Saturday, 6 September 2014

Goda och onda i valtider?

Den gode han [sic!] är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Detta är ett utdrag ut Gustav Frödings dikt: ”En fattig munk från Skara” publicerad i diktsamlingen ”Gitarr och dragharmonika” år 1891.

Raderna är tagna ur sitt sammanhang. Erkännes! Just nu vill jag använda dem för att ifrågasätta hur vi i Sverige idag (vi som lever i Sverige fysiskt eller via nätet) ibland tenderar att dela in mänskligheten i goda och onda. Åtminstone upplever jag det så. Dag Sandahl sätter fingret på något viktigt, när han på sin blogg skriver om Svenska kyrkan och Svenskarnas parti:
... värre ändå är Svenska kyrkans agerande, dvs en massiv kampanj för egenrättfärdighetens sak. Det blev "vi goda" mot de andra och godheten manifesterades. Människor stod gemensamt upp mot nazism och rasism och det kändes faktiskt bra.
Det jag syftar på är analysen att det blir en uppdelning mellan ”de goda” och ”de andra”. ”De goda” och ”de onda”, skulle vi kunna säga. På andra grunder än i Frödings dikt, men ändå.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg anser jag inte att det var fel att ringa i kyrkklockor när Svenskarnas parti demonstrerade. Jag delar inte helt den uppfattning som ibland torgförs, att Svenska kyrkan gett Svenskarnas parti extra reklam. Det hade jag gjort om det bara hade varit Svenska kyrkan, som agerat. I själva verket har ju många, många fler reagerat. Exempelvis AFA (Antifascistisk aktion) som på sin hemsida ger stort utrymme åt kampen mot Svenskarnas parti. Rätt eller fel, min poäng är att det inte bara är Svenska kyrkan, som höjt sin röst. Att många motdemonstranter verkar ha valt odemokratiska metoder, är sorgligt. Där menar jag att de, som i Svenska kyrkan ringt i kyrkklockor, försökt välja ett fredligt sätt att visa sitt missnöje.

Kanske ligger egenrättfärdigheten och lurar just där. Jag tror det är en viktig sak att stanna upp inför. Det handlar nämligen om den svåra konsten att skilja på sak och person. (Och jag vet att jag nu riskerar att inte klara just det, när jag indirekt beskyller dem som antingen ringt i kyrkklockor, eller oss som gillar denna form av klockringning) för egenrättfärdighet. Men visst ligger det nära till hands?

Jag hör liknande tongångar på flera andra områden i valrörelsen. Senast läste jag en intressant artikel om FI och Gudrun Schyman, där Helene Bergman, feminist och frilansjournalist, på SvT opinion, skriver om detta nya, starkt växande parti:
Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.
Det är inte helt enkelt att avgöra om detta handlar om sak eller person? Men när hon sedan skriver såhär om Gudrun Schyman, tycker jag det har passerat gränsen:
Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.
Det kan säkert ligga något i det. Men gör sig inte Helene Bergman skyldig till något liknande?

Jag kommer att tänka på Martin Luther och skillnaden mellan hur vi är inför varandra och hur vi är inför Gud. På latin Coram Deo respektive Coram Hominibus. Inför människor, menar Luther, kan vi arbeta på vår egen rättfärdighet. Men inför Gud står vi oss slätt. Där kan vi bara bli rättfärdiga genom Jesus Kristus.

När jag för in denna distinktion, är det för att jag frågar mig hur det blir om en antirasist och en rasist båda tillhör kyrkan? Om de båda genom dopet hör till Kristi kropp? Coram Hominibus, menar jag att den som är antirasist ska kunna tillrättavisa rasisten i skarpa ordalag. (Som jag ser det så går inte främlingsfinetlighet och rasism ihop med kristendom). Men Coram Deo är båda i behov av förlåtelse.

I morse, när jag firade mässa i den anglikanska katedralen, lästes en bibeltext, där Paulus skriver:
Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud. 1 Kor 4:3-5
Enkelt är det inte. Att våga stå upp för det jag tror är rätt och riktigt, utan att därmed döma andra personer. Begreppen Coram Deo och Coram Hominibus hjälper mig bara delvis. Ytterst är det och förblir en knepig balansgång. Och extra knepigt är det i sociala medier.



No comments:

Post a Comment