Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.