Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Låt männen bestämma

Igår såg vi Trollflöjten i en frejdig uppsättning på Uppsala Stadsteater. I samarbete med Folkoperan. Det är ju en medryckande opera. Med en handling som väcker känslor och diskussion. Hustrun och jag konstaterade att det går att se ett antal teman – säkert fler än fyra – men låt mig stanna vid dessa:

1. Det blir bäst om männen får råda

Sarastro vill bestämma över Nattens drottning. Tamino och Papageno ska helst inte lyssna på kvinnorna. Inte ens prata med dem. Genom hela operan går en röd tråd. Männen vet bäst. (Det var svårt att inte reflektera över vilka som bestämmer i världen idag. Inte bara i samhället utan också i kyrkligt viktiga ting …)

2. Hjälten står emot prövningarna

Taminos kamp mot sig själv är också ett viktigt tema. Till skillnad från Papageno lyckas han övervinna sina svaga sidor. Och han blir rikligen belönad.

3. Det älskande paret får varandra

Det är ju en viktig nivå i berättelsen. Att Tamino och Pamina faktiskt får varandra till slut. Så det går ju att se som en kärlekshistoria med ett lyckligt slut.

4. Normbrytarna klarar sig också till slut – och vinner allas hjärtan

Papageno är ju på ytan helt misslyckad. Han kan inte vara tyst. Han kan inte låta bli att prata med kvinnorna. Han är lättlurad och allmänt vek. Men det är ju samtidigt Papageno som vi andra kan identifiera oss med. Han och Papagena får också varandra. Trots att Papageno i stort sett inte klarar av något av alla prov han utsätts för.

I rollen som Nattens drottning hörde vi Karolina Andersson. Lysande. Vilken koloratur. Efter hennes stora aria kokade teatern. Johan Schinkler som Sarastro var också stabil. Vi sjöng gluntar ihop på det glada 80-talet. Det var många andra goda insatser. Endre Aaberge Dahl som Tamino blev bättre och bättre genom föreställningen. Han ingår i Folkoperans talangprogram. Ja, han är en talang. Lucas Krüger som Papageno gav oss en del frågetecken. Innan vi läste på och förstod att han, liksom Josef Törner (Monostatos) egentligen är skådespelare mer än operasångare. De var mycket riktigt lysande i skådespeleriet. Men några stora operaröster hade de inte. Det hade däremot Clarice Granado som Pamina.

Många fler kunde nämnas. Liksom den spännande dekoren. Helhetsbedömningen är att det var mycket bra och vi gick väldigt nöjda hem i den svala försommarkvällen.