Har majoriteten alltid rätt?

Det har gått några dagar sedan Sverigedemokraterna, enligt det webbaserade marknadsundersökningsföretaget Yougov’s senaste mätning, beskrevs som Sveriges största parti. SD fick enligt Metro 25,2 procent. S fick 23,4 och M fick 21,0 procent.

Undersökningen bör tas med en rejäl nypa salt. Det är fritt fram att själv anmäla sig till Yougov. Det går till och med att tjäna in poäng och sedan använda dem i Yougov’s poängshop.

Självklart är resultatet ändock alarmerande. Av flera skäl. I denna bloggpost kommer jag att koncentrera mig på ett demokratiskt problem och göra det framför allt från ett specifikt perspektiv.

Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. Kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljs i direkta val, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Att 12,8 % röstar är problematiskt. Men det är å andra sidan en vanlig företeelse i folkrörelserna i Sverige. Det valdeltagande som gäller de allmänna valen har få motsvarigheter på årsmöten in vårt avlånga land.

Så låt mig i denna argumentation utgå från att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. I princip. I organisationen finns dessutom vissa korrektiv inlagda. Kyrkoordningen förstår att det inte går att rösta om trosfrågor. Därför har läronämnden ett slags veto-rätt i kyrkomötet. Där är biskoparna i majoritet. I biskopsvalen deltar förtroendevalda men dessa utgör endast 50%. Resten är präster och diakoner.

Det finns alltså en tröghet inlagd i organisationen.

Min fråga är nu: vad händer om ett parti som Sverigedemokraterna får över 50% i kyrkomötet? Kan vi då lojalt följa kyrkomötets beslut?

Som lärare i homiletik blir frågan brännande. När de första studerande anländer om någon vecka – vad ska jag säga?

För egentligen gäller ju samma dilemma idag. Den största nomineringsgruppen – Arbetarepartiet Socialdemokraterna – fick nästan 30% av rösterna 2013. Självklart har de mycket att säga till om. Den som inte sympatiserar med dem, har här rimligen ett problem.

Men problemet för mig som lärare i homiletik, ligger djupare än så. Just nu läser jag in mig på kurslitteraturen. Flera böcker behandlar frågan om hur en präst ska predika i ett post-modernt samhälle.

David J. Lose har skrivit boken: ”Preaching at the Crossroads. How the world – and our preaching – is changing” (Minneapolis, Fortress press: 2013). Han anser att vi inte kan se förändringarna i samtiden som problem, som måste lösas. Snarare ska vi uppfatta dem som mysterier, som vi kan förhålla oss till på andra sätt. Hans förslag – i korthet – är egentligen inte nytt. Som kristna måste vi förstå både Bibeln och verkligheten utifrån ett centrum: Jesus Kristus. Det kommer aldrig att bli enighet kring hur vi ska predika. Men när vi samtalar om våra olika perspektiv händer något. Han menar att vi ska lita på bibelord. ”Trust the passage”. Jag gillar det och tänker på en kollega i Sydafrika, som alltid i bibelsamtal säger:

Trust the process. (Lita på processen).

Lose verkar inte föreslå att predikans budskap ska växa fram ur omröstningar, där majoriteten avgör.

Frågan kvarstår dock: hur avgör vi vad som är sant, rätt och riktigt? I ett postmodernt tänkande är detta omöjligt. I sin mest vulgära form menar postmodernismen att det inte finns någon möjlighet att avgöra vad som är sant. Däremot är det inte säkert att postmodernismen (vilken ingalunda är enhetlig) förnekar förekomsten av en sanning. Det som förnekas är snarare möjligheten att finna den.

Lösningen är inte en återgång till moderniteten, som (kraftigt förenklat) trodde att det gick att fastställa vad som var sant. Vilket gjorde att trosfrågor måste hamna utanför, i en annan sfär, eftersom de inte gick att avgöra med vetenskapliga metoder.

Min fråga som lärare är: var hittar vi grunden för det som ska förkunnas? I Bibeln, såklart – men kristna är sannerligen inte överens om hur den ska förstås. Svenska kyrkan har i kyrkoordningen även sagt att bekännelseskrifterna från 1500-talet är viktiga. Men de erbjuder inte alltid hjälp, när det gäller att besvara samtidens frågor.

Helt klart är inte heller det demokratiska beslutsfattandet, där majoriteten bestämmer, en möjlig väg.

David J. Lose hjälper mig att se på ett nytt sätt. Problemet går inte att lösa. Men mysteriet går att förhålla sig till. Tillsammans med Jesus Kristus och i gemenskap med andra, som också söker svar.

Nästa bok jag ska läsa handlar bland annat om profetisk predikan. Kan det behövas idag?

För vad händer om Sverigedemokraterna mobiliserar i nästa kyrkoval och får över 50% av mandaten i kyrkomötet? Är vi beredda? Eller har majoriteten alltid rätt?