Begravningsgudstjänst för icke kyrkotillhöriga

Storayster i vassen frågar varför Svenska kyrkan tar betalt för begravningsgudstjänster för icke medlemmar:

Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?

Det är precis som hon skriver, Miriam Wredén Klefbeck, att musikgudstjänster ju har andra funktioner. De är ett sätt att berätta om den kristna tron i ord och ton. Nu kan man fråga sig, handen på hjärtat, om detta alltid är fallet. Ibland känns det som ett enkelt sätt att få folk i kyrkbänkarna.
Vore vi enbart ute efter statistik, skulle vi naturligtvis erbjuda begravningsgudstjänster även för icke kyrkotillhöriga. Och ibland görs ju detta. Kyrkoherden beslutar.
I den lutherska kyrkan i Södra Afrika fanns det två olika former av begravningsgudstjänst. Såhär står det i handboken (den engelska utgåvan):

Funeral of nominal members and backsliders.

Om det är så bra vet jag inte men det var ett sätt att hantera att det fanns de som inte fullgjorde sina förpliktelser. Antingen genom att aldrig gå i kyrkan eller genom att ligga efter med sin kyrkoavgift. Tanken att de inte skulle få en kristen begravning är för den afrikanska kyrkan ohållbar. Men såhär står det i intruktionerna:

There is no officiating at the house or at the Church, this order starts at the graveyard.

Nu vet jag att detta inte alltid gällde. Vid ett tillfälle hade jag blivit kallad till en dödsbädd. Nono, en ung kvinna. Kanske 30 år, vars bror vi kände val. Nono var döende i AIDS och jag hann nätt och jämt dit med nattvarden. En halvtimme efter hennes sista kommunion avled hon.
Nono var anglikan men hade inte deltagit aktivt på många år. Mest p g a att hon måste arbeta även söndagar för att försörja sin son, som hade ett neurologiskt funktionshinder.
Den anglikanska församlingen, visade det sig, var ovillig att förrätta begravningen. Frågan gick till den lutherska. Jag frågade prosten om jag kunde vara med. Svaret var: Nej! Eftersom hon varken varit aktiv eller betalt sina avgifter. Nu blev det ändå en begravningsgudstjänst, som hölls på kyrkans ungdomscentrum. Flera andra präster var med där framme, såg jag men det var inte en präst som höll i det utan en församlingsäldste. Jag stod längst bak och alla undrade varför jag inte var med där framme. Förmodligen hade prosten en strängare syn än många av kyrkans medlemmar.
När jag stod där och kände mig illa till mods, tänkte jag: hur gör vi i Sverige? Svaret chockade mig. Enligt kyrkoordningen skulle vi ju valt att neka, om inte särskilda skäl förelåg.
I Svenska kyrkan är det dock bra att den som är helt utan inkomster ändå kan vara med i kyrkan. Eller dras kyrkoavgift även på bidrag? Det vet jag faktiskt inte.
En annan aspekt tror jag är att många som lämnat kyrkan faktiskt inte vill ha begravningsgudstjänsten i kyrkan. Ett skäl, som jag tror mig förstå, är att man vill kunna spela den musik man gillar, på CD och inte av prästen tvingas ha orgelmusik.
Så, svaret på frågan, varför vi ska betala för musikkonsumtion och inte för begravningar är kanske att en del, som gått ur kyrkan, inte heller vill att vi ska betala för deras musikkonsumtion.
Mitt svar är dock: Hellre fria än fälla. Om en grupp människor kommer till mig och frågar:
Kan vi fira en gudstjänst i kyrkan, där vi vill sjunga psalmer, be, höra Guds ord och gärna ser att Du predikar?
Då är mitt svar: Javisst! Gärna!
Såvida det inte står i strid med den avlidnes uttryckliga önskan. Då är ju svaret, i respekt för henne eller honom, nej. Annars ser jag inget problem i att fira gudstjänst med människor som vill fira gudstjänst.
Men en fråga kvarstår: Om någon väljer att lämna svenska kyrkan men ändå vill ha en kyrklig begravning, då skulle väl den personen fundera över sitt val.

Högmässa i Heliga Korset

Nu har jag celebrerat mässan i samtliga fem församlingskyrkor i Kalmar pastorat. Det var jag som ledde högmässan i Heliga Korsets kyrka kl 10. Det var fint att få göra det. I min predikan återgav jag några tankar från de sydafrikanska vänner jag lärde känna på ett 60-årskalas igår kväll. Den som satt bredvid mig frågade:

- Var är alla ungdomar i Sverige? Studerar de utomlands?

Frågeställaren är från Sydafrika och kan inte fatta varför hon, efter att ha varit i Sverige i fem dagar, ännu inte träffat några ungdomar.
På 60-årskalaset inleddes måltiden med bordsbön. Som jag ledde. Efter det sa min nyfunna (nyvunna?) afrikanska vän:

- Tack för bönen. Det var den första bönen jag var med om sedan jag kom till Sverige.

Lika obegripligt som avsaknaden av ungdomar var avsaknaden av gemensam bön i det så kallade offentliga rummet.
Sverige är ett märkligt uppdelat samhälle. Vi jobbar med integration i etniskt avseende. Inte alltid med stor framgång. När det gäller generationerna går det inte mycket bättre. Genusmässigt kanske vi är mer framgångsrika. jag vistas sällan i renodlat manliga sällskap och som alla förstår aldrig i renodlat kvinnliga. (För när jag är med är dessa sammanhang inte renodlat kvinnliga längre).
I Sydafrika var ju könsuppdelade sammanhang betydligt vanligare.
Och så detta att dela upp tillvaron i andligt och världsligt. Sakralt och profant. Det är ju också ytterst märkligt.
När jag kom till kyrkkaffet efter högmässan i Heliga Korset välkomnades jag av en man, som inte hade varit med i kyrkan. Jaha, tänkte jag. Var han tvungen att stå här och fixa kaffet. Och inte få vara med i kyrkan. Efteråt förstod jag att han är muslim. Han avstår uppenbarligen gudstjänsten men ordnar gärna kyrkkaffet. Tufft!
Go, Heliga Korset, go!

Arbetsledare – att sitta säkert i sadeln

Det är snart 1 juni. Då har jag varit arbetsledare i Kalmar pastorat i fyra månader. Är det lång eller kort tid? Beror på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger. Hur går det, då? Ja, det beror ju också på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger.
Att det är slitsamt, kan jag inte förneka. Tidvis tar det mycket tid och det är många känslor som fyller mig. Säkert också mitt arbetslag. Jag är dock hoppfull. Fyra månader är väl egentligen ingen lång tid.
Några veckor innan vi drog igång hade vi en halvdag kring förändringsprocesser. Det var en terapeut från S:t Lukas, Lillemor Högerås, som föreläste. Bland annat sa hon att det är viktigt i början av en förändringsprocess, att chefen/ledaren sitter säkert i sadeln. Jag funderar mycket på detta. Först såg jag bilden av en ryttare på en häst. Frågan är då: Vem är hästen? Mitt arbetslag? Nej, det känns inte bra. Sitter arbetskamraterna i en vagn bakom? Eller har de varsin häst?
Så jag kom fram till att den enda sadel jag sitter i, den sitter jag i själva verket på. Det är min cykel-sadel. Eftersom mitt arbetslag finns utspritt på tre olika ställen och min chef på ett fjärde, cyklar jag mycket. På cykel-sadeln sitter jag säkert.
Just nu funderar jag även på hur vårt arbetslag ska relatera till de tre olika församlingarna. Vi är mitt inne i en budgetprocess, som jag leder. Vi pratar här om de tre församlingarnas budget. De anställda är ju att betrakta som experter på sina områden. Men de är inte beslutande. Det är kyrkoråden, som beslutar. De anställda ska förbereda både hur verksamhetsidéer ska formuleras och vad de kostar i kronor och ören. Sedan ska det sammanställas och föredragas i kyrkoråden.
Jag sitter inte i något kyrkoråd. Det gör kyrkoherden. Däremot har vi ett samverkansråd, som kommer att mötas den 16 juni. Då ska jag presentera ett förslag. Eller rättare sagt tre förslag. I en av församlingarna ska det sedan vara ett församlingsmöte i augusti, där fler ska komma till tals. Ytterligare en församling har tillsatt en budgetgrupp, som arbetar. Det är spännande. Samtidigt försöker vi se till att sommaren flyter på och att höstens aktiviteter faller på plats.
I sig är inte detta på något sätt nytt. Budgetarbete är inget oförutsett i ett arbetslags liv. Inte heller sommar- och höstplanering. Men just nu ska vi planera i ett arbetslag i stället för i tre. Det kompliceras det hela.
I det stora hela handlar dock församlingskyrkorådens budget (i kronor räknat) om ganska lite pengar. De stora posterna är personal och fastigheter. Den budgeten ligger helt utanför min kontroll. Detta kan göra min lite frustrerad. Det är ju fördelningen av personal och fastigheter, som egentligen styr verksamheten. På personalsidan är vi mitt inne i ett arbete att anpassa oss till en inte helt obetydlig neddragning. Att få ihop denna neddragning med planering av vårt arbete och församlingarnas målsättningar, det är den stora utmaningen.
Som tur är har jag många goda medarbetare och engagerade förtroendevalda. Dessutom har jag bara hand om en del av helheten. Det finns fler arbetslag och fler församlingar i pastoratet. Och fler personer som sitter på olika sadlar.
Jag minns när jag som und volontär arbetade ett år i Sydafrika på 80-talet. Då hade jag bland annat ansvar för en ungdomstidning som hette ”Stigbygeln”. Den som hittat på namnet, menade att denna lilla tidskrift, som ofta handlade om ledarskapsfrågor, skulle vara den stigbygel, som hjälpte ledaren att komma upp i sadeln. Ledarskap. Viktigt då och viktigt nu!
När vi var tillbaka i Sydafrika 2002 skulle hela familjen ut och rida vid ett tillfälle. Det gick bra. Ända tills jag skulle kliva av min häst. Jag hade ju fått den största. Och den var stor!

- Hur gör jag? frågade jag.
- Ta ut fötterna ur stigbyglarna och glid bara ner, sa instruktören.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tog ut fötterna ur stigbyglarna och gled ner. (Vad jag inte gjorde var att se till att ha båda benen på samma sida, när jag gled ner. Jag satt helt enkelt kvar i sadeln och gled ner åt ena sidan. Jag landande rakt på huvudet i sågspånen. Enligt resten av familjen såg det ganska lustigt ut och instruktören undrade nog vad jag höll på med.
Sensmoralen är väl, att jag gör bäst i att sitta kvar i sadeln.

Svenska kyrkan lägger till ACT Alliance - är det så?

Vi var ju på kyrkans världsdag och samtalade om bland annat hur Svenska kyrkans internationella arbete ska benämnas. Som jag förstår det är frågan öppen. Ska beslutas den 13 juni.
Men på hemsidan står det följande:

Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen förmodligen kommer att försvinna. Svenska kyrkans internationella arbete ska nu se över vad beslutet betyder för logotypen och för hur vi beskriver Svenska kyrkans internationella arbete i tal och skrift. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan.

Är detta bara en lapsus eller var kyrkans världsdag ett spel för gallerierna?

Seminarium i Lund

Sitter på tåget. På hemväg från Lund. Har varit på seminarium. Det gick bra. Tre av mina mentorer var där. Hans, Gustaf och Per. De är präster, som varit missionärer som jag. Tre afrikaner var med på seminariet. Reggie, Mavuto och Nelus.
Jag la fram mitt "paper" och det mottogs väl. Dessutom har jag fått några exemplar av min nytryckta avhandling. Tre stycken har jag med hem. Samt tre kanelbullar från yngsta dottern. En tre-vlig dag i Lund.

Konfirmationshögmässa

Angelica var nervös igår. Det kan man läsa på hennes blogg. Hon var nervös eftersom hon skulle spela på dagens konfirmationshögmässa. Det hade hon inte behövt. Det gick jättebra. Både för henne och Marcus.
Sedan några år firar vi konfirmationen utan redovisning. (Efter en väl beprövad modell, som den yngre av mina storebröder tagit fram). Konfirmationsgudstjänsten blir en vandring i både det kristna livet och i själva rummet. Efter att konfirmanderna kommit in i sina vanliga kläder och presenterat sig med sina namn, tas den vita dopdräkten/konfirmandkåpan på. Det gör ledarna. De räcker också över konfirmandernas tända dopljus. Att se dessa mycket olika ljus tillsammans är en bild över ungdomarna själva. De är korta och långa. En del skamfilade andra helt nya. Men alla ljusen brinner med samma klara låga.
De stationer som konfirmationen i Birgittakyrkan innehåller är dopet, ordet, tron, bönen, mässan och sändingen. I viss mån stämmer de överens med stationerna i konfirmandboken (via mystica). Gemensamt är att livet är en resa eller en vandring och att detta uttrycks i gudstjänsten.
Konfirmandledarna (Angelica, Emil, Emma, Milena och Willy) är viktiga i gudstjänsten. De leder konfirmanderna på vägen. De vägleder! Men i gudstjänsten är många andra med. Gudstjänstgruppern, präster, organist, vaktmästare, diakon, familj, släkt, vänner, församling. Ja, det var en fin och innerlig konfirmationshögmässa.
På tisdag har vi informationsträff för nästa årskull. En församling utan konfirmander är en fattigare församling. Säkrast att göra den perioden så kort som möjligt. Detta att inbjuda de nya så snart, har vi lärt oss av Två Systrars församling. Grannförsamlingen. Vi har mycket att lära av varandra. Alla.

Arbetskonferens och syföreningsdag

Redan onsdag och inte har jag hunnit skriva så mycket om söndagen. Då hade vi klarat av kyrkans världsdag och representanter för stiftens olika internationella råd skulle samlas till överläggningar. Det störde mig omåttligt att vi höll på under högmässotid. Visst kan man fira sin söndagsgudstjänst på annan tid. Och visst kan man göra något annat någon söndag. Det är ett erbjudande att gå i kyrkan – aldrig ett tvång. Men för mig ligger det inte heller på det planet. För mig är det ett behov.
Ungefär vid 11, när kyrkklockorna ringde i Uppsala domkyrka, som ibland kallas rikshelgedomen, satt vi och diskuterade hur det internationella arbetet kan bli en mer integrerad del av församlingslivet……
Kanske genom att lägga ner anteckningsblocket och knalla upp till domkyrkan, 100 meter bort, tänkte jag.
Istället fortsatte vi överläggningarna och firade en enkel mässa klockan 15.30 som inte var offentlig. Det är ju låst i kyrkans hus. Som Fort Knox. Nej, jag gillade inte detta.
Annars var det en god stämning under dagen. Vi fick träffa ”cheferna”. 4 män. Internationella chefen Erik Lysén, Biståndschefen Christer Åkesson, samt enhetscheferna Mattias Nihlgård och Erik Apelgård. Det verkar som om den högste chefen, Erik Lysén, tvåa från vänster, ber Gud om hjälp i en svår tid. Det gör han rätt i.


På måndagen åkte vi till Gransnäs ungdomsgård utanför Aneby. Där var det sedvanlig syföreningsdag. Vi sjöng och vi dansade afrikanskt. Dagen avslutas alltid med en stor ring runt flaggstången, där vi hand i hand sjunger ”Härlig är jorden”. En fin tradition. Men medelåldern i syföreningsrörelsen stiger. Trots det är det ett underbart gäng kvinnor, som brinner för det internationella engagemanget. Egentligen borde jag tagit ett foto. Det var ca: 70 kvinnor och det kunder suttit fint med ett foto på det kvinnliga fotfolket i kyrkans världsvida gemenskap.

Kyrkans världsdag

I lördags samlades ett antal engagerade människor på Uppsala slott. Svenska kyrkans internationella arbete ordnande ett rådslag. Vi var där! Hur jag ska kunna sammanfatta alla intryck, det vet jag inte men vill ändå försöka.
Vi placerades vid bord runt ett centralt placerat podium. I varje vädersträck fanns stora bildskärmar. På podiet skedde olika presentationer eller korta föredrag. Efter varje inlägg fick vi delta vid borden. Först med gruppsamtal och sedan genom att sms:a frågor till en redaktion. Vissa frågor hamnade sedan på de stora skärmarna och två moderatorer gick runt med handmikrofoner och frågade dem som skickat in sms:et vad de menade. (Vi hade ju angivit våra mobilnummer och när vi sedan placerades vid numrerade bord var det lätt att veta från vilket bord sms:et kom.) Lite klurigt och en möjlig metod att samtala. Men så klart blev det lite svårt för den del. Alla hade inte mobil och en del skriver inte så fort.
Ärkebiskopen var förste talare, därefter biskopen i Strängnäs. Båda betonade vikten av att vi frimodigt ska berätta om vår tro. Det kristna vittnesbördet. Som på grekiska heter ”martyria”. Det hör ihop med martyriet. Efter de första talarna kom det att handla mer om bistånd och handling. Sedan blev det ett inpass om den profetiska rösten. Det var Gunilla Hallonsten, vår kollega från Södra Afrika, och hon gjorde det bra. Det var förutom hon bara en kvinnlig talare i en skara av många män. Dessutom var det nästan bara talare från kyrkokansliet. Lite ensidigt.
Från början var ämnena allmänna men så småningom kom det att handla om frågan vad svenska kyrkans internationella arbete ska heta eller hur det ska benämnas. Den s k namnfrågan.
Vad vi nu fick veta var att tillägget ”act alliance” inte är en del av namnet utan en slags kvalitetsmärkning. Ny information? Hur länge har ledningen veta det eller tänkt så? Det har ju hetat att det är en del av benämningen. I ett brev från kyrkokansliet som vi fick tidigare, undertecknat av Margareta Carlenius, som är vice ordförande i Nämnden för internationell mission och diakoni, kunde vi läsa:

Beslutet innebär att Svenska kyrkans internationella verksamhet ska renodlas till att benämnas Svenska kyrkan med ACT som tillägg.

Då sades inget om kvalitetsmärkning. Man blir förvirrad. En av deltagarna på världsdagen sa:

Jag är fortfarande förvirrad, fast på ett högre plan.

Samtalsklimatet var ändå gott och fortsatte dagen efter, vid arbetskonferensen. Men det återkommer jag till. Jag vill bara ta upp tre aspekter på kyrkans världsdag, som var märkliga eller direkt pinsamma.
1) Två minuter innan programmet började var vi alla på plats vid borden. Något hände i lokalen och alla blev tysta. Plötsligt reste vi oss upp. Vad händer, tänkte jag, när jag reste mig som alla andra. Aha, det var H.K.H. kronprinsessan Victoria, som kom in. Den som öppnade hela samlingen hälsade henne välkommen. Vår beskyddarinna! Jo, man tackar! Men hon var med hela förmiddagen och såg intresserad ut. Hennes uppgift var att dela ut ett pris till en församling som nått goda insamlingsresultat. De var glada och uppklädda. Jag funderar fortfarande över vad jag tycker.
2) Kyrkans världsdag sammanföll med World Fairtrade Day. På slottet bjöds på icke-rättvisemärkta bananer. Det var mega-pinsamt. Liksom att vi drack buteljerat vatten, när det ju finns drickbart vatten i kranarna.
3) Hela dagen avslutades med mässa i domkyrkan. Den leddes av universitetskyrkan i Uppsala. Om jag förstod det rätt hade de fått frågan av arrangörerna. Det kändes märkligt. Mässan hängde liksom inte ihop med resten av dagen. Jag vill inte recensera en gudstjänst men möjligen kändes det som om arrangörerna satsat allt krut på tillställningen på slottet och inte hade kraft kvar till mässan. Fel prioritering, anser jag. Så klart skulle vi börjat med mässa. Och det skulle varit minst lika stor satsning på den.
En eftersmak är att vi är tillbaka till uppdelningen mellan Svenska kyrkans mission och Luhterhjälpen. Diskussionen handlar om att vi ska arbeta både med ord och handling men redan detta är ju att förstärka uppdelningen. Hur når vi fram till helheten? Det undrar jag!

Ny stiftsindelning

Efter att ha läst vad Brygubben skriver måste jag fundera högt över stiften i Svenska kyrkan. Det borde vara fler och mindre stift. Biskoparna ska flytta ut ur biskopspalatsen. Det är Jesus som är Herre. Inte biskopen! Avskaffa biskoparnas vapensköldar. Mitran och kräklan blir kvar. Kanske även guldkorset. Men hellre skulle det vara av trä eller möjligen ett Taizé-kors. Modell större? Ja, OK för det.
I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.

Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.

Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!

Jesus är Herre

Idag har jag varit respondent vid ett möte med Östraboakademin. Den startades av dåvarande biskopen i Växjö, Jan-Arvid Hellström. Tanken är att teologer med högre akademisk examen verksamma i Växjö stift bjuds in. Någon presenterar en vetenskaplig text eller del av en avhandling. Idag var det jag.
Vi var fyra personer. Docenten vid Åbo akademi, Christian Braw, TD Lennart Johnsson, TD Peter Bexell och så jag. Det blev ett spännande samtal.
En fråga var:

What is the hart of the matter?

(Efter en roman av Graham Green). Min avhandling handlar ju om den profetiska rösten. Jag läste högt ur SACC’s stadgar:

To give expression to the Lordship of Christ over every aspect and area of human life by promoting the spiritual, social, intellectual and physical welfare of all people.

Ganska väl uttryckt! SACC’s profetiska röst grundar sig på trohet mot Jesus. Följden blir att alla människors väl, på alla plan, ska befrämjas.
När jag visade den blivande framsidan på avhandlingen, som utgörs av ett broderi, som min far gjort, blev det tydligt.


Överst på bilden är ju kronan, som är en bild för Jesu konungslighet. Jesus som är Början och slutet. Alfa och Omega. (En sång vi ofta sjöng i kyrkan och sjunger ännu). Samt Sydafrikas flagga.
I vår svenska kontext skulle detta språkbruk säkert utmana och provocera. Kung, Herre osv är gamla patriarkala begrepp. Ingenting som vi i vår tid vare sig förstår eller behöver.
Men under kampen mot apartheid var detta tvärtom en drivkraft och en grund för kampen mot förtrycket. Kyrkan kan inte och ska inte vika sig under den världsliga makten, eftersom Jesus är Herre.
I dagens seminarium kom vi inte riktigt till de brännande frågorna:
Vad betyder detta i Sverige idag? För någon innebär det att kyrkan ska stå upp mot det som upplevs som modernt och icke förenligt med kristen tro. (Exempelvis möjligheten till samkönade äktenskap.) För en annan, lika from och troende person, är det just detta kyrkan ska stå upp för.
Min fråga är: Kommer vi någonsin att bli överens i dessa och andra frågor? Jo, det tror jag, om vi tillsammans (läs: tillsammans) verkligen söker efter Guds vilja. Men gör vi det var och en för sig, kommer vi längre bort från det äkt-kristna. Säkert kommer många frågor att förbli olösta. Men i vårt gemensamma sökande kan vi åtminstone finna respekt och kanske även kärlek till varandra.
Bibelordet på framsidan av min avhandling handlar just om detta:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.

Denna twistsöm gav min far till en gammal kvinna i Bloemfontein, Sadi Matsietseng. Sadi dog för några år sedan men var och är en person, för vilken Jesus var och är en ytterst levande Herre.

Konfirmandläger - lärdomar

Hemma. Efter konfirmandlägret. Trött. Vad har jag lärt mig? Det får jag återkomma till en annan dag. Men i alla fall har Adde (en av konfirmanderna) lärt mig en ordvits:

- Varför är alltid Simba, lejonkungen, blöt när han vaknar?
- Han sover i en Simba-säng! [Simbassäng]

Jag "gillar"!

Konfirmandläger

Nu är vi på läger. 14 personer. Med andra ord är det inte så mycket logistik. Som tur är tog Ida och Victor hand om mycket. Men som vanligt är också de unga ledarna till stor hjälp. Liksom konfirmanderna. Vi lagar maten själva och det går bra. Lekar, lektion, samtal, aftonbön osv.
Läger! Det är fint att få vara med.

Konfirmandläger - igen

Imorgon bär det iväg på konfirmandläger. Det inträffar två gånger om året. Det är enormt kul. När man väl är där. Dagen innan ställer man en del frågor:
- Varför har jag valt detta jobb?
- Varför väljer jag att åka iväg till en plats som är mindre bekväm än mitt hem, sova mindre, styra och ställa med bångstyriga människor (läs: tonåringar)
- Varför?
Förmodligen för att jag gillar det! Den atmosfär som uppstår efter första natten, vid frukostbordet, är obetalbar. Vi är på en annan planet. Konfirmanderna fattar att de vuxna som följt med gillar dem. Bryr sig! Garden sänks, samtal förs och förtroenden ges. Det är charmigt och trivsamt. Samtidigt jobbigt och fortfarande obekvämt.
Utöver konfirmanderna finns några unga ledare. Även äldre. Det gör bara det hela bättre.
På söndag eftermiddag kommer det att kännas helbra. Då har jag varit med om det. Igen. Men det ligger bakom mig. Nu ligger det framför mig.
God natt!

Sydafrika om bin Laden

Genom näst äldsta dottern fick jag följande citat, från en sydafrikan:

I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that.

Jag kan bara hålla med. Hämnden är inte ljuv. Öga för öga och tand för tand är inte livets mening.

Seminarier på gång

Maj blir spännande. Tre olika seminarier, där jag får presentera min avhandling. Först i Växjö. Den 10 maj. Östraboakademin. Sedan i Lund, den 23 maj, vid CTR (Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid Lunds Universitet). Den 30 maj vid SMR (Svenska Missionsrådet) i Sundbyberg.
Dessutom ska jag tala vid en syföreningsdag i Borgholm den 11 maj och i Aneby den 16 maj. Sydafrika även då!
Det är ju trevligt att någon vill lyssna, tycker jag!

Usama bin Laden är död

TT konstaterar kort:

Tio års jakt på Usama bin Ladin är över. En amerikansk säkerhetsstyrka har dödat al-Qaidaledaren i Pakistan, på order av USA:s president Barack Obama. Kroppen efter den ökände terrorledaren har begravts till sjöss. (TT)

Vad har hänt? och vad ska man tycka om detta? Jag söker på Al Jazeera och tydligen är det sant. Man kan läsa kommentarer. Palestinska och Israeliska myndigheter tycker att det är bra. Det gör inte Hamas. Resten av världen gläds. I USA jublar man.
Jag är emot dödsstraff! Jag tar verkligen inte bin Ladin i försvar. Det gör jag inte med någon mördare. Men jag är ändå emot dödsstraff. Eller ska jag tycka att USA har rätt att utdöma dödsstraff?

Viktigare är dock svaret på frågan: Kommer detta att bidra till en fredligare värld? Det tror inte Al Jazeera. Inte heller jag!

Hellre face-look än facebook

Igår hölls ett antal vårtal. Ett av dessa hölls vid Bergaviksbadet i Kalmar. Talaren var Johan Bobeck. Barnläkare. Det var ett mycket bra tal. Hustrun menade att det var bättre än det tal jag höll förra året. Så var det nog! Johan talade både om naturens växlingar och om livets allvar. Lite putslustigt blev det, när han frågade om vi visste varför blåsippor alltid skrattar. Jo, de bor granne med vits-ipporna!
Men de två saker jag minns var hans tankar kring ordet ”hälsa”, som både handlar om att vi säger hej till varandra och att må bra. Så menade han att det är viktigt att hälsa. Att se varandra i ögonen. Därav hans punch-line:

Hellre face-look and facebook.

Jag håller med! Inte bara när det gäller facebook. Sociala medier och andra kommunikativa nyskapelser ersätter inte den fysiska närvaron. En reflektion jag gjorde häromdagen handlar om detta.
Som vanligt gick jag en runda med Ludde på lunchen. Framför mig gick en yngre man och knappade på sin mobil. Han försökte uppenbarligen ringa olika personer. Han satte mobilen till örat, höll den där ett tag och tog sedan ner den och fortsatte att knappa. Jag kanske har fel men mitt intryck var: Han är ute och går, det blir tråkigt att vara i sitt eget sällskap. Så finns mobilen där, som en flyktväg. Jag ringer någon! (Som nu läsaren förstår är detta självupplevt. Ja, jag har också greppat efter mobilen och tänkt: Jag ringer någon!)
När jag gick där och filosoferade över denne okände, unge man tittade jag på Ludde. Så klart har han ingen mobil (Även om han faktiskt har facebook-konto, tro det eller ej!) Men det innebär ju inte att han inte kommunicerar med andra hundar. Varje promenad är ett evigt sniffande och luktande på andra hundars efterlämnade debattinlägg. (Eller ska vi säga rabatt-inlägg). Skillnaden är ju att hunden kommunicerar väldigt fysiskt. Det behöver också vi. Vi behöver se, lukta, höra och ibland känna och smaka varandras närvaro. Detta blir svårt över vissa av dagens medier. I en mobil kan vi visserligen höra varandra. Och på facebook kan vi ibland se en bild på den andra. Men det dagliga, fysiska mötet.
Så säker vi bekräftelse på andra sätt. Jag ska erkänna att jag ofta sneglar på hur många som besökt min blogg. Ju fler, desto viktigare är jag! (Varför skulle annars operatören ha installerat tjänsten att visa hur många besökare jag har. Sjukt, egentligen. (Jag ska nog ta bort den!) Tänk om man hade en skylt på sitt hus: Så här många unika besökare har jag haft denna vecka!
Så vad ska jag använda resten av dagen till? Först har jag varit i högmässan. Det kallar jag face-look. När jag får räcka Kristi kropp och blod, i form av enkelt bröd och vin, till människor, så snackar vi ”some serious face look”. Efter en enkel lunch med hustrun (om en liten stund) ska vi gratulera två ungdomar som fyller år och sedan åka till Växjö på ett sammanträde med Växjö Stifts internationella råd. Det blir mycket face-look idag. Och det känns bra!