Är den här platsen ledig?

Idag träffades präster och pastorer i Kalmar till gemensam lunch och bön. Vi valde att göra det på sjukhuset (eller som en av kollegorna kallar det: hälsohuset). Vi ställde oss i kö i matsalen, som är personalmatsal men även öppen för allmänheten. God mat! Verkligen! Vi tog våra brickor och siktade in oss på ett ledigt bord. Inget konstigt med det. Jag såg några läkare, som kom i vår riktning men tänkte inte så mycket på det. Några stannade upp och gick ut, för att sätta sig på uteplatsen. I ögonvrån kunde jag kanske skönja någon slags oro men tänkte inte så mycket på det.
Efteråt berättade någon för oss att vi hade satt oss vid ett av läkarnas bord. Det hade vi inte förstått. Det finns inga skyltar som säger att borden är reserverade för läkarna. Det bara är så!
Hemliga koder. Självklara för alla som vet. Vi visste inte. Men jag pratade med en vän, som arbetar på sjukhuset men inte som läkare. Hon sa:

Va' bra att ni satte er där. Det borde hända oftare.

Men jag tänker samtidigt att det finns platser i kyrkan också. Som bara vissa sitter på. Vad händer när någon sätter sig på någon annans plats? Eller på prästens plats? Viktigt att fundera över.

Rosa testet

Nu fungerar länken till Rosa testet. Klicka i rutan till höger. Det är en bra sak. Om någon upptäcker förändringar i brösten, söker hjälp och får vård har det lett till något gott.
Men även här smyger sig sponsorvärlden in. Philips är huvudsponsor för kampanjen. Bra eller dåligt? Kanske nödvändigt? I den bästa av världar borde väl den gemensamma sektorn i samhället finansiera det som har med vård att göra. Å andra sidan är det väl bra att framgångsrika företag pytsar tillbaka en del pengar till samhället på detta sätt. Samtidigt finns det såklart en baktanke.
Detta paradoxala liv. Att allt vi gör kan tolkas både som något gott eller som slugt beräknande.
Genom att skriva om detta och tillhandahålla länken på min blogg har jag dock bestämt mig för att tro på det goda hos människan.

Guldfågel Arena

Idag var anställda i Kalmar kyrkliga samfällighet på studiebesök på Guldfågel Arena. Intressant! Vi har varit på IKEA, konstmuseet, länsmuseet mm. Det är ju också viktigt att bekanta sig med dessa typer av miljöer och sammanhang.
Jag reagerade dock på visningen. Vi började i restaurangdelen. Vi brukar börja med frukost, så även denna dag. Efter morgonbönen fick vi veta lite om restaurangen. I samband med matcher är den bara öppen för sponsorerna. Sedan kom Björn Andersson, som har hand om evenemangs- och säkerhetsfrågor. Han började med att visa VIP-avdelningen. Det finns dussinet loger, som olika sponsorer hyr. Där kan de mötas innan match, äta mat med full service inne i logen och sedan gå direkt ut på läktaren och se matchen. Företagen får naturligtvis betala en slant. Kanske inte mycket att säga om men en stor del av vår visning var just denna avdelning. Min tanke var: Vad gör vi här? För det är naturligtvis inte byggjobbarna på NCC och andra företag, som sitter i logen utan cheferna.

Men så tänkte jag vidare. Var det inte såhär kyrkor finansierades förr. I domkyrkan hänger vapensköldar och epitafier. Vad är det annat än sponsorrelaterat? Och i slottskyrkan får ingen sitta i den främsta bänkraden, eftersom den är reserverad för kungen och drottningen. Och själv är jag ju chef. Vilka privilegier har jag?

Sedan fick vi även se säkerhetsavdelning, presslounge, själva arenan, läktare, omklädningsrum mm. När jag kom ut på den lilla del konstgräs, som fanns mellan spelargången och själva planen, såg jag en liten gräsplanta som hade slagit rot i konstgräset. För mig blev den en slags stilla protest. Visst, jag förstår att man måste skilja på penningstinna företag och vanliga besökare, för att finansiera denna fotbollsindustri. Men jag gillar det inte.

Segeltur i Kalmarsund

I fredags, när jag funderade över om jag arbetar lite för mycket just nu, fick jag ett mejl. Från en person, som jag träffat bara en gång. Mejlet innehöll en fråga:

Vill Du följa med ut och segla någon dag? Kanske har Du några timmar över!

Idag hade jag det. Jag satte mig i bilen och åkte ner till Ekenäs. lite söder om Kalmar. Där mötte David och hans son. Vi gav oss ut direkt. Underbart väder. Solsken och lagom temperatur och dessutom god vind.
När vi kom in satt vi sittbrunnen och drack kaffe. Så härligt. Precis vad jag behövde. Tack, David!



Det som var lustigt, när jag tittade på www.marinetraffic.com, som ju visar större båtars position, såg jag att min son sjömannen just åker på andra sidan Öland. Vi var alltså ute i båt samtidigt, i samma vatten. Märkligt!

Afrika kom hit 2

Det är inte så ofta Barometern skriver om det som sker kyrkligt sett i norra Kalmar. Men idag fick vi in en stor bild på framsidan. Martin Svensson utbrast i lördags:

Det här är ett riktigt Halleluja moment!

Bildtexten lät inte vänta på sig. Även på insidan fick vi ett stort uppslag. Med bilder. Bland annat denna:

Att lägga band på sig

Begreppet "att lägga band på sig" betyder oftast att hålla en låg profil. Det är kanske inte riktigt min grej, som det brukar heta. Däremot "bär jag band" ibland. T ex ett aidsmärke, som ju är ett rött band.

Men det finns många olika "band" - oftast för olika former av cancer.Idag fick jag en fråga om jag kunde lägga upp ett av dessa band på min blogg. Det gäller det rosa bandet, som ju handlar om bröstcancer. Tanken är att man klickar på länken och sedan kan man göra ett enkelt test. Nu är jag en s k testperson för detta, så det kommer inte att fungera förrän på onsdag. Men då kan man alltså klicka på det rosa bandet längst uppe till höger på bloggen. Sedan handlar det om tre saker

Titta
Röra
Göra

Allt för att öka chansen att få vara frisk. Välkommen tillbaka på onsdag!

Något att bita i för en gammal präst

En vän till mig skickade ett mejl för ett tag sedan. Rubriken för mejlet är rubriken på denna bloggpost. När vi sågs någon dag senare frågade jag om jag fick publicera tankarna på min blogg. Det fick jag och det gör jag nu:

Jag stannade vid bäcken

Steg av min cykel

Såg upp

Mot det väldiga himlavalvet
Som Gud spänt över oss

Jag stod där
Skyddad av Guds hjälm

Jag log

_____________________________

Livet skrider vidare, framåt. Slagfälten, ödemarken och ovädren är passerade.

Med dagens nya ögon ser jag gräset gro, känner den tidiga morgondaggen mellan mina tår och njuter av doften av kvinna.

Jag söker mönster, strukturer och sammanhang men förvirrar mig och blir desorienterad i mångfalden av tankebanor. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet och jag slirar in i grubblandets labyrinter och snaran av desperation drar mig allt längre in i mörkret.

Jag vill sluta att irra och vandra framåt, men åt vilket håll ligger framåt? Vilka är dess koordinater? Framåt ligger ju åt alla jävla håll! Hur skall man veta? Vi har kanske vänt upp och ner på hela universum för att just vi skall vara högst opp!

Så jag går ut i natten. Van vid mörkret trevar jag mig fram och söker efter Gud. Jag kan inte finna Gud: Jag blir arg. Vreden driver mig vidare. Rasande ropar jag efter Gud. Jag befaller Gud att uppenbara sig och jag muttrar över Guds trilskande.

Jag rusar över hedarna, bergen och fälten. Jag söker i städerna, skogarna och bland böljorna på havet men ingenstans finner jag Gud.

I gryningen når jag utmattad fram till ett vattendrag. Jag känner hur kylan hugger till när jag stoppar ned mina svullna fötter i det klara, kalla vattnet. Jag sitter i paralys. Skov av självömkan griper om mitt sinne och min aura skimrar av letargi.

Jag är på väg att falla in i ett transliknande tillstånd då jag plötsligt bryskt vaknar upp.

Där borta under pilträdet sitter ju Gud! Rofyllt sitter Gud med sitt metspö och väntar tålmodigt på att det skall nappa.

Jag närmar mig – försiktigt.

När jag slutligen står tätt intill så hör jag hur Gud nynnar på en gammal schlager. Jag blir frustrerad när jag inte minns namnet på den välkända sången. Jag är nervös. Jag är så liten vid sidan av Gud. Generad som en skolpojke lyckas jag tillslut haspla ur mig min fråga:

– Åt vilket håll ligger framåt?

Gud slutar att nynna. Det blir tyst. Det bildas ringar på vattnet när de små vågorna leker med flötet.

– Det nappar dåligt, muttrar Gud efter en stund, Det var bättre förr.

Jag sätter mig ner och medan gryningen föder fram ännu en dag så betraktar jag Gud som fundersamt iakttar sitt flöte. Jag ser hur vacker Gud är, så ohyggligt vacker och medan jag sitter där märker jag plötsligt att en ton har slagit an på mitt hjärta. Så småningom övergår tonen till en melodi, en bortglömd visa som aldrig tidigare spelats – en jubelsång.

Gud vänder sig mot mig och ler.

– Framåt är åt det håll du går när du följer ditt hjärta!

Ljuset blir allt intensivare. Världen strålar i ljus och jag känner mig fullkomlig för att jag vet att någonstans i bröstet – bakom ångest, skam och skuld – så finns mitt gamla hjärta som ännu slår.

Jesper Adin

Birgittakyrkan - en helt (o)vanlig söndag 2

Det är roligt när vi får vara många i Guds hus. Förra söndagen fick jag ett sms av min kollega, där det bland annat stod:

.... go högmässa med 137 personer!

Högmässan kommenterades sedan även av vår kyrkorådsordförande på dennes blogg med rubriken:

Såna här dagar behövs.

Idag hade vi högmässa igen. (Det händer minst en gång i veckan. Alltid på en söndag!) Jag kände mig föranledd att sms:a till min kollega med följande ord:

Det går utför med Birgittakyrkan. Bara 128 personer idag. ;-)

Med andra ord sitter jag nu hemma och tar igen mig och känner stor glädje över att få arbeta i ett sammanhang, där vi får vara många. Att det inte beror på mig vet jag, eftersom jag arbetat i andra sammanhang och betett mig ungefär likadant och firat högmässa med 20 personer eller i vissa fall även med färre än fem deltagare. I mitt arbete som präst försöker jag arbeta målmedvetet och på det sätt som jag uppfattar som riktigt oavsett om det ger snabba kvantitativa resultat eller ej. Kvaliten måste ändå vara överordnad. Även när det är få deltagare kan en högmässa bära. De gåvor Gud ger har samma värde oavsett antalet.
Samtidigt är det uppuntrande när fler människor upptäcker detsamma.

Afrika kom hit

Idag har jag varit en stund i Afrika. Inte länge men kanske så där 8 timmar. Dessutom slapp jag den långa flygresan, för Afrika kom hit.
Det var de tre kyrkokörerna i de tre norra församlingarna i Kalmar, som sjöng tillsammans. Först övning i Två Systrars kapell. Sedan sång på Norrlidstorget. Därefter mat och så mer övning i Heliga korsets kyrka. Under ledning av Martin Svensson, som har arbetat i Zimbabwe. Vi avslutade med att fira Sondomässan och det var ca: 140 personer, som tyckte att det passade en lördag kväll. Underbart! Och så fint att vi kan göra detta tillsammans i Norra Kalmar. Bland annat tack vare tre hårt arbetande kyrkomusiker.

Ledighet hos Sven

Två dygns ledighet. Resa med tåg till Växjö. Kaffe på ett litet cafe. Buss till Petersburg, d v s hållplatsen vid Boasjön. Ny buss till Lidhult. Bil mot Södra Unnaryd men inte ända fram. Sjö. Så heter platsen. Te, samtal om livet, döden och mycket annat. Mat. Sitter vid elden. Snart kaffe. Sedan bastu. Kanske bad. Tystnad och samtal varvas. Med Jounis sånger och med bön. Återhämtning.

Septemberbröllop

Äldsta brorsdottern gifte sig igår. Underbart höstväder. Solen sken från klarblå himmel. Lite svalt men vackert i Källa gamla kyrka. Hustrun och undertecknad fick äran att sjunga på vigseln. Bland annat en sång med text av Pär Lagerkvist, som vi inte hört. Tål att återges.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma hit till dig,
där du väntat mig
med händer som blev varma.

Du skall giva mig din kärlek.
Du skall smeka värma mig.
Du ska tro att jag
är en av livets armar.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma fri till dig.
Så stolt, så fri,
som en människa får vara.

Du ska binda mig till jorden.
Du skall övervinna mig,
att min frihet blir
min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma ung till dig.
Ung av evigheten,
ung av deras glädje.

Här är jorden där vi bor.
Jag skall åldras här hos dig,
till en djupare
och hemligare glädje.

Jag skall åldras här hos dig ...

Ett bröllop är en högtid, som innehåller så mycket. Något som är härligt är att det är tillåtet att berätta för varandra, offentligt, hur mycket man håller av, älskar eller uppskattar varandra. Inte bara dom som gifter sig emellan. Alla andra får också tala om för de nygfita vad de betyder. Jag gillar det.
På översta delen av bröllopstårtan stod ett gammalt, slitet brudpar, som var med 1950, när min föräldrar gifte sig. Det var fint! Såhär såg det ut - i närbild:

The voice Sverige

Förlåt svengelskan men TV4 har en slags talangjakt, som heter så. Voice Sverige. Varför inte, tänkte jag. Man kan ladda upp 30 sek på deras hemsida. Jag valde en kort låt av Robban Broberg:

Låt mej värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd
göra trasig längtan hel
innan den lägger sej död
ge dej ny inspiration
att leva...

Det var ungefär det enda jag kom på. Framför allt tänkte jag: Hur mycket hinner man sjunga på 30 sekudner? Nu får vi se hur långt det räcker.
Ps. Man kan gå in och rösta. Länken kommer här.

Gapskratt

Detta har jag bara fått återberättat. Men det var så komiskt, så jag måste skriva om det.
Det arbetslag jag är ansvarig för arbetar i tre församlingar. I alla tre ber vi morgonbön varje vardagsmorgon. I en församling är det morgonbön varje dag och även aftonbön varje dag. Fint, tycker jag.
I förrgår, onsdag, var den föreslagna bibelläsningen hämtad från Jeremia. En av mina arbetskamrater, som har rakat huvud, skulle läsa bibelordet. Det ska i vederbörlig ordning avslutas med orden:

Så lyder Herrens ord.

Denna gång blev det i stället ett gapskratt. Enligt vad jag har hört. Varför? Läs själva och förstå varför min skallige arbetskamrat inte kunde hålla sig:

Lejonen ryter och morrar mot honom. De har lagt hans land öde och hans städer är nerbrända, ingen kan bo i dem. Ja, män från Memfis och Tachpanches skall beta din hjässa kal.

Happy, happy

I går debatterades boken: Happy, happy – en bok om skilsmässa. Det var i aktuellt. En av författarna, Maria Sveland, diskuterade med Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter. Intressant! Jag har inte läst boken. Ännu! Men jag kan ju få ha en synpunkt utifrån diskussionen, som jag såg. Jag undrar:
Finns det bara två alternativ när man har relationsproblem:
1) Skilja sig
2) Stanna kvar och ge upp
Det gamla ordspråket: Bättre fly än illa fäkta, kanske inte stämmer. Kanske man kan ”fäkta gott”. D v s försöka klara ut sina problem.
Visst, jag förstår ju att det finns situationer när man verkligen kämpat och det inte går längre. Eller så destruktiva relationer att man måste gå sin väg, för att överleva.
I en kommentar på Maria Svelands hemsida skriver en person:

Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern [sorgen] över att vara ifrån barnen.

Det är inte om det jag talar. Men jag reagerar på företeelsen att glorifiera själva skilsmässan. Man kanske inte ska göra alltför stor affär av ordvalet på Maria Svelands egen hemsida:

Nu är den äntligen här ”Happy Happy -En bok om skilsmässa”!
Vad kan jag säga, mitt hjärta sprängs av stolthet. Så satans fin och bäst!

Men det är klart, jag skulle inte använt just de orden. Och jag tycker det är märkligt att göra en bok, som inte i första hand problematiserar skilsmässan utan faktiskt verkar rekommendera den. På bokus kan man läsa texten:

I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det...

Nej, jag blir inte imponerad. Även om jag håller med om att det är viktigt att stärka den som gått igenom en skilsmässa. Liksom den som inte har det. Kanske kommer jag ändå att läsa själva boken, för att bilda mig en egen uppfattning om texterna. Trots allt är det ju en antologi, så rimligen finns nyanser.
Hanne Kjöller skriver i DN:

I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.

Vi får se om jag håller med, när jag fått tag på boken och läst den.

Arbetsledare 8

Idag har vi fått utbildning av ett företag som heter Agrando. De förser Svenska kyrkan med olika dataprogram. Däribland ”insidan” och ”tid”. Nu kan vi snart säga att ”vi använder insidan” och ”vi har tid”. Det känns bra!
Skämt åsido, så verkar det vara två bra program. ”Insidan” är ett bokningsprogram. Var jag än befinner mig i pastoratet, kan jag kontrollera om en lokal eller en person är ledig eller bokad. Ett viktigt verktyg för mig som arbetsledare. Som jag hoppas också ett viktigt verktyg för andra anställda.
Det andra programmet, ”tid”, är nog ännu viktigare. Det är ett schemaläggningsprogram. Jag sitter och knåpar med schema i word och får ta fram miniräknare, för att summera timmarna. Lite bakvänt, när det finns program, som räknar åt mig.
Det bästa tror jag blir att vi får system, där jag kan känna att det finns personal på alla arbetsuppgifter. Jag vet att det är en församlingspedagog avdelad att ha hand om samlingen för barn/söndagsskola i högmässan, att vaktmästare finns på plats osv. Om jag försöker placera en kyrkomusiker på en gudstjänst och jag samtidigt gett henne eller honom semester, eller beviljat en kurs, säger systemet till. I like!
Samtidigt måste vi ju träffas och prata. Men i bästa fall blir det då så, att när vi träffas IRL (in real life) kan vi ägna tiden åt viktigare saker än almanacks- och schemafrågor.
När vi satt på utbildningen tänkte jag att vi, som alltid, är inne i olika brytningstider. Exempelvis skickas fortfarande vissa saker ut per fax, trots att alla anställda har mejl. Varför? Vi har planeringskalendrar både i pappersformat och digitalt. I sak är inget rätt eller fel. Men förekomsten av dubbla system förvirrar åtminstone mig.
Själv har jag almanackan i min mobil. Visst finns det svagheter. Jag måste be om ursäkt ett tag, när jag bläddrar fram den under ett pågående telefonsamtal. Men det går ganska bra. Om min telefon skulle komma bort finns det back-up i min dator. Eller rättare sagt i någon server.
Jag är inte någon teknik-freak. Men om det finns teknik som underlättar arbetet, är det väl en välsignelse? Eller vill någon skrota tvättmaskinen och börja tvätta för hand?
Så vad händer då om strömmen går? Förmodligen löser vi det. Då får vi väl improvisera. Det är inte hela världen!