Min arbetsplats

Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.