Mitt samvete finns inte ...

Nej, för det är omöjligt att ha ett samvete själv. 'Mitt samvete' - en språklig omöjlighet!

Denna tanke fick jag från dagens högmässa i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta, där kyrkoherden, Anders Johansson i sitt beredelseord talade om hur ordet 'samvete' betyder att 'veta tillsammans'. Jag gillade detta kollektiva anslag. Särskilt på en söndag som bär överskriften:

Enheten i Kristus

Låt mig först göra en kort etymologisk (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling) utredning.

Samvete består rimligen av två led: 'sam' och 'vete'. Det är likadant i latin: 'conscire'. Com = samman. Scire = veta. Grekiska likaså: συνείδησις (syneidesis). 'Sýn' = med. 'Eídō' = se, veta.

När jag tittar på olika hemsidor kan det första ledet – samman/med – betyda antingen att hålla ihop inom det egna jaget eller att se något tillsammans med andra.

Nationalencyklopedien beskriver betydelsen av samvete på följande sätt:

förmågan att uppfatta (moraliskt) gott och ont, rätt och orätt.

Här verkar det individuella perspektivet dominera.

Tittar jag på en hemsida som heter 'online etymology dictionary' så finns följande förklaring:

"be (mutually) aware"

Svårt att veta vilket som är ursprungligt. Det indivuella eller det kollektiva. Så jag konsulterar en doktorsavhandling i ämnet. Det är Mats Aldén, präst i Svenska kyrkan, som i Lund, 2002, la fram sin doktorsavhandling i etik:

Samvete och samvetsfrihet. En analys av samvetskonflikter i det svenska samhälletoch av begreppen samvete och samvetsfrihet

Den går att ladda ner på nätet. Länken kommer här. Aldén beskriver, som framgår av titeln, olika konflikter genom åren, där samvetet haft en roll.

Medborgarens samvetsfrihet och värnplikten

Studentens samvetsfrihet och obligatoriska utbildningsmoment

Prästens samvetsfrihet och vigselplikten

Prästens samvetsfrihet och ordningen med kvinnliga präster

Sammanfattningsvis redovisas tre olika förhållningssätt. 'Individtypen', 'avvägningstypen' och 'kollektivtypen'. Aldén förespråkar själv den tredje, 'kollektivtypen'. Förstår jag rätt måste individen underordna sig kollektivet. Skälen är tre. Först att vi lever i en demokratisk rättsstat. Vidare att

de medborgerliga fri- och rättigheterna [är] lika för alla medborgare, men det är inte en självklar medborgerlig rättighet att utbilda sig till det yrke man själv önskar. 

Slutligen menar han att det finns skydd för individens samvete.

Enkelt är detta inte. När jag läser Aldéns avhandling skiljer han också på 'moralisk' och 'rättslig' samvetsfrihet. Det är en viktig distinktion.

Men det är ju också så att det hela tiden pågår en växelverkan mellan det moraliska och det rättsliga. Jag tänker på plogbillsrörelsen, som menar sig ha moralisk rätt att ibland bryta mot lagen. På hemsidan läser jag hur de gör efter en aktion.

Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.

Det jag gillar med plogbillsrörelsen är beredskapen att ta sitt straff och därmed vara med och påverka det demokratiska samtalet i samhället. (Sam-hälle. Sam-tal.) Om vi inte gör det tillsammans utan enbart hävdar individens rätt, då blir det så mycket svårare.

Visst är det svåra saker. Det är dock en viktig diskussion. För, som jag skrev i min förra bloggpost:

Majoriteten har inte alltid rätt.

Mer och mer funderar jag på detta. Jo, jag vet att vi just nu upplever en positiv trend, där många människor vill stödja flyktingar. Kändisar träder fram på DN under parollellen:

#jagdelar

Men jag blir lite misstänksam. Flyktingar har ju alltid funnits. Var fanns alla kändisar när Alsike kloster på 1980-talet gömde flyktingar? Då följde de sitt samvete och fick lida för det. Jag undrar också om vi ska våga tro att Sverigedemokraterna nu kommer att minska och försvinna. Den mänskliga naturen har väl inte helt plötsligt blivit genomgod?

Missförstå mig inte. Det är bra att många vill stödja. Det är bra att kändisar säger ifrån. Men det är inte så enkelt. Vår gemensamma moraliska kompass behöver grundas djupare. Just nu är många med, eftersom media just nu riktat strålkastaren på denna kris. Men hur länge orkar vi fokusera? Hur ser vi till att den goda viljan långsiktigt hålls vid liv?

T ex är det inte nödvändigtvis bra att en organisation bildas och människor reser iväg, för att på plats, utan kunskap, börja dela ut kläder och förmödenheter, till nödlidande. Många etablerade organisationer har redan lokala partners, som vet hur hjälpen bäst kan nå fram. DN publicerade en lista på sådana organisationer. Bra! Länken kommer här.

Samvete. Att veta tillsammans! En grund för att också agera tillsammans.