Portfölj eller fåtölj? Det är frågan!

Idag har jag, tillsammans med åtta andra arbetskamrater, fått utbildning i 'portfölj'.

Min första reflektion är att jag, om jag ska arbeta med 'portfölj', inte får tillbringa så mycket tid i fåtölj. Men det kanske jag ändå inte hade fått. (För vi har ingen fåtölj i vår 2:a, så det kan vara detsamma!)

Portfölj-metoden handlar om att ge de studerande möjlighet att själva reflektera över sitt lärande. Kontinuerligt skriver de studerande ner sina reflektioner och dessa texter – kanske i form av loggböcker – hamnar i en portfölj (portfolio). Det går sedan bra att följa den läroprocess som ägt rum. Framför allt för den studerande själv.

På hemsidan beskrivs arbetssättet 'Writing as a way of thinking' bland annat såhär:

Det innebär att de studerande bland annat kommer att arbeta med ”loggböcker”. Där samlas olika typer av skriftlig respons på texter som läses, på praktik och egen erfarenhet. Avsikten med loggböckerna är att ge de studerande möjlighet att under utbildningen stanna upp och reflektera över vilka tankar, associationer, frågor och kritiska funderingar som väcks vid läsningen av olika texter eller vid uppgifter under praktiken.

Mitt intryck är att denna metodik och portfölj-metoden är två arbetssätt som kompletterar varandra.

För mig kom denna utbildningsdag i grevens tid. På måndag anläder 58 studernade till utbildningsinstitutet i Uppsala och ett nästan lika stort gäng till Lund. Jag kommer inte att möta alla i undervisningssituationer men åtminstone blivande präster och diakoner i Uppsala, kommer jag att lära känna. Kursplaner, kursschema och lektionsutkast börjar ta form. Nu blir utmaningen att anpassa det redan planerade till portföljmodellen.

Hela nästa vecka går åt till introduktion och då finns inte mycket tid till förberedelser, tror jag.

En del av lösningen ligger nog i att portföljen inte enbart är mitt ansvar. Den studerande har också ett intresse i sitt eget lärande. Jag ska ge utrymme för denna reflektion och även tillhandahålla verktyg. Men det är ytterst den studerande själv som reflekterar. Det är skönt att veta.

Däremot är det viktigt att jag, i de kurser jag har ansvar för, formulerar tydliga mål. Det blir gentemot dessa mål, som de studerande kan reflektera. Så vad är mina egna förväntningar på de studerandes lärande, när det gäller predikan?

Kursledaren vi mötte idag, menade att det underlättar om läraren lyfter fram 2-3 mål, när det gäller reflektionen. (Sedan finns det ju många andra moment i den totala undervisningen). De mål jag lyfter fram skulle kunna vara:

Förmåga att utforma och hålla en predikan, som är väl förankrad både i kristen tro (bibel och tradition) och i vår egen samtidskontext.

Ett annat mål:

Förmåga att låta predikan finnas i den egna kroppen.

(Till detta hör ju att vara medveten om kroppsspråket men också att det som Gud, genom bibelordet vill säga, också måste få landa i predikantens eget liv och reflektion).

En annan möjlig målsättning är

Förmåga att ge och ta emot konstruktiv kritik.

En person som inom ett år ska prästvigas och därefter arbeta i en församling, bör kunna vara öppen för detta. Många präster är med om att gudstjänstbesökare kommer efter gudstjänsten och tackar för en bra predikan. Men hur gör jag mig tillgänglig som präst för lite mer konkretion.

Vad var det som var bra? Hur tog det tag i den som lyssnade?

Vågar vi föra sådana samtal med gudstjänstbesökare, får vi spännande miljöer i och kring våra kyrkor.

Med andra ord blir det inte användning för någon fåtölj. Det är i alla fall ett som är säkert.

'Actualités la chasse aux ministres' av Charles Vernier. Napoleon
ses jaga ministrar med en portfölj ingen vill ta emot.
Så hoppas jag inte att det blir på utbildningsinstitutet.