Gud vare tack för blåljuspersonal

Ganska snart hade räddningspersonalen stängt av vägen.
Trafiken leddes om via påfarter och avfarter i närområdet.

Idag anlände hustrun och jag som första bil till en olycksplats. Efter en initial handlingsförlamning (som kanske varade några sekunder) tog hustrun fram en filt och gick för att ta hand om den person, som klev ut ur framförvarande bil. Själv ringde jag 112.

Självklart bemöttes jag, som jag väntat, av en proffsig person. Hon ställde frågor och när hon fått veta allt hon behövde meddelade hon att räddningstjänst och ambulans var på väg och att jag varit till stor hjälp.

Hustrun hade tagit hand om personen ifråga. Vederbörande var inte skadad men säkert chockad och hon såg till att leda personen iväg från bilen, ifall den skulle fatta eld.

Det som hänt var att bilen kört upp på vajerräcket mellan filerna. Ingen annan bil var inblandad. Ingen person, som sagt, skadad.

Inom några minuter kom först ett par ambulanser och tog över omsorgen om den inblandade personen. Sedan kom räddningstjänsten och stannade på behörigt avstånd, satte ut avspärrning och kom sedan fram till bilen. Räddningsledaren presenterade sig för mig och meddelade att vi skulle vänta tills de gjort ytterligare en avspärrning. Sedan kunde vi åka.

Vi kunde alltså fortsätta – något försenade – men tacksamma över att inget värre hade hänt.

Väl hemma i Uppsala skulle jag lasta ur bilen, vilken jag parkerade på baksidan av huset. När jag kom ner efter tio minuter stod ett par ambulanser på gatan och granntomten. Personalen var på väg in i granningången. Jag blev tillfrågad om portkoden, vilken jag uppgav och sedan såg jag inte röken av ambulanspersonalen.

Vad som hänt vet jag inte och behöver heller inte veta. Men så gott att veta att det finns människor som arbetar för hjälpa oss medborgare vid sjukdom och olycksfall. Oavsett det sker i förhållandevis lugna Sverige eller Paris vid helgens terrordåd eller i de barbariska attackerna mot kyrkor i Surabaya i Indonesien.