Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Far

1 september 2012 gick min far ur tiden. Han hade precis fyllt 90 år. Han har inte efterlämnat särskilt många spår på internet. Några fler än min mor, som jag bloggade om för sex år sedan. Då konstaterade jag fascinerat att hon var omnämnd i en e-bok. Bloggposten kallade jag rätt och slätt "mor".

Igår dök en bild av far upp i mitt Facebookflöde. Inte ett fotografi utan en slags teckning. Det var i gruppen

Tåsjö – Förr och Nu

Vi bodde i Kyrktåsjö åren 1973–1978. Jag gick i högstadiet i Hoting 1973–1976 och bodde därefter i Uppsala, där jag gick gymnasiet. Men föräldrarna bodde kvar. Far var kyrkoherde i Tåsjö pastorat. Hans första kyrkoherdetjänst. Själv var jag inte glad över flytten. Vi bodde dessförinnan i Långträsk, ungefär mitt emellan Piteå och Arvidsjaur. Där hade jag många kompisar och trivdes utmärkt. Hur skulle det bli på en ny ort? Det blev ömsom vin ömsom vatten. Men jag är glad för att ha ett par riktigt goda vänner kvar från högstadietiden.

Tåsjö är en fantastiskt vacker plats. Vi bodde vid foten av Tåsjöberget och hade strandtomt vid Tåsjön. Då flottades fortfarande timmer, så på våren kunde vi se bogserbåtar i aktion. Då lärde jag mig sången

Befälhavaren uppå bogserbåten han på Ångermanälven

Och det stämde nästan. Genom Tåsjön rann Tåsjöälven, en biflod till Fjällsjöälven som mynnar ut i just Ångermanälven.

Någon i gruppen la upp ett slags collage, där jag personerna är foton. Mitt i bilden står far och säger i en pratbubbla:

Den här holmen är kal som min hjässa.

Titeln är ”Skogspatroner på bönemöte” och i flödet finns en bild till med ytterligare repliker. Collaget föreställer en sommargudstjänst på Prostholmen i sjön Storskirsjön. Jag minns att jag var med någon gång vid denna årligen återkommande gudstjänst. I Facebookgruppen har någon skrivit:

Synd att det blev slut på Gudstjänsterna där. Det var alltid mycket folk.

Det var roligt att läsa för mitt minne säger mig att det inte var mängder av folk i kyrkan annars. Men det berodde säkert på att kyrkan var väldigt stor. Även om det var ett femtiotal gudstjänstdeltagare kändes det inte välfyllt.

I närheten av Prostholmen ligger Björksjönäs. Där bodde Manfred Björkquists farfar, P. J. Plan. När en av mina bröder skulle börja på gymnasiet var en idé att han skulle börja på Humanistiska läroverket i Sigtuna, eftersom det fanns ett stipendium för elever från Tåsjö, på grund av att Manfred Björkquists släkt kom därifrån. Manfred Björkquist var med och grundade läroverket. Men det visade sig att det ändå blev för dyrt att gå på Humanistiska läroverket, så i stället blev det Fjellstedtska i Uppsala för min bror och tre år därefter även för mig.

Det fanns två prästtjänster i pastoratet. Kyrkoherden bodde i Kyrktåsjö och komministern i Hoting. En av de komministrar som hade tjänsten där bor numera med sin hustru i trappuppgången bredvid oss i Uppsala. Det är verkligen ett sammanträffande. Han har också gått på Fjellstedtska skolan.

Min upplevelse var att det var en viss konkurrens mellan Hoting – som var centralorten – och Kyrktåsjö, som var betydligt mindre men där församlingskyrkan låg. I Hoting fanns Andreassalen, där gudstjänster firades. Det fanns också en småkyrkostiftelse men det dröjde ända till 1986 innan Hotings kyrka fanns på plats. Jag läser mig till att vikten av särskild kyrkolokal i Hoting framhölls redan på 1930-talet vid prost- och biskopsvisitationer. Tydligen uppfördes 1974 en klockstapel på den tomt där kyrkan så småningom kom att byggas. Det måste alltså varit under fars tid. Far var engagerad i planerna på att få till en kyrka i Hoting.

Tåsjö kyrka invigdes 1879. Men det hade funnits en kapellkyrka från 1773. Far tog initiativ till 200-årsjubileet. Det fanns vissa lämningar av den i närheten av den gamla prästgården, som fungerade som vandrarhem när vi bodde i Tåsjö.

En av mina bröder kommer ihåg detta och berättade följande:

När ett kors skulle resas på den gamla kyrkplatsen skulle grundstenarna lokaliseras så att korset restes där koret fanns. Denna åtgärd föranledde en artikel i lokaltidningen under rubriken: "Präst grävde grop. Fann gammal kyrka!"

En brevvän jag glömt

Bland alla mina sparade brev och kort dök det upp en person som jag hade glömt att jag brevväxlade med. Han hette Arvid Nilsson och bodde i Klerebo utanför Hjälmseryd i Småland. Min far var kyrkoherde i Hjälmseryd och jag var skriven där men bodde i Uppsala, där jag gick i gymnasiet. På loven var jag hemma och även sommaren efter gymnasiet, då jag arbetade på torrmjölksfabriken i Rörvik en halvmil från Hjälmseryd.

Varför jag började brevväxla med Arvid Nilsson vet jag inte. Han var ju en betydligt äldre man. Jag har bara vaga minnen av honom. Jag tror att han kom till kyrkan på moped och minns jag rätt var han ensamstående. 

När jag googlar ser jag att han fått ett eget kapitel i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan. En sockenhistorik.” Kapitlet heter

Arvid i Klerebo - en Hjälmserydsprofil

Den texten skulle jag vilja läsa. Andra kapitel i denna bok handlar om författaren Hilding Fagerberg och träsnidaren Eva Spångberg. Undrar vad det står om Arvid.

Ett kort betyder så mycket

På våren 1978 (eller var det 1979) drabbades jag av körtelfeber. Sjukdomen bröt ut när jag var hemma hos mina föräldrar i Småland på sportlov. Till slut blev jag så dålig så jag fick åka in till infektionskliniken i Jönköping. 

Under dessa veckor skulle jag deltagit i ett möte med KGF-kommittén som skedde tillsammans med en skolsektionskonferens. KGF står för Kyrkliga Gymnasistförbundet och var en kristen elevorganisation som jag tillhörde. KGF-kommittén var förbundsstyrelse. Det slår mig nu att jag redan som gymnasist engagerade mig i frågor som hade att göra med kyrka och skola. Det är nu en viktig del av mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

De andra ledamöterna i KGF-kommittén skickade ett uppmuntranskort till sin sjuke vän. Det kortet dök upp när jag sorterade mina brev och kort. Jag vill skriva några rader om några av de personer som skrivit sina namn på kortet. En del personer minns jag dessvärre inte så väl. Något av namnen på kortet kan jag inte tyda. (Om någon av er läser detta ber jag alltså om ursäkt. Hör gärna av er.)

Jag tror att Åke Göransson har skrivit adressen. Det ser ut så. Åke var nog ordförande i skolsektionen i Ärkestiftet, en roll jag sedan tog över. Åke var tillsammans med en annan vän värdpar när hustrun och jag gifte oss. Han dog tyvärr 2019. Då var han direktör för Myndigheten för stöd till trossamfund. Det var en stor skara människor från vitt skilda håll som deltog i hans begravning i Sankt Lars katolska kyrka i Uppsala. Exempelvis var dåvarande kulturministern Amanda Lind där. 

En annan person som inte lever längre men som har sitt namn på kortet är Inger Aasa. Hon blev senare internationell sekreterare i Luleå stift och var med i Kyrkornas Världsråds centralkommitté och även i det verkställande utskottet. Inger dog 2006. 

En tredje person som skrivit sitt namn och som också är död är Thomas Bernerstedt. Han blev arkitekt men vi har inte haft så mycket kontakt genom åren. Då har jag haft betydligt mer kontakt med hans tvillingbror. Thomas dog 2020.

Andra personer som skrivit under är Anders Fröjmark, som var ordförande i KGF-kommittén. Anders är nu docent i historia vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Vice ordförande i KGF-kommittén var Sara Utvik. Hon har också skrivit under. Idag heter hon Sara Silfverskiöld och är lärare på Bromma folkhögskola. Ragnhild Gustafsson heter idag Ragnhild Utterström och är även hon lärare. Per Jönsson är kyrkoherde i Tölö-Älvsåker pastorat, söder om Göteborg. Han är också kontraktsprost och han bjöd in mig till en kontraktssamling för några år sedan. Ett roligt återseende. Per Englund var präst redan då och är nu pensionär så vitt jag vet. Henrik Grape är också präst. Han är handläggare för hållbar utveckling i Svenska kyrkan, men är utlånad på 100 procent för att leda klimatarbetet inom Kyrkornas Världsråd.

Dessa personer som jag räknat upp har jag många olika minnen med. Ett litet vykort kunde väcka alla dessa minnen till liv. Så fantastiskt.

Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Sydafrikas nya regering

Sydafrikas statsbärande parti – African National Cogress (ANC) – fick för första gången sedan 1994 inte ensam majoritet i parlamentsvalet den 29 maj. De fick runt 40 procent av rösterna. Som tvåa kom Democratic Alliance (DA) med knappt 22 procent. Tredje störst blev ett nytt utbrytarparti ur ANC - uMkhonto weSizwe (MK). De fick nästan 15 procent. Sedan finns ett antal partier med mindre än tio procent av rösterna. Economic Freedom Fighters (EFF) är också en tidigare utbrytning ur ANC. De fick nästan 10 procent. Valresultatet finns på valkommissionens webbplats. 

Eftersom inget parti har egen majoritet krävdes någon form av koalition. Jag måste säga att jag blev överraskad över att ANC och DA valt att bilda regering, tillsammans med ytterligare ett antal partier. Där finns Inkatha Freedom Party (IFP) som traditionellt samlat zuluer i Sydafrika. Nu fick de endast tre procent av rösterna. De flesta zuluerna röstar idag på MK. (Mer om det nedan). Jag är också förvånad att Freedom Front Plus (VF+) är med. Det är ett konservativt parti, som samlar vita sympatisörer. Med i koalitionen är också United Democratic Movement (UDM). Deras ledare, Bantu Holomisa, var ledare för ett av Sydafrikas Homelands på slutet av 1980-talet, nämligen Transkei. Efter 1994 gick han med i ANC men bröt sig ur och bildade UDM. Partiet fick en halv procent av rösterna men får alltså vara med i regeringen. Holomisa blir försvarsminister. Ett annat parti är Patriotic Alliance (PA) som fick två procent. Deras ledare, Gayton McKenzie, beskrivs som tidigare gangster. Good Party (Good) som fick 0,18 procent av rösterna, är också med. Deras ledare heter Patricia de Lille och hon var borgmästare i Kapstaden en gång i tiden. Hon har varit ledare för PAC men även för ett annat parti – Independant Democrats (ID). Hon blir turistminister. Pan Africanist Congress of Azania (PAC) fick 0,23 procent i valet. PAC har gamla anor och var den befrielserörelse som organiserade demonstrationen i Sharpeville 1960. Ytterligare några partier som är med i regeringsunderlaget är Al Jama-ah, Rise Mzansi och United Africans Transformation.

Det är med andra ord en brokig skara. Syftet är verkligen att skapa en slags nationell enhet. Framtiden får utvisa om det kommer att gå. Relationen mellan ANC och DA har inte varit direkt vänskaplig. Men nöden har som bekant ingen lag.

President Ramaphosa sammanfattar målsättningen på följande sätt:

Den tillträdande regeringen kommer att prioritera snabb, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av ett mer rättvist samhälle genom att ta itu med fattigdom och ojämlikhet.

Är detta bara vackra ord? Det får framtiden utvisa.

Det stora hotet mot en positiv utvecklig i Sydafrika tror jag är MK och deras informelle ledare – förre presidenten Jacob Zuma. Han får inte ställa upp i parlamentet eftersom han har en dom mot sig. Det som är oroande är att de blev största parti i en av provinserna, KwaZulu-Natal. De fick 45,3 procent. Näst störst är IFP på 18 procent och ANC med 17 procent. MK fick dock inte utse premier (guvernör) i provinsen utan det blev Thami Ntuli från IFP enligt Reuters. ANC, DA, IFP och National Freedom Party (NFP) har bildat en majoritet så att MK inte får något inflytande vad gäller regeringsmakten i provinsen.  Men valresultatet är en indikation på utbredd nationalism bland zuluerna. Det är oroande.

Men trots allt vill jag understryka att Sydafrikas ledare försöker se bortom rivaliteter och vända utvecklingen i landet. Jag hoppas det kommer gå vägen.