Brott och straff

Igår var vi på teater. Vi var på Kungliga Dramatiska Teatern – Dramaten – Sveriges nationalscen. Det vi såg var Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Boken gavs ut 1866. Uppsättningen var regisserad av Oliver Frljić är en bosnisk-kroatisk regissör. Vi kände inte till något om honom men han är tydligen en världskändis.

Handlingen är enkel. Den fattige studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska. Han ångrar sig, anmäler sig själv till polisen och hamnar i fängelse i Sibirien. En person som finns med kring Raskolnikov är Sonja. Hon älskar honom trots att han inte känner att han är värd hennes kärlek.

Men storyn är förstås längre än så. Jag läste boken för många år sedan. Den står i vår bokhylla och omfattar 650 sidor i pocket. Den var inte direkt lättläst. Men jag uppskattade den.

Uppsättningen på Dramaten börjar med att Raskolnikov och en person till diskuterar frågan – utifrån en artikel Raskolnikov skrivit – om det är skillnad på särskilda människor och vanliga människor. Har vissa människor rätt att bruka våld, om det finns ett högra syfte? Det var omöjligt att inte tänka på Putin. Och andra mäktiga män. Efter det inledande samtalet rullas handlingen ut. I slutscenen har Raskolnikov hamnat i fängelse i Sibirien.

Det som berörde mest var scenografin. Väldigt enkel. En kal scen med enkla möbler. På något sätt blev möblerna större och större. Raskolnikovs mamma har en gigantisk gåspenna i handen, när Raskolnikov läser ett brev från henne. Ett oerhört stort stearinljus tänds mot slutet. Min tolkning var att de stora möblerna och föremålen symboliserade den litenhet som människorna känner inför samhället. Särskilt Raskolnikov, som i början betraktar sig själv som en särskild person, förminskas i relation till omgivningen. När alla till slut ryms i ett stort skåp (som står för fångenskapen i Sibirien) är det endast en person kvar utanför och det är ett barn. Det var en stark scen.

Vi köpte biljetter sent, så vi hamnade på tredje raden och satt på ena sidan. Det betydde att vi inte såg allt och det var även aningen svårt att höra alla repliker. Ibland förekom olika bakgrundsljud, för att skapa en ödesmättad stämning. Men i stort hängde vi med och är totalt sett nöjda med föreställningen.

Skådespelarna var över lag väldigt bra. Inte minst Gustav Lindh, som spelade Raskolnikov. Men bäst gillade vi scenografi och dekor. Den var stark.