När arbetslösa måste flytta till jobben

Det går inte att uppnå perfekt balans mellan tillgång till arbetstillfällen och tillgången till arbetskraft. Ibland har de arbetssökande en kompetens som inte efterfrågas. Ibland finns de på annan ort än arbetsplatserna. Jag förstår att detta är en utmaning. Det är väl därför vi har arbetsförmedling och arbetsmarknadsdepartement. 

Just nu är ansvarigt stadsråd – Johan Persson – inte bara arbetsmarknadsminister utan också integrationsminister. På departementets webbplats säger ministern:

Arbete är grunden för välståndet i Sverige och för individens egenmakt. Integrationen måste stärkas i Sverige. Fler behöver komma i arbete och utanförskapet ska minska. Arbetslinjen behöver stå i centrum. Fokus på arbete, språk och jämställdhet ger egenmakt till inte minst utrikes födda kvinnor.

Det är bra. Även om det förstås finns arbetssökande som är svenskfödda också. Och många utlandsfödda som har arbete. Tillvaron är ju sällan svart-vit. Inte heller på denna punkt.

De senaste dagarna har ministern fått kritik för sin syn på arbetslösa. En sak som jag reagerade på handlar om att regeringen vill skärpa kraven på arbetslösa invandrare. Minister säger enligt Omni:

Som vuxen och frisk måste man vara beredd att flytta dit jobben finns. De kraven kommer att växa.

Förstår jag det rätt är det många som gör precis detta. Det är ju ingen drömsituation att vara arbetslös, som det låter i viss retorik.

När jag växte upp i norra Sverige var detta en verklighet. Människor måste flytta söderut för att det var där som jobben fanns. Men det fanns ett motstånd. Under devisen

Vi flytt 'int

Jag minns några strofer i en visa, som jag tror kallades Norrlandsvisan:

Karga tider gryr väl sen

för arbetsmarknadsstyrelsen.

Lämna kvar en enda vrå!

Luleå!

När jag gick på Fjellstedtska skolan gjorde vi studentskyltar till de som tog studenten. De som var norr ifrån fick just denna symbol på sin skylt. Kul!

När jag skulle prästvigas för Luleå stift påverkade detta oss som familj. Eftersom jag var skriven i Uppsala fick jag flyttbidrag för att flytta till en annan ort för att få jobb. Samtidigt betalade Luleå stift själva flytten. Flyttbidraget var på 15 000 kronor och räckte till att köpa ett piano. Idag kunde vi nog fått ett piano gratis. Och idag finns det massor av jobb i just Luleå och andra städer i norr.

Ska det vara ett krav att flytta? Jag läser en kolumn i DN (som jag inte hittar på nätet) av Isobel Hadley-Kamptz. Den har rubriken:

Flytta till jobben är lättare sagt än gjort när både kvinnor och män arbetar

Så vad händer när jobben finns någon annanstans och den ena måste flytta? Är det så det är tänkt att fungera? Eller är det när både parter är arbetslösa?

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns ett utbrett system med ”migrant labour”. I korthet betydde det att svarta kvinnor, barn och äldre bodde kvar i byarna och männen i arbetsför ålder bodde i baracker i städerna. Det fanns regler som gjorde att väldigt få svarta fick flytta till städerna. Misären bland dessa ungkarlar var erkänd. Ofta inledde de en relation med en ny kvinna i staden. En gång om året fick männen åka hem. Resultatet blev ofta ett nytt barn i familjen på landet.

Vetskapen om detta gör att jag reagerar på kraven att folk ska flytta efter jobben. Särskilt som kravet – just i detta uttalande – ensidigt riktas mot människor med utländsk bakgrund.