Att det är slitsamt, kan jag inte förneka. Tidvis tar det mycket tid och det är många känslor som fyller mig. Säkert också mitt arbetslag. Jag är dock hoppfull. Fyra månader är väl egentligen ingen lång tid.
Några veckor innan vi drog igång hade vi en halvdag kring förändringsprocesser. Det var en terapeut från S:t Lukas, Lillemor Högerås, som föreläste. Bland annat sa hon att det är viktigt i början av en förändringsprocess, att chefen/ledaren sitter säkert i sadeln. Jag funderar mycket på detta. Först såg jag bilden av en ryttare på en häst. Frågan är då: Vem är hästen? Mitt arbetslag? Nej, det känns inte bra. Sitter arbetskamraterna i en vagn bakom? Eller har de varsin häst?
Så jag kom fram till att den enda sadel jag sitter i, den sitter jag i själva verket på. Det är min cykel-sadel. Eftersom mitt arbetslag finns utspritt på tre olika ställen och min chef på ett fjärde, cyklar jag mycket. På cykel-sadeln sitter jag säkert.
Just nu funderar jag även på hur vårt arbetslag ska relatera till de tre olika församlingarna. Vi är mitt inne i en budgetprocess, som jag leder. Vi pratar här om de tre församlingarnas budget. De anställda är ju att betrakta som experter på sina områden. Men de är inte beslutande. Det är kyrkoråden, som beslutar. De anställda ska förbereda både hur verksamhetsidéer ska formuleras och vad de kostar i kronor och ören. Sedan ska det sammanställas och föredragas i kyrkoråden.
Jag sitter inte i något kyrkoråd. Det gör kyrkoherden. Däremot har vi ett samverkansråd, som kommer att mötas den 16 juni. Då ska jag presentera ett förslag. Eller rättare sagt tre förslag. I en av församlingarna ska det sedan vara ett församlingsmöte i augusti, där fler ska komma till tals. Ytterligare en församling har tillsatt en budgetgrupp, som arbetar. Det är spännande. Samtidigt försöker vi se till att sommaren flyter på och att höstens aktiviteter faller på plats.
I sig är inte detta på något sätt nytt. Budgetarbete är inget oförutsett i ett arbetslags liv. Inte heller sommar- och höstplanering. Men just nu ska vi planera i ett arbetslag i stället för i tre. Det kompliceras det hela.
I det stora hela handlar dock församlingskyrkorådens budget (i kronor räknat) om ganska lite pengar. De stora posterna är personal och fastigheter. Den budgeten ligger helt utanför min kontroll. Detta kan göra min lite frustrerad. Det är ju fördelningen av personal och fastigheter, som egentligen styr verksamheten. På personalsidan är vi mitt inne i ett arbete att anpassa oss till en inte helt obetydlig neddragning. Att få ihop denna neddragning med planering av vårt arbete och församlingarnas målsättningar, det är den stora utmaningen.
Som tur är har jag många goda medarbetare och engagerade förtroendevalda. Dessutom har jag bara hand om en del av helheten. Det finns fler arbetslag och fler församlingar i pastoratet. Och fler personer som sitter på olika sadlar.
Jag minns när jag som und volontär arbetade ett år i Sydafrika på 80-talet. Då hade jag bland annat ansvar för en ungdomstidning som hette ”Stigbygeln”. Den som hittat på namnet, menade att denna lilla tidskrift, som ofta handlade om ledarskapsfrågor, skulle vara den stigbygel, som hjälpte ledaren att komma upp i sadeln. Ledarskap. Viktigt då och viktigt nu!
När vi var tillbaka i Sydafrika 2002 skulle hela familjen ut och rida vid ett tillfälle. Det gick bra. Ända tills jag skulle kliva av min häst. Jag hade ju fått den största. Och den var stor!
- Hur gör jag? frågade jag.Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tog ut fötterna ur stigbyglarna och gled ner. (Vad jag inte gjorde var att se till att ha båda benen på samma sida, när jag gled ner. Jag satt helt enkelt kvar i sadeln och gled ner åt ena sidan. Jag landande rakt på huvudet i sågspånen. Enligt resten av familjen såg det ganska lustigt ut och instruktören undrade nog vad jag höll på med.
- Ta ut fötterna ur stigbyglarna och glid bara ner, sa instruktören.
Sensmoralen är väl, att jag gör bäst i att sitta kvar i sadeln.
Aha, det var så du fixade frisyren
ReplyDelete