Hela Sverige skramlar

Märkligt! TV-gala ikväll. Insamling till UNHCR. Det är bra. Det som är märkligt är när jag ser vissa inslag ur min kyrk-synvinkel.

Jonas Gardell har just framfört en hyllning till en homosexuell flykting, som utvisades av Sverige och dog i levercancer. Han och Mark hade gömt Ivan (om jag minns namnet rätt) och det sista de fick göra var att bekosta hans begravning.

Upprörande.

När sången framförs är Gardell klädd som en frikyrkopastor i kostym, vit skjorta och slips. Bakom honom och de andra sångarna finns en gospelkör och ett gäng frälsningssoldater vajar regnbågsfanor. Nej, de är kanske inte riktiga frälsningssoldater men de har bahytter på sig – den klassiska huvudbonaden för kvinnor i frälsningsarmén.

Dessförinnan har Hans Rosling tagits emot som en superhjälte. Det han gör är att berätta en berättelse. De 12 000 i globen får representera Syriens befolkning. Han går igenom hur ena läktaren är kvar i Syrien, hur en del av parketten flytt till Europa och hur tre rader lyckats fly till Sverige.

Dessa tackar han först, för att de kommit hit och visat oss hur hemskt kriget är. Sedan ber han om förlåtelse.

Det är klassiska kristna ord. TACK. FÖRLÅT. Och hela galan andas HJÄLP.

Min reflektion är denna. Visst är det intressant att dessa uttryck på ett självklart sätt förekommer på denna gala.

När det gäller Hans Rosling inser jag att han lyckas hantera det postmoderna på ett skickligt sett. Det finns ingen sanning med stort S är ju postmodernitetens axiom. Det finns bara sanningar, med litet s. Hans Rosling lyckas få med sig publiken i sin berättelse, så att resultatet verkar vara att de alla uppfattar hans berättelse som en sanning med stort S.

TV beskriver det han säger som ett brandtal. Men det skulle också kunna beskrivas som en predikan.

Lite tråkigt är det i ljuset av detta att Svenska kyrkans internationella arbete inte finns med bland de organisationer som nu samlas i TV-soffan. (UNHCR, Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser).

Då vill jag påminna om att det viktigaste inte alltid är att förekomma i TV. Det viktigaste är och förblir det enorma arbete som sker i det tysta.