Tillbakablickar i Hermanus 2

Disputationskvällen. Vilken kväll. Något att minnas länge. Vi var 21 personer. Är inte det fullkomlighetens tal? Alla goda ting är tre. Sju är ett heligt tal. Tre gånger sju är 21. Det säger något. På något sätt var det en kväll där ålder, kön, etniskt ursprung mm inte spelade någon som helst roll. (Helst skulle jag skrivit att det inte fanns några begränsningar. Men det är tyvärr inte sant. Vi har goda vänner i Sydafrika, som vi valde att inte bjuda med. Hur blir det för en människa som lever i arbetslöshet och ekonomisk misär att komma med på en tre-rätters middag på en flott restaurant? Någon som kanske inte ens har en finklänning eller blazer att ta på sig? Någon som inte har mer än några års skolutbildning? Tankarna snurrar. Alla gränser är inte utsuddade. Hur vi än försöker finns vissa innanför och vissa utanför. Det är inte bra och måste därför sägas).
Maten var dock god, alla verkade trivas. Själva inledningen, när jag presenterade var och en, blev så bra. Inte på grund av mig. Alla ville vara med och kommentera och det var verkligen en ömsesidighet i stämningen.

Utanför, när vi kom, stod Frickie. En vit parkeringsvakt. Han sa så här:

- Jag känner igen Dig. Visst brukade du träna på Virgin Active?(Ett gym i Bloemfontein). Du heter Anders!

Efter fyra år i Sverige, blev jag igenkänd av den person som för ca: 5 Rand tycker det är OK att vakta vår bil. Och det var en ömsesidig glädje.

Precis därefter kom hustrun och ville presentera mig för en katolsk präst ute på gatan. Det visade sig vara Brad Sweet, en kanadensisk präst, som disputerade dagen efter mig. Vi pratade en stund och sågs sedan både vid graduation och på chancellor’s dinner. Även det spännande. Att möta människor från olika håll och få nya vänner.

Kim, ägaren till 7 on Kellner, ska vi inte glömma. Som hade ordnat det så bra för oss och när vi, p g a ljudnivån i lokalen, kände att vi ville flytta halva sällskapet till ett angränsande rum, ordnade även det.

Ja, det kan sägas mycket om kvällen. Om talen, sångerna och skratten. Kanske ändå min systers tal och överlämnande av en bok hon funnit hemma hos far, fyller mig med den djupaste känslan av samhörighet. Vi har i släkten en präst, på mors sida, som levde på 1800-talet. Han var både filosofie och teologie doktor. Som av en tillfällighet (vilket det förstås inte var) hade syrsan hittat hans psalmbok. Som gått i arv till mormor och sedan mor. En hälsning från förfäderna. Bokstavligen. I en afrikansk kontext.

- Sjung något? sa flera av våra gäster.

Inte så lätt. 1819 års psalmbok. Jag kan inte säga att jag vet några psalmnummer. Men jag bläddrade fram julpsalmerna. Började sjunga en melodi. Snart nynnar Professor Strauss, från den vita reformerta kyrkan med. Det gör även Maphuti och Thandi, från den svarta lutherska kyrkan. Och vi svenska lutheraner. Sången och musiken känner inga gränser. Varken i tid eller rum. Underbart!