”Det visste inte jag heller …”

Just nu är vi på kusinträff på Utö. Det är min hustrus kusiner. På mödernet. Sedan minst ett decennium träffas de varje sommar. I fjol åkte vi till Trondheim där en kusin bor. Året dessförinnan var de i Genève, där två kusiner bor. Då var jag inte med. Detta år alltså på Utö i Stockholms skärgård. Inalles är det idag tio kusiner men de har varit elva. Med några respektive är vi denna gång 15 personer samt två hundar. Det är trivsamt och programmet består av mat, dryck och umgänge. Samt någon kulturell aktivitet. Förra året fick vi såklart en guidning i Nidarosdomen. I år skulle vi få en guidning av Utö. På utsatt tid – klockan tre på lördagseftermiddagen – stod vi redo utanför Utö Värdshus. Men ingen guide kom. Det visade sig att bokningen av misstag strukits och flyttats till en annan dag. Snöpligt! Men personalen på värdshuset ringde efter guiden och hon skulle kunna komma på kort varsel. Vi bjöds på kaffe och te som kompensation och fortsatte vårt otvungna umgänge i solen. Ingen skada skedd. När vi nu varit med om guidningen en knapp timme försenad kan vi alla konstatera:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Guiden visade sig vara Charlotte Schröder. När jag söker på nätet får jag en träff där hon beskrivs som en skärgårdsprofil. Hon bor på Engsholmarna alldeles intill Utö och har under många år drivit en ridskola. Hon är engagerad i Haninge kommunpolitik och tjänstgör som borgerlig vigselförrättare. Samtidigt är hon aktiv i Utö kyrkas stödförening. Förstod jag det rätt fungerar hon som kyrkvaktmästare. Hon talade väldigt gott om min kollega, Kristina Ljunggren, som är präst på ön (men inte på heltid, om jag förstod det rätt). Men den största uppgiften verkar vara att guida på ön.

Det var en oerhört underhållande och lärorik dryg timme vi fick vara med om. Charlotte berättade både om öns historia och hur livet på ön ter sig idag. Vi fick också en kort vandring bort till några av öns gruvor. Redan på elvahundratalet började brytning av järnmalm. Därmed kan det vara Sveriges äldsta järngruvor. Brytningen skedde genom så kallad tillmakning som innebär att man hettar upp berget med eld och sedan häller på kallt vatten så att det spricker.

Precis när vi stod vid ett av de nu övergivna och vattenfyllda gruvschakten ringde Charlottes telefon. Det visade sig vara en dotter som ringde och Charlotte svarade:

- Jag guidar.

Förmodligen svarade dottern att hon inte visste att modern skulle guida. För nästa replik från Charlotte var:

- Det visste inte jag heller.

Charlotte hade fått budet om att hon skulle guida när hon var hemma på Engsholmarna. Således fick hon först ta sin egen båt till Utö och sedan bil den dryga milen till oss. Strongt!

Man brukar ju säga att äpplet inte faller så långt från trädet. Charlottes mor var Marianne Zetterström, som kåserade i bland annat Svenska Dagbladet under pseudonymen Viola. Fadern är förmodligen ännu mer känd, för han hette Erik Zetterström och han var också kåsör och skriftställare och skrev under pseudonymen Kar de Mumma. Och hans pappa var Hasse Zetterström, alias Hasse Z. Även han författare.

Min gissning är dock att Viola, Kar de Mumma och Hasse Z just idag får bilda bakgrund till den oerhört charmiga och intressanta Charlotte Schröder. Hon berättade målande om en av ortens kärlekshistorier, som bokstavligen rullats upp ur ett nystan med mattrasor. När hon beskrev de mäktiga och penningstinna personer (oftast män) som styrt och ställt (och fortfarande styr och ställer) på Utö, kunde hon både ge färgstark kritik och uttrycka uppskattning för det goda som också gjorts. 

Ja, det var som sagt både underhållande och lärorikt. En guidad tur på Utö kan mycket varmt rekommenderas.

Här får hustrun hjälp av en av sina kusiner att hålla balansen 
på en äventyrlig vandring på Utös klippor.