Dopdagsfirande

Per-David Eby, min gudmor, som håller mig, min egen mor samt
mina syskon och min gudmors två döttrar.

Kyndelsmässodagen brukar jag fira min dopdag. Jag döptes den 5 februari 1961 av Per-David Eby. Det var en söndag det året. I år firas den i kyrkan den 31 januari (även om den rätta dagen är 2 februari).

Per-David, min doppräst, gick ur tiden förra året och jag - tillsammans med min syster - på hans begravning den 17 november.

Då drog jag mig till minnes att Per-David och hans hustru (Birgit) umgicks med mina föräldrar och de fyra personer, som blev mina gudföräldrar. Det var ett gäng på 8 personer. Av dessa är det bara min gudmor Maj-Britt, som är i livet. Henne ringde jag för en stund sedan och vi samtalade en halvtimme. Hon är 88 år och helt klar.

Det jag ville berätta för henne var att jag firat mässa i Mariakyrkan i Sigtuna denna morgon. Den kyrka i vilken jag döptes. I mässan hade jag stämt träff med den biskop som prästvigde mig, Gunnar Weman. Det blev med andra ord en dag, då jag fick knyta an både till mitt dop och min prästvigning.

Efter min prästvigning hade jag min första tjänst i Bastuträsk i Västerbotten, i Luleå stift. Märkligt nog hade min doppräst, Per-David, bott där som barn, eftersom hans far var komminister just i Bastuträsk i 15 år. Hans hustru, Birgit, kom därifrån och ligger begravd på kyrkogården i Bastuträsk.

Det känns bra att se hur olika trådar av släktskap, vänskap och dopgemenskap vävs samman.

Dopet var min första vigning, prästvigningen min tredje. Dessemellan gifte jag mig. Därför ska jag nu ägna mig åt matlagning, för att så småningom avnjuta en enkel måltid med hustrun.

En god dopdag.

Påven och Kyrkornas Världsråd

Det är såklart en stor ekumenisk händelse att den Romersk Katolska kyrkans ledare, påven Fransiscus, kommer till Sverige. Det går att läsa på många platser i sajberrymden idag. T ex Svenska kyrkans hemsida. Eller via Stockholms katolska stift på Vatikanradions hemsida.

Det är kanske lika stort att katoliker och lutheraner möts. Det är ju inte första gången. Men det är bra att det sker igen.

Men en sak undrar jag. Varför skriver inte Kyrkornas Världsråd om denna tilldragelse? Inte just att påven kommer till Sverige utan att den Romersk Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet möts i samband med att det är 500 år sedan reformationen startade. (Även om det såklart skett och sker andra reformationer i kyrkan också). Det är väl ändå lite stort? Varför så tyst? Jag ser inte ens något på facebook. Inte heller twitter. Det skapar en del förväntan hos mig. Och nyfikenhet.

Afrosvensk

Har Du sett ordet förut? Många kanske är vana vid ordet ’Afro-amerikan’, eftersom det finns fler svarta människor i USA.

Igår fick jag lära mig att det finns ca: 200 000 i Sverige. Det är ju några stycken. Många av dem upplever sig diskriminerade. På grund av sin hudfärg.

Detta och mycket annat sades igår kväll, då Forum för Afrikastudier vid Uppsala Universitet tillsammans med Upsala Nya Tidning bjöd in till ett panelsamtal med överskriften:

Afrosvenska historier. Spåren av slaveri och kolonialism

Vi fick lyssna till Göran Rydén, professor i ekonomisk historia, som berättade om Sveriges roll i slavhandeln under flera hundra år.

Medverkade gjorde också Faaid Ali-Nuur, projektledare, Afrosvenskarnas riksförbund. Han menade bland annat att det borde vara självklart att diskriminering på grund av ras bör motverkas på samma sätt som diskriminering på grund av kön. Därför borde arbetsgivare föra statistik över sådan diskriminering likaväl som det förs över diskriminering baserad på kön.

Den som gjorde starkast intryck på mig var Viktoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap på Linköpings universitet och även lektor i genusvetenskap, vid Södertörns högskola. (Måste erkänna att jag inte förstår hur någon kan vara bådadera). Hon pläderade bland annat för att den 9 oktober skulle uppmärksammas i Sverige som en minnesdag för att slaveriet i Sverige avskaffades. Skälet till detta datum är att Sverige då friköpte ett antal slavar på Sankt-Barthélemy i , som var svensk koloni i 94 år (1784-1878). I en artikel publicerad på DN 2012-10-17 skriver Karl Dalén:

Det skulle dröja till åren 1846 och 1847 innan de sista slavarna på S:t Barthélemy köptes fria av den svenska staten. Till sist, den 9 oktober 1847, förklarades slaveriet helt avskaffat.

En amerikansk gästforskare, Ryan Skinner, medverkade också. Han lyfte bland annat fram afrosvenskars insatser inom svenskt kulturliv.

Artisten Adam Tensta berättade mer personligt om sina egna erfarenheter av att bli utsatt för vardagsrasism i Sverige.

Sammantaget var det ett mycket välbesökt evenemang (som ägde rum i universitetsaulan). Det var givande och dessutom, tror jag, välbehövligt. Samma dag som Aftonbladet presenterar en väljarundersökning, där Sverigedemokraterna är näst största parti, behövs olika kamper mot diskriminering föras. Att svarta behandlas på ett särskilt sätt tror jag är sant. Det finns fortfarande en idé att vitheten är en viktig beståndsdel i detta att vara svensk. Panelsamtalet visade att det finns historiska rötter till detta. Bland annat i slaveri och kolonialism. Där Sverige spelade en framträdande roll.

Något jag vill göra är att delta i en historisk slav-vandring i Stockholm. Under kvällen berättades det att sådana arrangeras. Dessvärre hittar jag ingen information på nätet. Jag vill veta mer om vår svenska historia. Även de mörka delarna. Inte för att öka på en svårhanterlig skuldproblematik utan för att få energi i arbetet mot diskriminering. Bara om vi inser varifrån vi kommer, kan vi förstå vår samtid och ta ut riktningen mot framtiden.

Fästning Europa

Idag har Sverige och (enligt vad Aftonbladet skriver) även Danmark infört ID-kontroller vid gränsen.

Regeringen har säkert sina skäl. Även den danska. Det är självklart stort tryck på olika system. Vem är jag att ha en annan uppfattning än den folkvalda riksdagsmajoriteten?

Vi klarar väl helt enkelt inte av mer. Vi behöver kanske ett andrum.

Som jag skrivit tidigare märker jag inte, i mitt eget liv, av det som vissa kallar ’systemkollaps’. Jag erkänner det. Jag förstår att det däremot är mycket besvärligt för de anställda i migrationsverket, inom vård, skola, omsorg mm. Jag inser att det kostar pengar för statskassan. (Fast jag hör också att Sverige går bra ekonomiskt just nu. Och att julhandeln i vanlig ordning slog rekord).

Min fråga är: räcker detta för att jag ska hålla tillbaka det jag känner och anser?

Sverige är ett demokratiskt land. Vi har ett parlamentariskt styrelseskick. Därför får vi i nuläget acceptera att riksdagens majoritet vill ha ID-kontroller (eller väljer att inte rösta emot). Men detta faktum kan aldrig vara ett skäl till att jag som medborgare måste hålla med. Det är inte så att majoriteten alltid har rätt.

Därför skriver jag på min blogg, att jag inte håller med om att detta är rätt. Jag vill inte att Europa ska bli en fästning. Jag vill inte bygga fler staket och murar. Jag vill inte att människor, däribland många barn, som flyr från krig och förtryck, ska stoppas vid Turkiets gräns.

Tyskland, Sverige och andra länder i Europa behöver fortsätta att värna asylrätten. Inte beskära den.

Regeringen får gärna lägga en extraskatt på mig. Jag är också beredd att hjälpa till i mottagandet av människor som flyr. Jag tror att vi har mycket att vinna på det.

En värld med fler murar och staket har vi däremot inte mycket att vinna på.

Skriv gärna under namninsamlingen mot ID-kontrollerna. Länken kommer här.