I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.
Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!
Vad har den kyrkliga heraldiken gjort för fel?
ReplyDeleteIstället för att ta ifrån biskoparna deras vapen, uppmana istället alla präster och diakoner att anta heraldiska vapen!
Syftet idag är naturligtvis samma som det alltid har varit: visuell identifikation!
Det kostar inte mycket (ingenting om man är lite konstnärlig), hjälp finns att tillgå, bl.a. på Svenska Heraldiska Föreningens forum Heraldica.