåg sedermera att det ändå behövs påfyllning av vatten en vandringsdag i nedförsbacke.

När vi, ganska trötta, kom fram till den plats i Sarria, där vårt hotell skulle ligga, fick vi veta att hotellet i själva verket låg i Pintin, 7 km tidigare, längs den alternativa, kortare vägen. På frågan om det fanns något annat boende ledigt i staden fick vi av flera personer svaret att allt var fullbokat. Varför? Det var ju en stor helg – San Juan. Förstås! Även i Sverige firas ju Johannes Döparen under midsommarhelgen. Visserligen har han fått maka på sig i Svenska kyrkans evangeliebok. Förut var midsommardagen även den Helige Johannes Döparens dag. Och i Danmark är firandet av Sankt Hans stort. Det borde vi ha förstått. Och det hade ju varit roligt att vara med på denna karnevalsliknande tillställning.

Av detta blev inte. Vi fick aningen slokörade beställa en taxi och åka 7 km bakåt till Pintin. Där fanns mycket riktigt ett hotell med ett rum bokat i vårt namn. Vi gjorde oss hemmastadda, duschade och gick ner i matsalen.

En stund in i måltiden såg hustrun en smula trött ut och sa något om att gå upp på rummet. Innan hon svimmade hann jag dock fånga upp henne och placera henne på i horisontellt läge på några stolar. (Ett lågt blodtrycksanfall. Inte första gången). Några andra gäster och personal rusade till. Det spreds en viss oro. Jag underströk att det nog inte var någon fara och efter ett tag satte sig hustrun upp och visade att hon var helt återställd.

Vilket hon inte var. Återigen fick jag resa mig och ta emot henne och denna gång var hon avsvimmade ett kort ögonblick. Då åkte det fram blodtrycksmanschett och det tillkallades byläkare. Vi tror i alla fall att den kostymklädde mannen, som dök upp, var läkare. Beslutet blev att tillkalla ambulans, som kom en kvart efteråt. Hustrun hjälptes ut i ambulansen för mer undersökning och sedan fick vi åka de sju kilometrarna tillbaka till Sarria. Denna gång i ambulans. På sjukhuset skulle det tas EKG. Att pilgrimer tuppar av händer och ingen i trakten vill att någon ska fara illa.

Nu vet hustrun något om den spanska sjukvården, som hon
inte förut visste. Den fungerade väl.

Det visade sig dock att både blodtryck och hjärtverksamhet var perfekt. Hotellägaren kom och hämtade oss i sin privata bil och jag kunder bädda ner hustrun i rimlig tid. Att det berodde på vätskebrist var mycket troligt.

För egen del återstod att stoppa lite smutstvätt i hotellets tvättmaskin, vänta tills det var färdigt och hänga upp tvätten. Jag borde frågat om vilket program jag skulle använda. Maskinen krävde istoppande av euro-mynt och det skulle räcka med 4 euro. Efter en timme höll den fortfarande på med otaliga sköljningar. Jag såg sämre och sämre i tvättstugan, eftersom det inte fanns någon lysknapp att tillgå. Jag var nära att ge upp. Då tändes ljuset – runt halv tolv – och in kom fru hotellägare. Hon slog ut med armarna och sa något i stil med muchu agua (mycket vatten) och stängde sedan av programmet. Jag var tacksam, eftersom mina euromynt höll på att ta slut. Säkert är detta min genom tiderna dyraste tvätt. Hon satte på centrifugen och hjälpte mig att hänga tvätten.

En dag med för lite vatten i hustrun och för mycket vatten i tvättmaskinen. En innehållsrik dag längs El Camino.