Det vetenskapliga samtalet som modell

När någon vid ett lärosäte skrivit en text eller rent av en avhandling, sker ofta en prövning av dess vetenskapliga halt. Kanske utses en examinator, som läser texten och ger ett omdöme. På många håll, ska forskaren själv försvara sin text. Ibland  i form av en offentlig disputation. (Detta skedde när jag försvarade min avhandling i Bloemfontein, Sydafrika i september 2010). I Pietermaritzburg, vid University of KwaZulu-Natal, där jag nu arbetar, är traditionen en annan. Tre examinatorer läser avhandlingen och ger sitt utlåtande. När alla tre är nöjda, blir kandidaten godkänd. Det behövs ibland göras bearbetningar och kompletteringar.

Disputation

Vid en disputation, finns vissa givna roller. Den som försvarar avhandlingen kallas för respondent. En annan forskare, med kunskap inom området, utses till opponent. Utöver dessa två finns en ordförande, som leder disputationen samt en betygsnämnd, som avgör om respondenten ska bli godkänd eller ej.

Här och nu är jag mest intresserad av själva samtalet. Det vetenskapliga samtalet. Ett samtal, som av tradition, handlar om saken och absolut inte om personen.

När ordföranden öppnat disputationen, får respondenten säga några korta ord. Ofta handlar det om att berätta för åhörarna, att det smugit sig in några stavfel i avhandlingen men att det finns ett blad med rättelser att tillgå.

Därefter är det dags för opponenten att beskriva för auditoriet vad avhandlingen handlar om. Viktigt är vilken forskningsfråga som respondenten vill svara på. Även vilken metod som använts och inom vilket vetenskapligt ramverk avhandlingen finns. Det är ju en stor skillnad på en avhandling, som anlägger ett genusperspektiv och en som skriver inom en postkolonial teori. Det finns mängder av möjliga, teoretiska ramverk.

När detta klargjorts berättar opponenten hur arbetet gått till och vilka resultat som framkommit.

Om detta gjorts väl, bör respondenten (som alltså skrivit avhandlingen) känna igen sig. En känsla kan infinna sig:

Mmm, det är en ganska bra avhandling jag skrivit.

En fråga som opponenten kan ställa, så här långt är:

Har jag i stora drag uppfattat avhandlingen rätt?

Om svaret är ja, är det dags för opponenten att börja sitt arbete. Uppgiften är nu att angripa avhandlingen. Nu är det meningen att det får gå hett till. Ibland kan hela avhandlingen sågas. Observera dock: det är avhandlingen och aldrig personen, som angrips. Det är mycket därför mycket viktigt att opponenten inte angriper en negativ version av avhandlingen, utan en version, som författaren (respondenten) kan känna igen sig i. (Att sedan det är smärtsamt för författaren att få många års arbete kritiserat, är något som inte går att förneka. Har vederbörande funnits i vetenskapssamhället, bör detta dock inte komma som en fullständig överraskning).

Vardagliga samtal

Min önskan är att lite av denna metod kunde spilla över på våra vardagliga samtal. Vare sig de förs i sociala medier, gammelmedia, eller när vi träffas IRL (In Real Life = i det verkliga livet). Detta skulle kunna kallas dialog. Dialog kommer från grekiskan. Ordet betyder 'genom samtal'. Jämför monolog.

Det vi ofta gör, är att vi slutar lyssna efter ett tag. Vår samtalspart talar fortfarande men vi försöker formulera vårt svar. Detta är naturligt men inte desto mindre förrädiskt. Det innebär ju att det egentligen inte blir något samtal. Egentligen borde varje form av dialog föras med en paus för reflektion mellan inläggen. Då skulle vi få tid att både lyssna färdigt och fundera över vårt svar.

Vi behöver också vara medvetna om att det i många samtal förekommer ett maktförhållande. Medarbetarsamtal kallas det idag på många arbetsplatser. Den anställde blir inkallad till chefen. I ett sådant samtal har chefen makt över den anställde. Det vet alla. Samtalet blir därefter.

Ett själavårdande samtal är annorlunda. Men fortfarande har den ena makt över den andra. Inte formellt men informellt. Det är därför som större krav ställs på en präst, läkare, terapeut att förvalta det förtroende det innebär att någon kommer för att söka vägledning, vård eller hjälp.

I sociala media ska det ofta gå så fort att ingen orkar lyssna färdigt på den andra. Inläggen är korta och tolkningsvarianterna oändliga. Detta forum lämpar sig inte för dialog. Därför blir vi ofta missförstådda.

Det är bra att det finns forum för debatt. Det kan vara tidningarnas debatt- eller insändarsidor eller politiska församlingar, där olika ideologier ska brytas mot varandra. Jag vill inte avskaffa detta.

Satir och ironi är också viktiga inslag. Tage Danielsson (i sin berömda monolog kring sannolikhet utifrån det som hände eller inte hände i Harrisburg) häcklar socialdemokraterna. Sådant bör få förekomma.

Men, och detta är mitt buskap: i alla former av utbytande av tankar (dialog, disputation, debatt osv) går det att ställa en kontrollfråga till sig själv:

Har jag uppfattat min motpart rätt?

Om det handlar om debatt, vilket behövs, är det väl viktigare att angripa det som motståndaren verkligen säger (och känner igen sig i) än en nidbild av vad motståndaren säger?