Kl 15 var det dags för registrering och kl 16 inleddes konferensen. Ernst Conradie, professor vid UWC, hälsade välkommen. Det var två föredrag som vi lyssnade till. Dels Keith Clements från Bristol, UK och dels John de Gruchy från UCT i Sydafrika. John har jag ju lyssnat till förut och han var bra. Han utgick en del från sin sons, Steve, tankar. Steve som ju dog tidigare i år. Det var starkt! Han talade annars om dilemmat att å ena sidan stå upp för sanning och rättvisa, även om det leder till att människor tar avstånd från en och å andra sidan kämpa för enhet, även om man har olika uppfattning. Under apartheidtiden i Sydafrika ställdes detta på sin spets. När delar av kristenheten tog avstånd från apartheid, innebar detta splittring i kristenheten, eftersom andra kristna stod bakom apartheid. Samma sak i Tyskland på 30-talet, när ” the Confessing Church” genom ”Barmen declaration” tog avstånd från Nazismen. Då innebar det att det blev en djup spricka mellan kristna i Tyskland. John har ju forskat mycket om detta och i synnerhet är han ledande när det gäller Bonhoeffer. Mycket att tänka på.
Det som Keith Clements talade över var Edingburgh Conference 1910. En av hans poänger handlade om att västerländsk kristenhet då var som starkast. Slagordet var: Hela världen skulle nås av evangeliet inom deras generation. Så blev det kanske inte. Sedan dess, inte minst genom 1:a Världskriget, som ju startade bara några år därefter, blev västerländsk kristenhet bara svagare och svagare. Men i denna ”disempowerment” ligger nyckeln till befrielse för västerländsk kristenhet, menade föredragshållaren. En god tanke. Samtidigt var det slående att två vita, äldre herrar får slå an tonen på denna konferens. Många deltagare var svarta afrikaner. Det var också många kvinnor, både vita och svarta. En liten detalj var presentationen. Några utländska gäster presenterade. Hans och jag, liksom Mavuto, som är från Zimbabwe och bor hos Ketu och Sekhopi även han. Men dessutom fanns det flera studenter från olika delar av Afrika. (T ex Kamerun, Malawi, Nigeria). De gicks förbi med tysthet. Skälet var att de bor och studerar i Sydafrika. Men det kan man ju säga att även Hans gör. Jag tog upp det med professor Ernst Conradie. Få se om han säger något imorgon. Han var lite trött, eftersom han bara är sekreterare i TSSA och ordföranden, Nico Koopman, blev sjuk på flyget till Bloemfontein och fick ta nästa flyg hem till Kapstaden.
Väl hemkomna, efter middag som bestod av en typisk sydafrikansk rätt, Bobotjie, åkte vi hem och satt en stund och utvärderade dagen. Mavuto, Hans och jag. Trevligt!
Thursday, 30 September 2010
100 mil i halvöken och 2 timmars historielektion
Det var verkligen torrt. Inget regn har kommit. Det borde det ha gjort. Hans och jag åkte hemifrån efter 10 och ägnade sedan någon timme på UWC åt att kopiera 70 ex av vårt ”paper”. Före 12 var vi iväg från Kapstaden. Det är härligt att färdas N1 från Kapstaden till Bloemfontein. Vilka vidder. Det karga landskapet. Vi stannade 3 gånger för att äta och turas om vid ratten. Dessutom stannade vi 6-7 gånger vid rödljus! Vägarbeten och sträckor där trafiken släpps fram åt ett håll i taget. Man kan få vänta upp till 15 minuter. Inget att göra. Det sinkade oss en del men vi hann prata desto mer. Det blev en viktig resa. Både inåt och utåt. Före midnatt kom vi fram till Sekhopi. Resten av familjen låg och sov. Vi drack lite te och gick till sängs. Visst hade det varit smidigare att flyga men genom att färdas genom landskapet kunde vi liksom känna att vi nu hade förflyttat oss en bra bit in i landet. Hettan mitt på dagen (som inte var särskilt extrem såhär tidigt på våren), solnedgången bakom oss strax efter Three Sisters och det kompakta mörkret de sista 3-4 timmarna. Att sitta tyst med en god vän eller föra samtal, som sträcker sig från gemensamma upplevelser under 1980-talet, då apartheid-systemet pågick för fullt, fram till nutid och in mot framtiden känns också viktigt och omistligt.
Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.
Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.
Bloemfontein igen
På något sätt reser jag nu tillbaka, samma väg som jag kom. Kalmar – Stockholm – Arlanda – Rom – Addis Ababa – Johannesburg – Bloemfontein – Kapstaden – Hermanus – Kapstaden – Port Elizabeth – Kapstaden – Bloemfontein. (På fredag blir det Johannesburg igen och sedan Addis Ababa – Rom – Arlanda – Stockholm – Kalmar. Med andra ord är jag mentalt på väg hem. Ändå återstår mycket och en viktig del av det jag varit med om har jag inte återgett. Två viktiga resor har jag varit med om det senaste dygnet. Återkommer till dessa.
Sista dagen i Kapstaden innebar vila och sol. På kvällen kom Nokothula förbi. Henne träffade jag för två år sedan. Hon är civilingenjör och arbetar för en organisation som ser till att det som byggs i materiellt fattiga områden håller en bra kvalitet. När jag träffar henne blir jag hopfull. Barbro och Hans kom också hem och vi drack te tillsammans. Då dök John upp. Han är också ingenjör men på väg att göra sin Ph D inom chemistry. Knappt 25 år kommer han att vara, när han kan kalla sig doktor. Imponerande. Det visade sig att Nokuthula, som kommer från Soweto och John, var föräldrar jag besökte i Port Elizabeth hade gemensamma bekanta på universitet. Härligt! Varje tecken på att Sydafrika är på rätt väg känns viktigt. Det finns så många mörka moln på himlen. Desto viktigare att ta vara på ljusglimtarna.
Sista dagen i Kapstaden innebar vila och sol. På kvällen kom Nokothula förbi. Henne träffade jag för två år sedan. Hon är civilingenjör och arbetar för en organisation som ser till att det som byggs i materiellt fattiga områden håller en bra kvalitet. När jag träffar henne blir jag hopfull. Barbro och Hans kom också hem och vi drack te tillsammans. Då dök John upp. Han är också ingenjör men på väg att göra sin Ph D inom chemistry. Knappt 25 år kommer han att vara, när han kan kalla sig doktor. Imponerande. Det visade sig att Nokuthula, som kommer från Soweto och John, var föräldrar jag besökte i Port Elizabeth hade gemensamma bekanta på universitet. Härligt! Varje tecken på att Sydafrika är på rätt väg känns viktigt. Det finns så många mörka moln på himlen. Desto viktigare att ta vara på ljusglimtarna.
Monday, 27 September 2010
Tillbaka i Cape Town
Det var två bra dagar i Port Elizabeth. Däremot var hemresa inte den mest bekväma. Jag trodde Greyhound stod för konfort men det visade sig att jag fick en plats i undervåningen i bussen. Klaustrofobiskt! Den man jag satt bredvid tog dessutom halva mitt benutrymme. Tur att jag fick en plats vid mittgången. Taket var så lågt att jag inte kunde stå upp, utan fick huka mig på väg till min plats. Utrymmet mellan sisten och framförvarande ryggstöd var ca: 15 cm. Det fanns ingen hatthylla att lägga handbagaget på så jag hade dessutom min ryggsäck och väskan med min laptop att trängas med. Utöver mannen i sätet bredvid! Airkonditionanläggningen fanns alldeles i närheten. Underbart? Nej, snacka om oväsen. Men med hjälp av öronproppar och med en filt över mig, när det blev kallt framåt småtimmarna lyckades jag ändå sova i stort sett hela resan och när jag kom fram till Kapstaden möttes jag av Hans. Hem till frukost, en dusch och solsken. Med andra ord är det inte ett dygg synd om mig, denna min sista dag i Kapstaden.
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:
Martin Meredith. The State Of Africa. A History of Fifty Years of Independence. Johannesburg & Cape Town: Jonathan Ball Publishers. 2005.Den handlar om hur Afrika, efter framför allt Ghanas självständighet 1957 under ledning av Kwame Nkrumah, lyckats eller inte lyckats. Jag har inte kommit så långt men jag förstår att det är en kritisk granskning, som kanske inte kommer att vara helt uppmuntrande. Tänkte jag, när jag satt där inklämd i bussen med en grannes ben bland mina ben och väskor. Ändå kände jag mig hemma i denna afrikanska smältdegel av kroppskontakt och ubuntu. En ung man serverade kaffe och balanserade en bricka med säkert 20 muggar på i den tränga gången och upp och nerför trappan. Det finns något motsägelsefullt i att skriva om självständighet i Afrika där allt verkar peka på beroende och samhörighet. Ska bli spännande att läsa mer.
Sunday, 26 September 2010
Fler tankar i Port Elizabeth
Sov faktiskt till kvart över sex. En dusch. En kopp rooiboste och så vandrade jag iväg i blåsten till den St. Hugh’s church, där första gudstjänsten började kl 7.15, vilket är en ganska normal tid i Sydafrika för en tidig söndagsgudstjänst. Många medverkar. Procession, textläsare, nattvardsutdelare. Mycket liknar en svensk högmässa. En del var även väldigt likt Birgittakyrkan. Den procession, som sker när evangelietexten läses, såg likadan ut som hemma. Två ljusbärare på varsin sida om den s k ambon, som texten läses från. Under nattvardsgången fanns möjlighet att få personlig förbön. I St. Hugh’s är det den som predikar, som sitter i förbönshörnan. Men det finns också skillnader. En diakon eller ”lay-minister” leder större delen av högmässan. Bara vid vissa moment kommer prästen in och gör det som hon eller han ska göra. I morse var det en äldre kvinna, som celebrerade ( d v s höll i själva nattvardsdelen). Hon var, fick jag vet senare, 85 år. En annan kvinna predikade. Hon varpå väg att bli präst. Hennes predikan handlade om att vi alla har ”blind spots” – blinda fläckar och hon förklarade vad det kan betyda med hjälp av en powerpoint-presentation. Predikotexten handlade om Lasaros och den rike mannen. Han som inte brydde sig om den fattige tiggaren Lasaros, som varje dag låg vid hans port. Det var en bra predikan. Bland annat sa hon så här:
Efter denna gudstjänst fick jag skjuts till city och den stora lokal, som heter ”Feather market” eftersom den användes till att sälja strutsfjädrar, när det begav sig. En slags lokal, dåtida ”struts-börs”. Nu är det en konsertlokal. Där hölls en festival av en förening, som heter Evangelical Brass Band Association in Southern Africa. Det var drygt 200 blåsare på scen. Jag räknade till gott och väl 20 bas-tubor. Kanske 30. Vilket ös! Jag åkte dit, för jag trodde att Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) som vi arbetade inom, skulle vara representerade men det var de inte. Det kanske inte finns några brass band i ELCSA. Annars var det lutheraner från Namibia (ELCN) och tysktalande lutheraner från Sydafrika samt Herrnhutare (som på engelska heter Moravian Church). Det var något så ovanligt som en luthersk gemenskap med män och kvinnor från alla möjliga befolkningsgrupper. Mycket positivt. Jag var bara ledsen att ”vår” kyrka inte var där. Den herrnhutiske biskopen Errol Moss, som vi träffat i Kapstaden en gång, predikade och jag hälsade på honom efteråt. Det var roligt att träffa en som var bekant.
Nu sitter jag hemma hos Mike och Lorna efter en enkel lunch och vinden tjuter runt huset. P E är en mycket blåsig stad, som ligger delvis på en udde, omgiven av havet. Men sydafrikaner gillar blåst (till en viss gräns) för blåst är ett förebud om regn, som alltid är välkommet.
Om du tror att du är utan blinda fläckar har du förmodligen fler blinda fläckar än andra.När jag gick ut från kyrkan satt en hel familj vid kyrkporten insvepta i filtar för att skydda sig mot blåsten. Bibeltexterna får ofta mycket radikala nedslag i den sydafrikanska verkligheten.
Efter denna gudstjänst fick jag skjuts till city och den stora lokal, som heter ”Feather market” eftersom den användes till att sälja strutsfjädrar, när det begav sig. En slags lokal, dåtida ”struts-börs”. Nu är det en konsertlokal. Där hölls en festival av en förening, som heter Evangelical Brass Band Association in Southern Africa. Det var drygt 200 blåsare på scen. Jag räknade till gott och väl 20 bas-tubor. Kanske 30. Vilket ös! Jag åkte dit, för jag trodde att Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) som vi arbetade inom, skulle vara representerade men det var de inte. Det kanske inte finns några brass band i ELCSA. Annars var det lutheraner från Namibia (ELCN) och tysktalande lutheraner från Sydafrika samt Herrnhutare (som på engelska heter Moravian Church). Det var något så ovanligt som en luthersk gemenskap med män och kvinnor från alla möjliga befolkningsgrupper. Mycket positivt. Jag var bara ledsen att ”vår” kyrka inte var där. Den herrnhutiske biskopen Errol Moss, som vi träffat i Kapstaden en gång, predikade och jag hälsade på honom efteråt. Det var roligt att träffa en som var bekant.
Nu sitter jag hemma hos Mike och Lorna efter en enkel lunch och vinden tjuter runt huset. P E är en mycket blåsig stad, som ligger delvis på en udde, omgiven av havet. Men sydafrikaner gillar blåst (till en viss gräns) för blåst är ett förebud om regn, som alltid är välkommet.
Saturday, 25 September 2010
Tankar i Port Elizabeth
Stadens namn har inget att göra med vare sig Elisabeth I eller Elisabeth II av Storbritannien. Den som anlade hamnen hade mist sin hustru Elizabeth och namngav hamnen efter henne. Just nu hälsar jag på Lorna och Mike McCoy. Mike är den som hjälpt mig med min engelska avhandlingstext. Nu ska han agera redaktör, när avhandlingen ska ges ut. Vi har suttit ett bra tag och vridit och vänt på olika typsnitt, ISBN-nummer, index osv. Det ska bli spännande och lärorikt även med denna process och jag är glad att få göra det efter avhandlingen är godkänd och klar.
Men just nu har vi varit ute på promenad i PE. Skönt väder och skönt att få röra på sig. Det fick jag i och för sig göra även igår. Barbro och jag gick en god stund ute på Rondebosch Common, som är ett grönområde i närheten av deras hus. Vegetationstypen påminner om Ölands Alvar. På eftermiddagen var Hans med och vi gick upp på Table Mountain. På framsida finns en klyfta, Platteklip Gorge, som gör att det tar enbart 2 timmar att gå upp. Men det är brant och inte så bra för knäna. Väl uppe blev det superkallt. Bara 7 grader. Vi tog linbanan ner och sedan åkte vi hem. I morse klev jag upp strax efter 5 och åkte med flyg till PE kl 7.00 men imorgon får jag nog sova till kl 6. Ska bli skönt. Sydafrika är ett morgonpiggt land. I gengäld går man och lägger sig något tidigare, så det fungerar bra.
Men just nu har vi varit ute på promenad i PE. Skönt väder och skönt att få röra på sig. Det fick jag i och för sig göra även igår. Barbro och jag gick en god stund ute på Rondebosch Common, som är ett grönområde i närheten av deras hus. Vegetationstypen påminner om Ölands Alvar. På eftermiddagen var Hans med och vi gick upp på Table Mountain. På framsida finns en klyfta, Platteklip Gorge, som gör att det tar enbart 2 timmar att gå upp. Men det är brant och inte så bra för knäna. Väl uppe blev det superkallt. Bara 7 grader. Vi tog linbanan ner och sedan åkte vi hem. I morse klev jag upp strax efter 5 och åkte med flyg till PE kl 7.00 men imorgon får jag nog sova till kl 6. Ska bli skönt. Sydafrika är ett morgonpiggt land. I gengäld går man och lägger sig något tidigare, så det fungerar bra.
Friday, 24 September 2010
The Eagle has left …
Fredag morgon. ”The eagle has left the building!” D v s hustrun har nu lämnat Kapstaden och sitter på flyget mot Johannesburg. Tillsammans med Sven och Jouni. Samt ytterligare 10-15 kg AIDS-märken, från iThemba Labantu. I Johannesburg finns Elisabet och lördag f m är hela gänget hemma i Sverige.
Själv ska jag vara en dag till i Kapstaden. Lördag – söndag i Port Elizabeth, för att hälsa på Lorna och Mike McCoy. Mike har hjälpt mig oerhört mycket med avhandlingen och nu ska vi prata lite om hur den kan ges ut i bokform. Avhandlingen kommer att publiceras i Studia Missionalia Svecana, som utges av Swedish Institute of Mission Research. Finansieringen är i stort sett klar. Men det handlar om att den ska redigeras. Det finns ett antal stavfel, som ska rättas till mm. Av sådant här arbete har jag noll erfarenhet. Om den ska tryckas i Sydafrika eller annorstädes är en öppen fråga.
På måndag återvänder jag till Kapstaden och tisdag f m åker vi till Bloemfontein, igen!
Gårdagen var vilsam. Tidigt åkte vi till St. George’s Cathedral för att fira morgonmässa. Det är den Anglikanska domkyrkan, där Hans leder mässan varje torsdag morgon. Fika efteråt i ett café som ligger i en sidobyggnad till katedralen. Därefter åkte vi tillbaka till Rondebosch. Hans och jag arbetade ett par timmar med vårt ”paper”. Jag fortsätter en del idag! Sedan tog hustrun och jag det lugnt. Fikade på eftermiddagen med Lorraine, en god vän sedan 80-talet, som varit mycket i Danmark och Tyskland. Dessutom hade hon med sig Cynthia, som vi senast mötte vid Världens fest i Växjö. Trivsamt! På kvällen gick vi på the Hussar, ett trevligt litet matställe i närheten. Tidig läggning, eftersom väckarklockan var ställd på 4.30 i morse. Men det är vackert att se solen gå upp i Kapstaden, vilket inte skedde förrän kring 6. Nu är kl drygt 8 och det verkar bli en vacker dag. Himlen är molnfri!
Själv ska jag vara en dag till i Kapstaden. Lördag – söndag i Port Elizabeth, för att hälsa på Lorna och Mike McCoy. Mike har hjälpt mig oerhört mycket med avhandlingen och nu ska vi prata lite om hur den kan ges ut i bokform. Avhandlingen kommer att publiceras i Studia Missionalia Svecana, som utges av Swedish Institute of Mission Research. Finansieringen är i stort sett klar. Men det handlar om att den ska redigeras. Det finns ett antal stavfel, som ska rättas till mm. Av sådant här arbete har jag noll erfarenhet. Om den ska tryckas i Sydafrika eller annorstädes är en öppen fråga.
På måndag återvänder jag till Kapstaden och tisdag f m åker vi till Bloemfontein, igen!
Gårdagen var vilsam. Tidigt åkte vi till St. George’s Cathedral för att fira morgonmässa. Det är den Anglikanska domkyrkan, där Hans leder mässan varje torsdag morgon. Fika efteråt i ett café som ligger i en sidobyggnad till katedralen. Därefter åkte vi tillbaka till Rondebosch. Hans och jag arbetade ett par timmar med vårt ”paper”. Jag fortsätter en del idag! Sedan tog hustrun och jag det lugnt. Fikade på eftermiddagen med Lorraine, en god vän sedan 80-talet, som varit mycket i Danmark och Tyskland. Dessutom hade hon med sig Cynthia, som vi senast mötte vid Världens fest i Växjö. Trivsamt! På kvällen gick vi på the Hussar, ett trevligt litet matställe i närheten. Tidig läggning, eftersom väckarklockan var ställd på 4.30 i morse. Men det är vackert att se solen gå upp i Kapstaden, vilket inte skedde förrän kring 6. Nu är kl drygt 8 och det verkar bli en vacker dag. Himlen är molnfri!
Thursday, 23 September 2010
André Brink – live
Onsdagen blev vädermässigt en något bättre dag i Kapstaden. Hustrun åkte bl a till Kirstenbosch (botaniska trädgården) med Barbro. Själv fortsatte jag skriva på vårt ”paper”. Fram på eftermiddagen åkte vi till UWC. Där skulle André Brink hålla ”Jan Rabie and Marjorie Wallace Lecture: Ground Zero – the South African literary landscape after apartheid.” Jan Rabie var författare och Marjorie Wallace konstnär. De verkade inom Afrikanderkulturen, men var nytänkare. André Brink menade att särskilt en bok av Jan Rabie som kort och gott hette ”21” och innehöll 21 berättelser, hade förändrat hand liv. Den kom ut 1956 och Brink läste den fem år senare.
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!
Wednesday, 22 September 2010
Mulet väder i Cape Town
Måndag och tisdag har det varit mulet i Kapstaden. Hustrun har använt tiden till besök på Water Front och Green Market Square. Där ges möjlighet att skaffa en del souvenirer. Kan alltid vara bra att ha. Själv har jag suttit och jobbat med min del av det ”paper” som Hans och jag ska presentera vid the Annual Meeting of the Theological Society of South Africa. På fredag nästa vecka ska vi lägga fram vårt ”paper” och det är denna vecka som det ska ta form. Med andra ord har jag suttit en del inomhus. Skönt, tänker nog en del, när det är dåligt väder och lite kyligt ute. Men i Sydafrika är det lika kallt inomhus.
Måndag kväll hann vi åka en sväng och säga hej till bröderna, som nu är på väg tillbaka till Sverige. Kanske redan hemma! De fick med sig ca: 10 kg pärlarbeten, som kvinnor i projektet iThemba Labantu, som är ett lutherskt community centre i Kapstaden. Det handlar om aidsmärken, som vara en del av julkampanjen som Svenska kyrkans internationella arbete, snart drar igång.
Tisdag eftermiddag åkte vi till University of the Western Cape, där Teol. Dr. Lennart Henriksson, från Lund, presenterade sin avhandling i ett kort seminarium. Vi var ju med på disputationen, så det var trevligt att ses igen. Därefter åkte vi och handlade lite mat, återvände till Rondebosch och tog en lugn kväll.
Måndag kväll hann vi åka en sväng och säga hej till bröderna, som nu är på väg tillbaka till Sverige. Kanske redan hemma! De fick med sig ca: 10 kg pärlarbeten, som kvinnor i projektet iThemba Labantu, som är ett lutherskt community centre i Kapstaden. Det handlar om aidsmärken, som vara en del av julkampanjen som Svenska kyrkans internationella arbete, snart drar igång.
Tisdag eftermiddag åkte vi till University of the Western Cape, där Teol. Dr. Lennart Henriksson, från Lund, presenterade sin avhandling i ett kort seminarium. Vi var ju med på disputationen, så det var trevligt att ses igen. Därefter åkte vi och handlade lite mat, återvände till Rondebosch och tog en lugn kväll.
Tuesday, 21 September 2010
Tillbakablick från Cape Town
Lördagen i Hermanus blev fantastisk. Vi var på marknad på morgonen, åkte sedan till Volmoed och besökte professorsparet De Gruchy. Vi fick en stärkande promenad till ett underbart vattenfall och hann sedan ner till nya hamnen i Hermanus i tid för valsafarin. Det var inte hög sjö, bara 15 m/s vilket motsvarar 7 på den 12-gradiga Beaufort-skalan. Det utläses styv kuling. Flera personer mådde illa och bruna papperspåsar delades ut. Hustrun och jag trivdes. Dessutom fick vi se valar. På nära håll, tyckte vi. Men det tyckte inte researrangören, varför alla fick hälften av pengarna tillbaka. Inte oss emot. Vi var nöjda. På kvällen besökte vi en närbelägen restaurang och trodde att den skulle börja gunga av dagens upplevelser men så blev det inte.
På söndagen besökte vi den lokala anglikanska kyrkan. Naturligtvis hade tjänstgörande präst varit i Sverige vid ett flertal tillfällen och kände väl Barbro och Hans Engdahl, som vi nu bor hos. Det var första gången på 14 år som Edwin Arrison predikade just där och det kändes märkligt att vi kom just den söndagen. Predikan var utmanande för oss som kommer från Sverige, i ett sydafrikansk kontext. Man kan inte tjäna både Gud och pengar …
Efter högmässan åkte vi till Kapstaden, där Barbro och Hans tog med oss till en konstutställning på South African National Gallery. ”From Pierneef to Gugulective.” Det var sydafrikanska konstnärer från 1910-2010 och den var mycket spännande. Vi kunde gått där mycket längre.
Nu fanns inte tid till det. På kvällen hade Barbro och Hans bjudit hem 7 sydafrikaner som vi nästan alla kände. Det blev en härlig kväll med mycket skratt och vi avslutade med bön, som sig bör. Vårt bidrag var bl a en snoek (typisk sydafrikansk fisk, som man grillar med en marinad av smör, vitlök, citron och aprikosmarmelad.) som vi köpt i Hermanus. Gott!
På söndagen besökte vi den lokala anglikanska kyrkan. Naturligtvis hade tjänstgörande präst varit i Sverige vid ett flertal tillfällen och kände väl Barbro och Hans Engdahl, som vi nu bor hos. Det var första gången på 14 år som Edwin Arrison predikade just där och det kändes märkligt att vi kom just den söndagen. Predikan var utmanande för oss som kommer från Sverige, i ett sydafrikansk kontext. Man kan inte tjäna både Gud och pengar …
Efter högmässan åkte vi till Kapstaden, där Barbro och Hans tog med oss till en konstutställning på South African National Gallery. ”From Pierneef to Gugulective.” Det var sydafrikanska konstnärer från 1910-2010 och den var mycket spännande. Vi kunde gått där mycket längre.
Nu fanns inte tid till det. På kvällen hade Barbro och Hans bjudit hem 7 sydafrikaner som vi nästan alla kände. Det blev en härlig kväll med mycket skratt och vi avslutade med bön, som sig bör. Vårt bidrag var bl a en snoek (typisk sydafrikansk fisk, som man grillar med en marinad av smör, vitlök, citron och aprikosmarmelad.) som vi köpt i Hermanus. Gott!
Val i Sverige
Det är skillnad på valtider i Sydafrika och valtider i Sverige. När jag skrev om valtider var det med tanke på det komiska i att vi ägnade oss åt valsafari dagen innan valdagen i Sverige. Efter att valresultatet stod klart återstår ingenting av det komiska. Nu landar vi i en betydligt allvarligare jämförelse mellan Sydafrika och Sverige. Vi besöker Sydafrika, som på olika sätt kämpar för att göra sig kvitt sitt arv av rasism och åtskillnad. Vi får SMS och mejl från Sverige, som nu på olika sätt verkar ta ett kliv, om än litet, mot mer av den varan. På facebook kommer visserligen initiativ för att säga emot denna tendens. Vi läser om demonstrationer och upprop. Faktum kvarstår: ett främlingsfientligt parti har kommit in i den svenska riksdagen. I ett sms fick söndag kväll kunde vi läsa: ”Det kommer vara ett lite omänskligare Sverige ni kommer hem till …” Vi hoppas inte det stämmer. Vi hoppas motkrafterna föder medkrafter och att många säger ifrån.
Men vi kan inte tycka att rätt svar är att vända Sverigedemokraterna ryggen. Var 20:e svensk delar deras uppfattningar. Dialog och samtal. Debatt och diskussion. Det måste vara bättre. Att en av partiledarna inte vill dela sminkloge med Sverigedemokraternas ledare är inget bra sätt att bemöta dem. Vad kan hända? Ingen skulle väl anklaga partiledaren för att ha bytt åsikt. Tvärtom, hade det kanske varit ett tillfälle att redan från början ta en debatt. Låt oss söka efter ett mänskligt sätt att bemöta även dessa medmänniskor, som vi inte håller med, när det gäller synen på integration och invandring. Men låt oss aldrig ge upp när det gäller alla människors lika värde.
Men vi kan inte tycka att rätt svar är att vända Sverigedemokraterna ryggen. Var 20:e svensk delar deras uppfattningar. Dialog och samtal. Debatt och diskussion. Det måste vara bättre. Att en av partiledarna inte vill dela sminkloge med Sverigedemokraternas ledare är inget bra sätt att bemöta dem. Vad kan hända? Ingen skulle väl anklaga partiledaren för att ha bytt åsikt. Tvärtom, hade det kanske varit ett tillfälle att redan från början ta en debatt. Låt oss söka efter ett mänskligt sätt att bemöta även dessa medmänniskor, som vi inte håller med, när det gäller synen på integration och invandring. Men låt oss aldrig ge upp när det gäller alla människors lika värde.
Sunday, 19 September 2010
Valtider
Vi hade tänkt åka på valsafari men vädret ville annorlunda. Så det blev till att besöka staden Hermanus istället. En trevlig bekantskap. Och valar såg vi från stranden. Southern Right Wale. (Sydkapare). Vi fick också kontakt med Professor John de Gruchy, som jag senast träffade i Jönköping. Han dök upp vid 2-tiden och vi gick på café med honom, varefter han guidade oss i staden. (Som jag gjort med honom i Jönköping). Vi gjorde upp att vi skulle ses hemma hos honom och hans hustru i Volmoed imorgon.
Därefter tog vi bilen hem, efter att ha handlat. Eftersom det fanns lite tid kvar åkte vi de sju milen till Genadendal. Afrikas första missionsstation. Grundad av Herrnhutarna eller the Moravians, som det heter på engelska. Den grundades i mitten av sjuttonhundratalet. (Svenska kyrkans förste missionär, Otto Witt, sändes till Sydafrika 1876). Vi kom lite sent, så både museet och kyrkan var stängda. Men det stod en man med sin son ute på gårdsplanen och städade sin bil. Vi pratade med honom lite och det visade sig vara församlingens präst. Chris, som han heter, visade oss kyrkan och vi bad en bön tillsammans. Vi gick även runt och tittade på alla gamla, väl bevarade byggnader. Genadendal blev en modell för många andra missionstationer över hela världen. Den var som ett helt samhälle. Dit flyttade människor, när de kom till tro. Positivt kan man beskriva det som att omvändelsen till kristen tro blev en holistisk vändning, som berörde livets alla sidor. Negativ kanske man kan reflektera över om en del av de som omvändes, gjorde det p g a det materiellt sett åtråvärda liv som kunde levas inom missionsstationens område. Vem vet?
Det var i alla fall mäktigt att få vara där och även träffa en nutida präst på denna historiska plats. Genadendaal fungerar både som centrum för den lokala församlingen och som ett slags kyrkligt konferenscenter. På sitt sätt liknar det Sigtunastiftelsen med alla dess gamla vackra byggnader. Behöver vi kanske missionsstationer i Sverige idag? Hur skulle de i så fall se ut? Var skulle de ligga? Och vilka funktioner skulle de innehålla?
Därefter tog vi bilen hem, efter att ha handlat. Eftersom det fanns lite tid kvar åkte vi de sju milen till Genadendal. Afrikas första missionsstation. Grundad av Herrnhutarna eller the Moravians, som det heter på engelska. Den grundades i mitten av sjuttonhundratalet. (Svenska kyrkans förste missionär, Otto Witt, sändes till Sydafrika 1876). Vi kom lite sent, så både museet och kyrkan var stängda. Men det stod en man med sin son ute på gårdsplanen och städade sin bil. Vi pratade med honom lite och det visade sig vara församlingens präst. Chris, som han heter, visade oss kyrkan och vi bad en bön tillsammans. Vi gick även runt och tittade på alla gamla, väl bevarade byggnader. Genadendal blev en modell för många andra missionstationer över hela världen. Den var som ett helt samhälle. Dit flyttade människor, när de kom till tro. Positivt kan man beskriva det som att omvändelsen till kristen tro blev en holistisk vändning, som berörde livets alla sidor. Negativ kanske man kan reflektera över om en del av de som omvändes, gjorde det p g a det materiellt sett åtråvärda liv som kunde levas inom missionsstationens område. Vem vet?
Det var i alla fall mäktigt att få vara där och även träffa en nutida präst på denna historiska plats. Genadendaal fungerar både som centrum för den lokala församlingen och som ett slags kyrkligt konferenscenter. På sitt sätt liknar det Sigtunastiftelsen med alla dess gamla vackra byggnader. Behöver vi kanske missionsstationer i Sverige idag? Hur skulle de i så fall se ut? Var skulle de ligga? Och vilka funktioner skulle de innehålla?
Tillbakablickar i Hermanus 9
Snart återstår bara att beskriva resan till Hermanus. Torsdagens morgon bestod av att skicka iväg syskonen mot Johannesburg och det övriga sällskapet mot Port Elizabeth. Så var det åter bara hustrun och jag i Bloemfontein. Fem intensiva dygn. Helt otroliga. Innan vi åkte kom Thandi och Tebogo. Vi fick ytterligare avskedspresenter och tog sedan farväl av Margret och Mirriam, två av personalen på Angel’s Haven, där vi bott.
På flygplatsen återlämnade vi bilen, checkade in bagaget och skrev lite vykort. Sedan var det dags att lyfta mot Cape Town. Vi fick gå ombord väldigt tidigt. Förklaringen kom, när en funktionshindrad kvinna bars ombord just innan take off. Hon var kul. När vi skulle kliva av råkade jag nog putta till henne med min ryggsäck. Jag bad om ursäkt om jag råkade stöta till henne och hon svarade rappt:
Väl ute på N2 tog det just över en timme att ta sig till Hermanus. Vi hittade ganska snart vårt B&B som heter Robin’s nest. Trevligt! Precis när vi kom fram ringde en god vän från Welkom, father Keith. Så kul att höra hans röst. Tyvärr fick vi inte träffa honom, när vi var i Free State. Men det är inte möjligt att hinna med allt, när man bara har några dagar på sig.
Vi tog en promenad och handlade mat och gick sedan på restaurang, för att sedan ta oss hem och krypa ner i en inbjudande säng. Lediga! Härligt!
På flygplatsen återlämnade vi bilen, checkade in bagaget och skrev lite vykort. Sedan var det dags att lyfta mot Cape Town. Vi fick gå ombord väldigt tidigt. Förklaringen kom, när en funktionshindrad kvinna bars ombord just innan take off. Hon var kul. När vi skulle kliva av råkade jag nog putta till henne med min ryggsäck. Jag bad om ursäkt om jag råkade stöta till henne och hon svarade rappt:
- Ingen fara, så länge jag får slå tillbaka!Vi hämtade ut en hyrbil och fick hjälp av en ung kvinna från Malawi, född i Zimbabwe. Hennes namn var Loveness. Jag frågade henne bl a hur hon såg på främlingsfientligheten i Sydafrika. Hon hade inte stött på någon, sa hon. Det kändes hoppfullt.
Väl ute på N2 tog det just över en timme att ta sig till Hermanus. Vi hittade ganska snart vårt B&B som heter Robin’s nest. Trevligt! Precis när vi kom fram ringde en god vän från Welkom, father Keith. Så kul att höra hans röst. Tyvärr fick vi inte träffa honom, när vi var i Free State. Men det är inte möjligt att hinna med allt, när man bara har några dagar på sig.
Vi tog en promenad och handlade mat och gick sedan på restaurang, för att sedan ta oss hem och krypa ner i en inbjudande säng. Lediga! Härligt!
Tillbakablickar i Hermanus 8
Direkt efter the Graduation togs en mängd bilder. Sedan skjutsade vi ut Kelebogile till hennes hem i Seven Days, Bochabela. Där tog vi fler kort med Kedibone (Moni) och Kea. Det kändes bra att få komma dit och visa att de också är starkt delaktiga i det vi varit med om.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.
Tillbakablickar i Hermanus 7
Onsdag. Graduation. Förmiddagen tog vi det lugnt och sedan blev jag skjutsad till universitetet. Hade lite att pyssla med. Klockan ett anmälde jag mig på baksidan av den stora aulan: Callie Human Hall. Sedan kom de andra vid två-tiden och så var det dags att ta plats. Jag satt i närheten av Brad Sweet. På andra sidan mittgången fanns Amaka Ideh, från Nigeria. Kul att känna två av de andra blivande doktorerna.
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!
Tillbakablickar i Hermanus 6
Tisdag kväll åkte vi till den farm, som vi kommit att betrakta som lite av ett andra hem. Lil och Mann Oelrich lärde vi känna tidigt under vår tid i Sydafrika. Lil var sekreterare på flickornas skola, S:t Michels. En fantastisk kvinna. Vi gick en kurs i seSotho tillsammans. Hennes make, Mann, var MEC (Member or Executive Council, d v s provinsminister i Free State) och något så ovanligt i Free State som vit minister för ANC.
Vi kom dit vid tre-tiden och deras son, som tagit över farmen, tog med oss ut på safari. Halva farmen består av game-reserve. Vi såg springbok, zebra, gnu och framför allt buffel på mycket nära håll. Lejon i inhägnat område fanns också! Det var en överraskning för syskonen och de övriga. Kul!
Sedan blev det traditionsenlig sydafrikansk braai, d v s grillning. Mann hade mycket att berätta och vi satt samlade kring honom på kvällen. Lite av patriarken, som är händelsernas centrum. Men det var också intressant. Han har t ex arbetat nära Zuma och är inte beundrare av Sydafrikas president. Mann gick med i Cope, det nya partiet, och har fått en del kritik för det.
Han kom lite senare än vi andra och hade då varit på ett möte i Pretoria, där han försökt få pengar till ett utbildningsprojekt, som inbegriper svarta farmare. Mann och de andra vill odla på ett nytt sätt. I stället för att plöja, strö ut konstgödsel och så, innan regnet kommer, väntar han tills det regnar. Då är jorden redo och det behövs inte ens någon plog. Det räcker att man gör en liten fåra i jorden, mellan fjolårets kvarvarande blast, och så sår man i fåran. Jorden mellan sådden skyddas av fjolårets vissnande blast. Mann kallar det för Guds sätt att odla. Resan till Pretoria handlade om att få loss pengar till detta utvecklings- och utbildningsprojekt. Känns viktigt!
När vi åkte hem kring elva-tiden, i den afrikanska natten, var vi trötta och fulla av intryck efter ännu en dag i Afrika.
Vi kom dit vid tre-tiden och deras son, som tagit över farmen, tog med oss ut på safari. Halva farmen består av game-reserve. Vi såg springbok, zebra, gnu och framför allt buffel på mycket nära håll. Lejon i inhägnat område fanns också! Det var en överraskning för syskonen och de övriga. Kul!
Sedan blev det traditionsenlig sydafrikansk braai, d v s grillning. Mann hade mycket att berätta och vi satt samlade kring honom på kvällen. Lite av patriarken, som är händelsernas centrum. Men det var också intressant. Han har t ex arbetat nära Zuma och är inte beundrare av Sydafrikas president. Mann gick med i Cope, det nya partiet, och har fått en del kritik för det.
Han kom lite senare än vi andra och hade då varit på ett möte i Pretoria, där han försökt få pengar till ett utbildningsprojekt, som inbegriper svarta farmare. Mann och de andra vill odla på ett nytt sätt. I stället för att plöja, strö ut konstgödsel och så, innan regnet kommer, väntar han tills det regnar. Då är jorden redo och det behövs inte ens någon plog. Det räcker att man gör en liten fåra i jorden, mellan fjolårets kvarvarande blast, och så sår man i fåran. Jorden mellan sådden skyddas av fjolårets vissnande blast. Mann kallar det för Guds sätt att odla. Resan till Pretoria handlade om att få loss pengar till detta utvecklings- och utbildningsprojekt. Känns viktigt!
När vi åkte hem kring elva-tiden, i den afrikanska natten, var vi trötta och fulla av intryck efter ännu en dag i Afrika.
Tillbakablickar i Hermanus 5 (i bild)
Gunnar Göranzon, Anders Göranzon, Elisabet Jansson, Bertil Göranzon
Friday, 17 September 2010
Tillbakablickar i Hermanus 4 (i bild)
Anders Göranzon, Kelebogile Leeuw, Bishop, Dr. Michael Nthuping, Professor Piet Strauss
Tillbakablickar i Hermanus 3
Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:
Anders och Ouma
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.
- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:
- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss?
Anders och Ouma
Tillbakablickar i Hermanus 2
Disputationskvällen. Vilken kväll. Något att minnas länge. Vi var 21 personer. Är inte det fullkomlighetens tal? Alla goda ting är tre. Sju är ett heligt tal. Tre gånger sju är 21. Det säger något. På något sätt var det en kväll där ålder, kön, etniskt ursprung mm inte spelade någon som helst roll. (Helst skulle jag skrivit att det inte fanns några begränsningar. Men det är tyvärr inte sant. Vi har goda vänner i Sydafrika, som vi valde att inte bjuda med. Hur blir det för en människa som lever i arbetslöshet och ekonomisk misär att komma med på en tre-rätters middag på en flott restaurant? Någon som kanske inte ens har en finklänning eller blazer att ta på sig? Någon som inte har mer än några års skolutbildning? Tankarna snurrar. Alla gränser är inte utsuddade. Hur vi än försöker finns vissa innanför och vissa utanför. Det är inte bra och måste därför sägas).
Maten var dock god, alla verkade trivas. Själva inledningen, när jag presenterade var och en, blev så bra. Inte på grund av mig. Alla ville vara med och kommentera och det var verkligen en ömsesidighet i stämningen.
Utanför, när vi kom, stod Frickie. En vit parkeringsvakt. Han sa så här:
Precis därefter kom hustrun och ville presentera mig för en katolsk präst ute på gatan. Det visade sig vara Brad Sweet, en kanadensisk präst, som disputerade dagen efter mig. Vi pratade en stund och sågs sedan både vid graduation och på chancellor’s dinner. Även det spännande. Att möta människor från olika håll och få nya vänner.
Kim, ägaren till 7 on Kellner, ska vi inte glömma. Som hade ordnat det så bra för oss och när vi, p g a ljudnivån i lokalen, kände att vi ville flytta halva sällskapet till ett angränsande rum, ordnade även det.
Ja, det kan sägas mycket om kvällen. Om talen, sångerna och skratten. Kanske ändå min systers tal och överlämnande av en bok hon funnit hemma hos far, fyller mig med den djupaste känslan av samhörighet. Vi har i släkten en präst, på mors sida, som levde på 1800-talet. Han var både filosofie och teologie doktor. Som av en tillfällighet (vilket det förstås inte var) hade syrsan hittat hans psalmbok. Som gått i arv till mormor och sedan mor. En hälsning från förfäderna. Bokstavligen. I en afrikansk kontext.
Maten var dock god, alla verkade trivas. Själva inledningen, när jag presenterade var och en, blev så bra. Inte på grund av mig. Alla ville vara med och kommentera och det var verkligen en ömsesidighet i stämningen.
Utanför, när vi kom, stod Frickie. En vit parkeringsvakt. Han sa så här:
- Jag känner igen Dig. Visst brukade du träna på Virgin Active?(Ett gym i Bloemfontein). Du heter Anders!Efter fyra år i Sverige, blev jag igenkänd av den person som för ca: 5 Rand tycker det är OK att vakta vår bil. Och det var en ömsesidig glädje.
Precis därefter kom hustrun och ville presentera mig för en katolsk präst ute på gatan. Det visade sig vara Brad Sweet, en kanadensisk präst, som disputerade dagen efter mig. Vi pratade en stund och sågs sedan både vid graduation och på chancellor’s dinner. Även det spännande. Att möta människor från olika håll och få nya vänner.
Kim, ägaren till 7 on Kellner, ska vi inte glömma. Som hade ordnat det så bra för oss och när vi, p g a ljudnivån i lokalen, kände att vi ville flytta halva sällskapet till ett angränsande rum, ordnade även det.
Ja, det kan sägas mycket om kvällen. Om talen, sångerna och skratten. Kanske ändå min systers tal och överlämnande av en bok hon funnit hemma hos far, fyller mig med den djupaste känslan av samhörighet. Vi har i släkten en präst, på mors sida, som levde på 1800-talet. Han var både filosofie och teologie doktor. Som av en tillfällighet (vilket det förstås inte var) hade syrsan hittat hans psalmbok. Som gått i arv till mormor och sedan mor. En hälsning från förfäderna. Bokstavligen. I en afrikansk kontext.
- Sjung något? sa flera av våra gäster.Inte så lätt. 1819 års psalmbok. Jag kan inte säga att jag vet några psalmnummer. Men jag bläddrade fram julpsalmerna. Började sjunga en melodi. Snart nynnar Professor Strauss, från den vita reformerta kyrkan med. Det gör även Maphuti och Thandi, från den svarta lutherska kyrkan. Och vi svenska lutheraner. Sången och musiken känner inga gränser. Varken i tid eller rum. Underbart!
Tillbakablickar i Hermanus 1
Igår anlände vi till Hermanus. Lugn morgon i Bloemfontein, flygresa till Kapstaden, hyrbil till Hermanus. Det tog ca: 1 timme att åka mellan flygplatsen och vårt boende. Blåsigt värre men vädret ska bli bättre. Vi får se om det blir någon valsafari. Vi har i alla fall bokat.
Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.
Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.
Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.
När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,
Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.
Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.
Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:
- De har stora ekonomiska problem.Min kommentar till honom under disputationen var, att han som Moderator för DRC, borde ha sagt ”vi” istället för ”de”, eftersom DRC nu är medlem i SACC. Det kändes bra att få säga det och det togs emot bra.
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.
När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,
“I rise up and I say: over my name shall not be written victim, but woman in resistance”.I am just mentioning this, because I predict that now comes the era of the women, yes it is already here, and we will see a new kind of prophetic ministry in the church. The women taking care of people living with HIV and AIDS in the rural areas of Mpumalanga are descendents of Rizpah. Over their names shall not be written victims but women in resistance.
Tuesday, 14 September 2010
Still in shock
A quarter past one I was alone outside the room, where the defence was to take place. The door was looked. Then came my pomoter, Professor Strauss, and we went to his office. He wanted to comfort me before the big moment. At 13h30 we went together to the venue for the defence and then more than 25 people were already there. Family, friends and relatives. It all started with the Dean of Faculty opening the occasion with prayer. Professor Strauss introduced me and I got 10-15 minutes to introduce my thesis. After that I actually got an opponent, who spent about 30 minutes asking me questions. At one stage I made a serious mistake. He quoted me having written something, which I did not remember. So I questioned it and he referred to the actual passage and I became at bit lost. At that very stage one of my role models, Bishop emeritus, Dr Michael Nthuping, entered the room, half an hour late. But that was my resque. It gave me some time to think of an answer and the defence continued.
After the opponent, who is a South African studying to become a Doctor of Theology in the Netherlands, had finished about four or five of the professors put there questions. I enjoyed it. And my wife, sister and brothers say that I managed well.
The Dean closed the defence and we went down to the tea room. After five minutes the professors arrived and congratulated me. But I am still not a Doctor. In Afrikaans they say I am "amper doktor" (meaning almost doctor). Only on Wednesday, at the graduation, my promoter will conferr the doctorate to me. But I am almost there now!
In the evening we were 21 persons at a wonderful restaurant. 7 on Kellner. From different ages, ethnic groups and continents. When my wife gave her speech and asked us all to raise and sing the South African Anthem in four different languages my happiness was total.
Glory be to God! Eer aan God! Tlotlo a ene ya Modimo!
After the opponent, who is a South African studying to become a Doctor of Theology in the Netherlands, had finished about four or five of the professors put there questions. I enjoyed it. And my wife, sister and brothers say that I managed well.
The Dean closed the defence and we went down to the tea room. After five minutes the professors arrived and congratulated me. But I am still not a Doctor. In Afrikaans they say I am "amper doktor" (meaning almost doctor). Only on Wednesday, at the graduation, my promoter will conferr the doctorate to me. But I am almost there now!
In the evening we were 21 persons at a wonderful restaurant. 7 on Kellner. From different ages, ethnic groups and continents. When my wife gave her speech and asked us all to raise and sing the South African Anthem in four different languages my happiness was total.
Glory be to God! Eer aan God! Tlotlo a ene ya Modimo!
Monday, 13 September 2010
Vilken mässa
Vi kom före nio då det skulle börja men så klart kom det igång strax efter halv tio. Lite folk men så är det ju alltid. Efter en timme är kyrkan nästan full. Prosten var på besök men hade bara ett litet meddelande att göra och gick efter det. Den ordinarie prästen var där. Man jag fick leda gudstjänsten på seTswana och även predika. Han skulle ha 3 dop. Det var en nyhet för en del av församlingen. Även för mig. Men det gick bra. Innan dopet skulle en av mödrarna, som fått barn utom äktenskapet, resas upp. Ja, så heter det. Framför allt när någon fått barn utom äktenskapet, även för pojkvännerna ibland, äger en s k penitential class rum. Botgöring. Men det kan också vara andra synder. Jag fick frågan om jag ville hålla i den biten men avböjde. Känns inte helt bra att sådant fokus just läggs på kvinnors del i barnafödande utanför äktenskapet. Men prästen skötte det ändå bra. Efteråt fick många komma fram och krama om den unga kvinnan. Trots att det inte känns bra att det så tydligt, oftast, är kvinnan som pekas ut, lyckas man ändå vara öppna kring något som i gruppen är oönskat. Problemet sopas inte under mattan och gemenskapen återupprättas. Ja, detta kunde man skriva en avhandling om. (Vilket jag inte ska göra!)
Mässan fortsatte med mycket sång och dans. Nattvard, välsignelse av alla barn, förbön för sjuka och mitt största ögonblick var nog när en ung kvinna kallades fram. Hon var döende när vi bodde i Sydafrika. Jag besökte henne på sjukhuset och bad för henne. Nu kom hon fram och hennes tårar strömmade nerför hennes kinder. Det har gått mer än 4 år och hon lever. Fantastiskt!
Efteråt fick vi mat och någon gång efter två åkte vi hem. Själva gudstjänsten höll kanske på fyra timmar.
På eftermiddagen och kvällen passade hustrun och jag på att möta goda vänner och vid tiotiden kunde vi krypa i säng mycket nöjda efter en fantastisk dag i Sydafrika.
Idag sker disputationen. Klockan är halv elva. Om tre timmar börjar vi! Det känns stort men jag är inte nervös. Mer samlad. Det ska bli roligt!
Mässan fortsatte med mycket sång och dans. Nattvard, välsignelse av alla barn, förbön för sjuka och mitt största ögonblick var nog när en ung kvinna kallades fram. Hon var döende när vi bodde i Sydafrika. Jag besökte henne på sjukhuset och bad för henne. Nu kom hon fram och hennes tårar strömmade nerför hennes kinder. Det har gått mer än 4 år och hon lever. Fantastiskt!
Efteråt fick vi mat och någon gång efter två åkte vi hem. Själva gudstjänsten höll kanske på fyra timmar.
På eftermiddagen och kvällen passade hustrun och jag på att möta goda vänner och vid tiotiden kunde vi krypa i säng mycket nöjda efter en fantastisk dag i Sydafrika.
Idag sker disputationen. Klockan är halv elva. Om tre timmar börjar vi! Det känns stort men jag är inte nervös. Mer samlad. Det ska bli roligt!
Saturday, 11 September 2010
På University of the Free State igen
Så fantastiskt! Även om personen, som skulle öppna biblioteket kl 9 kom 10 minuter för sent (vilket fick en äldre herre att utbrista att han skulle skriva brev till universitetets rektor) kom jag i alla fall in på detta stora, vackra, välsorterade bibliotek. Jag har skrivit färdigt morgondagens predikan och haft tillgång till hyllmeter av bibelkommentarer mm. Jag har även förberett mig inför måndagens disputation. Så småningom insåg jag att det kanske finns trådlösa nätverk här och mycket riktigt: det finns det. Så därför skiver jag detta blogginlägg, från min laptop, över ett trådlöst nätverk, för oss som är studenter på University of the Free State. Vilket jag är ett tag till.
Men säg vilken glädje som varar för evigt. När jag nu skulle plugga in kontakten till min laptop, eftersom det bara är 18% kvar på batteriet, inser jag att jag glömt adpatern på vårt B&B. Det går ju inte att sätta in en europeisk kontakt i ett sydafrikanskt vägguttag. Hustrun är visserligen i stan och hälsar på vänner och skulle även köpa ett par adapters. Men vad hjälper det mig. Nu är jag nere i 16% och inser att jag får sluta detta blogginlägg här och nu.
Men vad gör väl det? Solen skiner. Vi är i Sydafrika. Ikväll kommer mina syskon och några andra vänner. Imorgon firar vi högmässa med S:t Johannes församling i Batho och på måndag kl 13.30 ska jag disputera! Jag struntar i adpatern, stänger av datorn och går ut i solen. För nu är det bara 12 % kvar av batteriet.
Men själv är jag laddad till tusen!
Men säg vilken glädje som varar för evigt. När jag nu skulle plugga in kontakten till min laptop, eftersom det bara är 18% kvar på batteriet, inser jag att jag glömt adpatern på vårt B&B. Det går ju inte att sätta in en europeisk kontakt i ett sydafrikanskt vägguttag. Hustrun är visserligen i stan och hälsar på vänner och skulle även köpa ett par adapters. Men vad hjälper det mig. Nu är jag nere i 16% och inser att jag får sluta detta blogginlägg här och nu.
Men vad gör väl det? Solen skiner. Vi är i Sydafrika. Ikväll kommer mina syskon och några andra vänner. Imorgon firar vi högmässa med S:t Johannes församling i Batho och på måndag kl 13.30 ska jag disputera! Jag struntar i adpatern, stänger av datorn och går ut i solen. För nu är det bara 12 % kvar av batteriet.
Men själv är jag laddad till tusen!
Friday, 10 September 2010
I Bloemfontein
Eftersom de tre sista bokstaeverna i alfabetet inte finns i SA och jag skriver paa ett internetcafe, skriver jag paa engelska.
It is so nice to be back in Bloemfontein. We lived here four years. It's a rather long period. We arrived late yesterday at 7. We had pizza from Mr delivery in our B&B. We slept well and this morning we had breakfast with Professor Strauss at 7.15. He was happy and now it looks as if everything is going to run smoothely on Monday and Wednesday. We got help from different administrative staff with ordering tea and sandwiches to serve after the defence. I will also get a refund from the University. I have paid a little bit more in tuition fees than necessary.
My wife went to see some old friends at the girls school, St. Michaels, and while I was waiting for her ourside the University building, a young women approached me.
- Congratulations! she said.
She saw my two huge copies of the thesis and understood that I am about to graduate. It hapened to be that she also will graduate on Wedneday. Her name is Anaka and she is from Biafra in Nigeria. She is beautiful and in no way reminds me of the images I used to associate with Biafra when I grew up. I thanked her for giving me this new image and also for congratulating me. We will meet on Wednesday. After graduation she will go to Tanzania and take up a post as university teacher in linguistics. We agreed that it was nive to have a fellow graduate who is not South African.
Now we are going to visit our old house and do some other smaller errands. It is nice to be back. When we parked the car outside the supermarket, the person who usually looks after the cars, said:
- Hello Pastor, as if we had not been away more than a couple of days.
Inside the supermarket we got big hugs from Elisabet Kgalane, who works there and is an elder in our old congregation. Wonderful!
It is so nice to be back in Bloemfontein. We lived here four years. It's a rather long period. We arrived late yesterday at 7. We had pizza from Mr delivery in our B&B. We slept well and this morning we had breakfast with Professor Strauss at 7.15. He was happy and now it looks as if everything is going to run smoothely on Monday and Wednesday. We got help from different administrative staff with ordering tea and sandwiches to serve after the defence. I will also get a refund from the University. I have paid a little bit more in tuition fees than necessary.
My wife went to see some old friends at the girls school, St. Michaels, and while I was waiting for her ourside the University building, a young women approached me.
- Congratulations! she said.
She saw my two huge copies of the thesis and understood that I am about to graduate. It hapened to be that she also will graduate on Wedneday. Her name is Anaka and she is from Biafra in Nigeria. She is beautiful and in no way reminds me of the images I used to associate with Biafra when I grew up. I thanked her for giving me this new image and also for congratulating me. We will meet on Wednesday. After graduation she will go to Tanzania and take up a post as university teacher in linguistics. We agreed that it was nive to have a fellow graduate who is not South African.
Now we are going to visit our old house and do some other smaller errands. It is nice to be back. When we parked the car outside the supermarket, the person who usually looks after the cars, said:
- Hello Pastor, as if we had not been away more than a couple of days.
Inside the supermarket we got big hugs from Elisabet Kgalane, who works there and is an elder in our old congregation. Wonderful!
Spikning igen
Tidningen Dagen skriver att jag spikat min avhandling. Kan jag se, trots att jag befinner mig i Sydafrika. Kul
Thursday, 9 September 2010
Tillbaka till Sydafrika
Så spännande att åka med Ethiopian Airlines till Sydafrika. Lite annorlunda inställning. När vi mellanlandade i Rom och det kom på massor med människor, som skulle till Addis Ababa, blev det fullt med bagage i planet. I gången vid nödutgångarna samlades inte mindre än 6 flygvärdinnor/stewards och 1 markpersonal. Det handlade om att bära ner en del handbagage i lastutrymmet. Olika cabinpersonal kom alltså med olika väskor och fick en klisterlapp av markpersonalen, som de sedan bar tillbaka till väskans ägare. Allt löstes mycket smidigt. Det kändes som om detta kaos uppstår varje gång.
När vi sedan kom till Addis fanns inga skyltar om hur vi, som skulle vidare mot Johannesburg, skulle göra. Däremot fanns det personal, med eller utan uniform, som informerade oss. Ganska sparsamt. Stå kvar här! Följ med här! Vi undrade lite. Vad händer? På något sätt är vi vana vid skyltar och den typen av information. Om en levande människa kommer och är sparsam med informationen blir man lite undrande. Skyltar litar man på!
Men vi kom fram och efter ett par smärre missöden (en av våra väskor hade gått sönder i låset och var halvt öppen, samt en annan i resesällskapet fick inte sin väska alls) kunde vi hyra våra bilar och åka in till centrala Johannesburg.
Vi blev väl mottagna av generalsekreteraren i SACC, Eddie Makue, som ägnade en timme åt oss och jag fick överlämna ett exemplar av min avhandling. Ett stort ögonblick.
Sedan åkte vi mot Common Ground, där vi åt en välsmakande kvällsmat och ganska tidigt kröp ner i varsin välkomnade säng.
Idag blir det University of Witwatersrand och sedan Bloemfontein.
När vi sedan kom till Addis fanns inga skyltar om hur vi, som skulle vidare mot Johannesburg, skulle göra. Däremot fanns det personal, med eller utan uniform, som informerade oss. Ganska sparsamt. Stå kvar här! Följ med här! Vi undrade lite. Vad händer? På något sätt är vi vana vid skyltar och den typen av information. Om en levande människa kommer och är sparsam med informationen blir man lite undrande. Skyltar litar man på!
Men vi kom fram och efter ett par smärre missöden (en av våra väskor hade gått sönder i låset och var halvt öppen, samt en annan i resesällskapet fick inte sin väska alls) kunde vi hyra våra bilar och åka in till centrala Johannesburg.
Vi blev väl mottagna av generalsekreteraren i SACC, Eddie Makue, som ägnade en timme åt oss och jag fick överlämna ett exemplar av min avhandling. Ett stort ögonblick.
Sedan åkte vi mot Common Ground, där vi åt en välsmakande kvällsmat och ganska tidigt kröp ner i varsin välkomnade säng.
Idag blir det University of Witwatersrand och sedan Bloemfontein.
Tuesday, 7 September 2010
Arlanda
Kl 6.45 ringde alarmet. Dusch, frukost, promenad med Ludde. Sedan på väg. Först med svärmor till stationen. I bil. Sedan tåg till Alvesta. Byte. X2000 till Stockholm. På centralen lyssnade vi till Emilia Hagberg, som valtalade för miljöpartiet. Sedan kom äldsta dottern. Nyss hemkommen från valkampanjande i Västerås. Mycket val.
Bil. Tåg. Sedan buss mot Arlanda. Där vi nu sitter och väntar på två reskamrater. Men just nu är det hustrun och jag. Och en dator. Afrika - here we come! Motherland - here we come!
Bil. Tåg. Sedan buss mot Arlanda. Där vi nu sitter och väntar på två reskamrater. Men just nu är det hustrun och jag. Och en dator. Afrika - here we come! Motherland - here we come!
Monday, 6 September 2010
Kyrkans Tidning rättar till
Så bra. Kort efter mitt blogginlägg om kommentar på Kyrkans Tidning är bilden borta. Nu kan jag åka till Sydafrika med frid i mitt sinne.
Kyrkans Tidning är ju rolig
Nu skriver Kyrkans Tidning om att Göteborgs stift söker ny biskop. Jo, det vet vi. En bild på den lediga klädseln får vi också se:
Men, ska den blivande biskopen i Göteborg verkligen ha Växjöbiskopens kläder? Låt vara att de just nu är lediga men vi har ju redan en biskop electus. Hur löser Kyrkans Tidning detta dilemma? 
Men, ska den blivande biskopen i Göteborg verkligen ha Växjöbiskopens kläder? Låt vara att de just nu är lediga men vi har ju redan en biskop electus. Hur löser Kyrkans Tidning detta dilemma? 
Thursday, 2 September 2010
Nu ser vi framåt
Biskopsvalet är över. Vi lägger allt i Guds händer och ser framåt. På söndag har vi konfirmandinskrivning. På måndag ska vi ha första planeringsmötet inför världsaidsdagen den 1 december. På tisdag åker hustrun och jag till Sydafrika. Det lär bli mer om detta.