Något att bita i för en gammal präst

En vän till mig skickade ett mejl för ett tag sedan. Rubriken för mejlet är rubriken på denna bloggpost. När vi sågs någon dag senare frågade jag om jag fick publicera tankarna på min blogg. Det fick jag och det gör jag nu:

Jag stannade vid bäcken

Steg av min cykel

Såg upp

Mot det väldiga himlavalvet
Som Gud spänt över oss

Jag stod där
Skyddad av Guds hjälm

Jag log

_____________________________

Livet skrider vidare, framåt. Slagfälten, ödemarken och ovädren är passerade.

Med dagens nya ögon ser jag gräset gro, känner den tidiga morgondaggen mellan mina tår och njuter av doften av kvinna.

Jag söker mönster, strukturer och sammanhang men förvirrar mig och blir desorienterad i mångfalden av tankebanor. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet och jag slirar in i grubblandets labyrinter och snaran av desperation drar mig allt längre in i mörkret.

Jag vill sluta att irra och vandra framåt, men åt vilket håll ligger framåt? Vilka är dess koordinater? Framåt ligger ju åt alla jävla håll! Hur skall man veta? Vi har kanske vänt upp och ner på hela universum för att just vi skall vara högst opp!

Så jag går ut i natten. Van vid mörkret trevar jag mig fram och söker efter Gud. Jag kan inte finna Gud: Jag blir arg. Vreden driver mig vidare. Rasande ropar jag efter Gud. Jag befaller Gud att uppenbara sig och jag muttrar över Guds trilskande.

Jag rusar över hedarna, bergen och fälten. Jag söker i städerna, skogarna och bland böljorna på havet men ingenstans finner jag Gud.

I gryningen når jag utmattad fram till ett vattendrag. Jag känner hur kylan hugger till när jag stoppar ned mina svullna fötter i det klara, kalla vattnet. Jag sitter i paralys. Skov av självömkan griper om mitt sinne och min aura skimrar av letargi.

Jag är på väg att falla in i ett transliknande tillstånd då jag plötsligt bryskt vaknar upp.

Där borta under pilträdet sitter ju Gud! Rofyllt sitter Gud med sitt metspö och väntar tålmodigt på att det skall nappa.

Jag närmar mig – försiktigt.

När jag slutligen står tätt intill så hör jag hur Gud nynnar på en gammal schlager. Jag blir frustrerad när jag inte minns namnet på den välkända sången. Jag är nervös. Jag är så liten vid sidan av Gud. Generad som en skolpojke lyckas jag tillslut haspla ur mig min fråga:

– Åt vilket håll ligger framåt?

Gud slutar att nynna. Det blir tyst. Det bildas ringar på vattnet när de små vågorna leker med flötet.

– Det nappar dåligt, muttrar Gud efter en stund, Det var bättre förr.

Jag sätter mig ner och medan gryningen föder fram ännu en dag så betraktar jag Gud som fundersamt iakttar sitt flöte. Jag ser hur vacker Gud är, så ohyggligt vacker och medan jag sitter där märker jag plötsligt att en ton har slagit an på mitt hjärta. Så småningom övergår tonen till en melodi, en bortglömd visa som aldrig tidigare spelats – en jubelsång.

Gud vänder sig mot mig och ler.

– Framåt är åt det håll du går när du följer ditt hjärta!

Ljuset blir allt intensivare. Världen strålar i ljus och jag känner mig fullkomlig för att jag vet att någonstans i bröstet – bakom ångest, skam och skuld – så finns mitt gamla hjärta som ännu slår.

Jesper Adin