Symboliskt eller djävulskt? Om debatten kring ärkebiskopsvalet!

Med detta blogginlägg försöker jag mig på en analys av vad som händer i Svenska kyrkan just nu, i efterdyningarna av det historiska valet av Antje Jackelén som nästa ärkebiskop.

Tillåt mig börja med en liten språklektion. Orden ”symbol” och ”djävul” är besläktade. Man kan säga att de är varandras motsatser.

Symbol

Ordet kommer från grekiskan. (Förstås!) Det grekiska ordet är: συμβαλλειν (symballein) och består av orden: βαλλειν (ballein) som ungefär betyder ”kasta” (tänk på ”ballistik”, som har att göra med en kulas bana från vapnet) och συμ (sym) som betyder ”tillsammans”. Symbolen ”kastar tillsammans”. På svenska skulle vi säga: ”håller ihop”.

Djävul

På grekiska διαβολος (diabolos) från διαβαλλειν (diaballein). Ordet δια (dia) kan betyda “isär”. Med andra ord är djävulen ”den som kastar isär”. Separerar!

Det intressanta är att en stor del av diskussionen efter valet av Antje Jackelén som Svenska kyrkans nästa ärkebiskop handlar om trosbekännelserna, som i kyrkans språkbruk spännande nog kallas just för symbola. I detta sammanhang kan det översättas med ”kännetecken”.  Kyrkans tro känns igen i trosbekännelserna.

Trosbekännelsernas funktion är att hålla ihop kyrkan. Mot den söndrande kraft som finns i tillvaron. (Här tänker jag inte gå in i diskussionen kring huruvida djävulen är ett personligt väsen eller en opersonlig kraft. Det räcker just nu att konstatera, att det finns djävulska krafter i tillvaron, som vill slita sönder och separera. Det tar sig uttryck i apartheid, etnisk resning, mobbing etc. Men också i kyrkostrider. Vi känner alla till företeelserna – men vi kan beskriva orsakerna olika!)

Ytterligare en aspekt av ordet ”symbol” är att vi ofta använder detta ord oegentligt. Vi säger t ex att något ”bara är symboliskt”. Inom teologin tänker vi tvärtom. En symbol är inte skild från det som den symboliserar. (Ytterligare ett exempel på det diaboliska i tillvaron, att vilja separera symbolen och företeelsen). I kyrkans liv finns t ex ett organiskt samband mellan det konsekrerade (välsignade) brödet i nattvarden och Jesus. En ikon är speciell, för att den är ett fönster mot evigheten. Den som målar ikoner gör det under bön. Att säga att en ikon ”bara är en symbol” är att helt missförstå meningen och innebörden med en ikon. Så är även trosbekännelserna intimt förknippade med Gud trefaldig. Fadern – Skaparen. Jesus – Befriaren/Frälsaren. Anden – Livgiverskan/Livgivaren. Trosbekännelserna, har under Andens ledning, vuxit fram i kyrkan.

Men vad är trosbekännelsernas viktigaste funktion? Naturligtvis är de intellektuellt formulerade sammanställningar av den kristna tron. Men inte bara. De fungerar i kyrkans liv framför allt som lovsånger i gudstjänsten - liturgin. På liturgiskt språk tillhör trosbekännelsen – Credo – mässans s k ordinarium. Trosbekännelsen är i kyrkans historia en av de texter som förekommer varje högmässa – med samma ord – fast med olika melodier. Vi har tappat detta i Svenska kyrkan. Vi sjunger nästan aldrig trosbekännelsen. Det är trist. Kanske finner vi här en orsak till att trosbekännelsen för oss bara blir en arena för diskussion och debatt istället för en gemensam lovsång. Istället för att vara en symbol! Något som håller ihop.

Förlåt mig för ytterligare en främmande term. I kyrkans liv pratar vi ofta om att vi tror det vi ber. Lex orandi, lex credendi heter det på latin. Jag ser framför mig hur Svenska kyrkans medlemmar – ur olika läger – i olika gudstjänster stämmer in i trosbekännelsen. På olika platser men ändå gemensamt. Betyder detta ingenting? Jag menar att vi behöver se detta som ett verkligt uttryck för en enhet, som går bortom orden. Självklart brottas vi alla med orden. Det är naturligt. Men nu handlar det om att ändå, för enhetens skull, stämma in i dessa ord. Låt oss se att det är något som vi faktiskt gör. Och det är stort!

Having said this, som det heter på engelska, behövs dock något mer sägas. Under kampen mot apartheid, i Sydafrika, på 1980-talet, formulerade ett stort antal teologer det s k Kairos-dokumentet. I detta dokument skiljde man på tre slags teologiska förhållningssätt. Ett av dem kallades Church Theology. Det var en teologi som ofta talade om försoning och enhet. Men på ett överslätande och oreflekterat sätt. När Church Theology förordade enhet, sa Kairos-teologerna, var det alltid på den starkares villkor. I klartext: de svarta borde inte riskera kyrkans enhet genom att vara så militanta. (För alla som vet något om Sydafrikas väg mot demokrati ter detta sig som ett förrädiskt synsätt). I stället förordade man Prophetic Theology. Som vågade protestera och kämpa för förändring. En teologi som står upp för den som är i underläge.

Vem är den svagare i Svenska kyrkan idag? En fråga som det inte är helt enkelt att svara på. En fråga som ges olika svar, beroende på vem som tillfrågas. Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar innan kyrkan kan kallas jämställd. Att vi idag har både kvinnor och män som präster och biskopar betyder inte att allt står väl till. Samtidigt finns det människor i Svenska kyrkan som på olika sätt upplever sig som nedtystade eller åtminstone negligerade. Jag kommer nu att ta två exempel och både är kvinnor och präster. Johanna Andersson och Eva Hamberg.

På bloggen KristenOpinion skriver Johanna Andersson i reaktion mot ett blogginlägg av biskop Åke Bonnier bland annat följande:

Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser?

Vad hade Åke Bonnier skrivit? Bland annat detta:

Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.

Jag håller ofta med Åke i det han skriver men just denna gång tyckte jag det var tveksamt. Kanske tyckte han det själv, för i en kommentar skriver han:

Måhända var jag skarp i min blogg …

Och även:

Jag önskar inte att ”trospoliserna” ska lämna kyrkan men jag önskar att debatten ska vara en inlyssnande debatt där vi verkligen ömsesidigt försöker förstå vad den andre menar och utifrån detta för ett bra samtal – ett samtal som först handlar om allt det vi har gemensamt och därefter det som skiljer oss åt. Vi kommer då att upptäck[a] att det är så mycket som förenar oss.

Bra skrivet – men det kanske inte har nått fram. Hans bloggpost har hittills 177 kommentarer. Det är ganska många, det!

En annan, som uppskattar valet av Antje Jackelén men också kan lyssna in dem som ”förlorat” är Fredrik Modéus, som i sin ledare i senaste numret av Kyrkans Tidning kommenterar att Eva Hamberg lämnat kyrkan.

Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt.

Så trots allt finns det i Svenska kyrkan en önskan att nå fram till varandra. Det är en viktig aspekt av Prophetic Theology. Den vill också försoning – men först ett profetiskt urskiljande av vad som är sant, rättvist och gott.

Men debatten kan föras på olika sätt. Ibland tycker jag att den spårar ur. Särskilt i sociala medier. Fredrik Modéus skriver:

Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.

Låt mig citera två personer (anonymt) som får stå som representanter för två ytterligheter men samtidigt samma fenomen. Fenomenet att vilja separera människor.

Det ena inlägget hittade jag i en tråd, där de flesta inte välkomnade valresultatet.

Antje Jackelén vet inte vad kristen tro är, eftersom hon inte är omvänd och kommit till tron. Därför blir tankarna efter det egna sättet och förnuftet och då kan de bli hur som helst.

Visst är det osmakligt när någon uttalar sig om en persons Gudsrelation på detta sätt. 

Det andra facebook-inlägget är uttryck för samma önskan att skapa avstånd till andra kristna. Här tillhörde skribenten "vinnar-sidan":

Om alla islamofober lämnar kyrkan skulle det vara en välsignelse.

Är det inte en risk för oss som lever i ett protestantiskt samfund att vi tar till dessa grepp? Sanningen blir så viktig, att enheten får stryka på foten. Om vi inte är överens är det bättre att bryta upp eller kasta ut.

Med dessa exempel vill jag visa att båda sidor felar i diskussionen. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Var och en måste ju få hävda sin ståndpunkt. Men låt oss hjälpas åt att inte göra det diaboliskt utan symboliskt - sammanhållande!

Låt mig till sist citera den som mycket av debatten handlar om. (Och då menar jag inte Antje Jackelén, utan Jesus).

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:16-17)

För mig är detta en grundinsikt när det gäller kyrkan. Vi har inte valt varandra. Men Jesus har gjort det. Och vårt uppdrag är inget mindre än att vi ska älska varandra. Det sammanhang i vilket Jesus sa dessa ord var kvällen före sin död. Var alla lärjungarna överens om allt? Troligen inte! Just därför var uppmaningen solklar:

Älska varandra!