Att få delta i någon form av gemensam andakt vid dagens början är ett privilegium. Det fungerar så klart bäst i kloster och kommuniteter, där dagens schema är uppbyggt kring bön och arbete. Men det går att etablera ett regelbundet böneliv på annat sätt.
Under min uppväxt bad vi ofta Martin Luthers morgonbön vid frukosten. Jag tror inte att vi gjorde det på vardagarna men jag minns att vi bad den ibland. Under skoltiden förekom morgonbön, både i klassrummet och ibland i aulan. Mer och mer sparsamt med åren, förstås. Förutom på gymnasiet, Fjellstedtska skolan, där varje dag inleddes med morgonbön. När jag sedan blev student förekom inte så mycket organiserad morgonbön. Däremot deltog jag nästan dagligen i middagsbön i Uppsala domkyrka. Under mitt år som volontär i Sydafrika, däremot, hade vi daglig morgonbön på the Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden. Under resten av mina teologistudier var det dåligt med gemensam morgonbön. Sista året var jag sakristan på en av morgonmässorna på S:t Ansgar. Den leddes av Prof. Lars Hartman och ibland var det bara vi två. Det var fint ändå!
Första prästtjänsten hade jag i Bastuträsk. Kanske hade jag en önskan att samla församlingsbor i kyrkan till morgonbön men av detta blev intet. I Aneby däremot, tog en av de anställda initiativ till morgonbön två gånger i veckan - måndag och fredag - och det fungerade tidvis mycket bra.
När vi sedan flyttade till Bloemfontein började vi delta i den anglikanska morgonmässan i katedralen på onsdagarna. Det blev fyra år av djup gemenskap, som vi minns med glädje.
När jag blev präst i Kalmar kunde jag gå in i en fungerande morgonbönsgemenskap. Den har burit mig under åren och är nog den starkaste, bäst fungerande jag varit del av. Trots att jag inte är där fysiskt längre, vet jag att jag är med och när klockan är 9.30 här i Pietermaritzburg, som den är nu, tänker jag att nu samlas de och ber i Birgittakyrkan. Jag kan vara med, för bönens gemenskap har inga gränser.
Därför blir det inte desto mindre viktigt att söka en gemenskap i Pietermaritzburg. Idag åkte jag alltså till Lutheran Theological Institute (LTI) där det är morgonbön varje morgon kl 7.30 under terminerna. När jag kom kvart över sju var det ingen där men sedan kom någon, som jag kände igen: Pontso. Om honom har jag skrivit förut. Igenkännandets glädje. Sedan trillade det in ett femtiotal. Morgonbönen tog en halvtimme och innehöll en rejäl predikan, som hölls av en av lärarna, Sipho Mtetwa. Budskapet var klart: Det är en utmaning att vara lärjunge. Exempel togs från kyrkans tidiga historia: Justinus martyren och från förra århundradet: Bonhoeffer. Säkert fanns det också en tanke att inskärpa hos studenterna att nu börjar en ny termin med hårt arbete. För mig blev det en tankeställare inför mina egna utmaningar.
Morgonbönsgemenskap. Gränslös. Gott.
Jag avundas dig och gläds därför med dig i din starka tro!
ReplyDeleteJag avundas dig och gläds därför med dig i din starka tro!
ReplyDeleteTroligen var det så att under din skoltid bads Luthers morgonbön varje vardag före frukosten, dvs c:a 9.30, när denna intogs i form av pyttipanna, leverkorv eller dylika delikatesser. Det är i alla fall så jag minns det från 70-71. Då var du redan i skolan. På söndagar "behövdes" inte morgonbönen eftersom det var gudstjänst senare på fm. Jag upplevde det som att aftonbönen hade förlängd hållbarhet detta dygn ;-)
ReplyDeleteI Aneby ringer klockan till morgonbön kl 9 varje vardag. Vi hör den från skolan
ReplyDeleteHar inte själv deltagit men maken går dit då o då. Fint
I Aneby ringer klockan till morgonbön kl 9 varje vardag. Vi hör den från skolan
ReplyDeleteHar inte själv deltagit men maken går dit då o då. Fint
I Aneby ringer klockan till morgonbön kl 9 varje vardag. Vi hör den från skolan
ReplyDeleteHar inte själv deltagit men maken går dit då o då. Fint
Gemensam bön när den är som bäst stärker både dem som är med och dem som inte är där. Tack för fina kommentarer.
ReplyDelete