Kyrkornas världsråd och utbildningsinstitutet

Igår fick jag ett efterlängtat mejl. Från Sydafrika. Jag hade skickat en artikel till en kollega och fick nu äntligen svar. Vad jag förstår håller den för publicering och det känns mycket bra.

Artikeln beskriver den process som ledde fram till det första 'förmötet för kvinnor och män' som ägt rum i samband med en generalförsamling med Kyrkornas Värdsråd (KV).

Det är nu snart två år sedan och på tiden att jag blir färdig med min text. Ännu återstår s k 'peer review', vilket innebär att ett par kollegor ska läsa texten och godkänna att den håller måttet. Förmodligen får jag tillbaka den med några kommentarer och förbättringsförslag.

Det är i nuläget särskilt en detalj som jag minns från förmötet i Busan, Sydkorea. I en av samlingarna, när både kvinnor och män var med, skulle en av de svenska deltagarna beskriva situationen i Svenska kyrkan en smula skämtsamt. Hon var då studerande vid en av föregångarna till Svenska kyrkans utbildningsinstitut, nämligen Pastoralinstitutet i Uppsala (PIUS). Temat för samlingen var, tror jag, hur det ser ut med genusrättvisa i de olika medlemskyrkorna. Genomgående gällde att de allra flesta kyrkorna i världen styrs av män men att kvinnor är i klar majoritet när det gäller medlemsantalet.

Hon berättade att hon och de andra kvinnorna som var på väg att bli präster i Svenska kyrkan försöker få de få män som finns på PIUS att inte känna sig mindre värda, bara för att de är i minoritet. Att även de har en viktig uppgift i prästkåren, som män.

Hon förklarar både före och efter att hon ironiser en smula över en situation som är relativt unik i kristenheten, nämligen att majoriteten präststuderande är kvinnor.

Minns jag rätt hade många i auditoriet svårt att förhålla sig till det som sas. Jag tror alla förstod att det som sades, var sagt med glimten i ögat. Men ändå var det svårt för många att inse att det kunde vara så, att kvinnor var i majoritet i en prästutbildning. I många kyrkor finns ju inte en enda präst som är kvinna.

Min artikel handlar inte om just detta men mina reflektioner inför terminsstarten på Svenska kyrkans utbildningsinstitut gör, bland mycket annat, det. Ännu vet jag inte hur fördelningen kommer att bli. Men jag tror att det kommer att vara en dominans av kvinnor. Bland kollegorna är det helt klart så. Rektorn är kvinna och tre av fyra programchefer. Av de 13 som arbetar i Uppsala tror jag att vi är 3 män. Sedan finns det några timanställda. De är, tror jag, alla kvinnor.

Spelar detta någon roll? När jag själv läste på dåvarande pastoralinstitutet var det helt annorlunda. Då tänkte jag inte så mycket på saken. Det var bara så.

Det är overdersägligen så att det har skett ett skifte i Svenska kyrkan. I en annan artikel, som jag lämnat in för publicering, beskriver jag bland annat detta. Minns jag rätt är ungefär 55% av de som prästvigs idag, kvinnor. Bland kyrkoherdar är det dock helt klart flest män. För att inte tala om biskoparna.

Min uppfattning är att det är bra med en balans. Den kan ju aldrig hamna på 50/50. Om det ibland blir 40/60 eller 60/40 är det ju inte hela världen.

Men hur ser det ut bland musiker, pedagoger och diakoner? Min misstanke är att åtminstone diakoner och pedagoger kraftigt domineras av kvinnor. Är det bra? Förmodligen inte.

Det känns viktigt att hitta språk och arbetssätt, som bidrar till att både kvinnor och män känner sig hemma i kyrkan. Som anställda, ja. Men framför allt som medlemmar.

Under min termin som vikarierande lärare kanske jag återkommer till hur genusaspekten påverkar innehållet i det som sker vid utbildningsinstitutet.

Men det får bli i en senare bloggpost. Ännu har ju inte terminen börjat.