!Uriǁ'aeǀona

Vi blir aldrig för gamla för att göra nya lärdomar. Det är väl oerhört roligt. På bokmässan träffade jag Sylvia Vollenhoven. Det har jag skrivit om tidigare. Vid ett av seminarierna berättade hon om den första personen bland södra Afrikas urbefolkning som finns omnämnd i arkiven. Hon kallas oftast för Krotoa. Men när Sylvia uttalade hennes namn förstod jag att hon egentligen hette något annat.

Krotoa tillhörde södra Afrikas urbefolkning. Jag har lärt mig att antingen säga Khoi eller San. Ibland Khoi-San. Ibland Khoi-khoi. Men Sylvia använde ett annat ord:

!Uriǁ'aeǀona

Det är alltså ett ord på ett urfolks språk, som har en egen ortografi (egna stavningsregler) eftersom det innehåller oerhört många klickljud, som inte motsvaras av någon bokstav i det latinska alfabetet. Det finns fortfarande människor idag som talar dessa språk. Men de är i ordets bokstavliga mening utrotningshotade. Tragiskt!

Den kvinna Sylvia berättade om och vars namn jag inte kan uttala hette med andra ord inte Krotoa utan !Oroǀõas. (När vi ändå är inne på namn fick hon vid sitt dop ytterligare ett namn, nämligen Eva.) !Oroǀõas föddes runt 1643 och dog 29 juli 1674.  Hennes farbror var tolk och hans namn var Autshumao. Krotoa lärde sig holländksa och portugisiska när hon arbetade med sin farbror. Hon togs sedan som slav – får vi förmoda – av nederländaren Jan van Riebeeck, som på det Holländska Ostindiska Kompaniets vägnar koloniserade Kaphalvön från 1652. Krotoas namn förekommer i kompaniets arkivmaterial redan från år 1952.

Hennes namn betyder att hon stod under någons förmyndarskap. Först hennes farbror och sedan Jan van Riebecks hustru Maria de la Quellerie. Vad Krotoa/!Oroǀõas fick för namn när hon föddes är okänt.

Hon var bara 11 år när hon fick börja arbeta hos Maria de la Quellerie men kom senare i sitt liv att fungera som förhandlare. Hon var viktig när det första kriget mellan holländarna och Khoi-Khoi skulle avslutas.

Hennes farbror, Autshumao, fänglsades så småningom på Robben Island. När jag var där minns jag att färjan vi åkte på hette just Autshumao. Vad jag förstår hamnade även Krotoa på Robben Island men inte som fånge utan för att hon gifte sig med den som var befälhavare för fängelses. Och han kom från Danmark. Eller kanske Sverige.

Jag uppfattar att hennes liv blev oerhört problematiskt, eftersom hon slets mellan två världar och möttes av misstro från båda.

Sylvia Vollenhoven har skrivit ett drama om denna märkliga kvinna:

Krotoa, Eva van de Kaap

Den föreställningen skulle jag gärna se.

 

Mycket av det jag skriver har jag hämtat från antingen Wikipedia eller South African history online.

Sydafrika – ett land utan namn

För tredje dagen i följd gör jag några kommentarer utifrån det vi mötte på bokmässan. Sydafrika var temaland och det föll sig naturligt att gå på ett antal seminarier på lördagen som handlade om olika aspekter av Sydafrikas historia och nutid. Ett hade överskriften Avkolonisering och återuppbyggnad. Samtalet fördes mellan Tshepo Madlingozi, akademiker inom juridik, Sylvia Vollenhoven, filmare och Stefan Jonsson, också akademiker.

Sylvia Vollenhoven hade jag stött på innan. På fredagen. Hon satt på en pall framför Sydafrikascenen och jag gick fram och presenterade mig. Vi samtalade en god stund. Jag visste inte då vem hon var och att hon är så känd i Sydafrika och även Sverige. I efterhand funderar jag över hur jag kunnat missa henne. Hon har varit anställd av Expressen men så läser jag ju sällan kvällstidningar. Jag ska berätta mer om henne i nästa bloggpost.

Tshepo Madlingozi sa något spännande som jag aldrig reflekterat över. Att Sydafrika är ett land utan namn. Det finns två andra länder på den afrikanska kontinenten utan namn. Västsahara och Centralafrikanska republiken. Han fortsatte och hävdade att Sydafrika inte är ett namn utan en riktning. Så sant. Utöver dessa länder har de andra länderna i Afrika faktiska namn. Och skälet menade han är koloniseringen. De som koloniserade landet behövde placera territoriet på kontinenten mer än att ge det ett namn. Det har funnits diskussioner om att det borde bytt namn 1994 och därefter hetat t ex Azania.

Azanian People's Liberation Army var PAC’s militära gren. (Motsvarigheten till uMkhonto we Sizwe, ANC’s militära gren.) PAC var en utbrytningsrörelse ur ANC så det är klart att det namnet inte slog igenom. Dessutom har det starka kopplingar till Sydsudan (som möjligen också kan beskrivas som ett land med bara halvt namn).

När jag läser om Azania verkar det som om det var de gamla grekerna (Herodotos) som kom på ordet Azania. Oavsett vilket kanske det vore på tiden att Sydafrika fick heta något. Jag smakar på Nordeuropa som alternativ till Sverige.

Namn är viktiga. Imorgon ska jag skriva om en kvinna vars namn är svårt att uttala. Det har med Sylvia Vollenhoven att göra.

Mandela blev aldrig begravd

Det var i december år 2013 som Nelson Rolihlahla Mandela dog. Vi bodde i Sydafrika då. Det var något som påverkade hela landet och, förstod vi, hela världen. Jag bloggade en del om det då. Det går att hitta en bloggpost via denna länk. Men jag skrev ganska många bloggposter då. Vi deltog inte i den stora minneshögtiden i Johannesburg, för den dagen var vi på väg till Maputo i Mocambique. Där deltog vi dock i en minnesgudstjänst. Begravningen som ägde rum i Qunu var ju aldrig aktuellt att åka till. Den var ämnad för den närmaste familjen och särskilda gäster.

Men skrev jag inte i rubriken att Mandela aldrig blev begravd? Jo, det stämmer. Jag visste det inte förrän i lördags. Vi var på bokmässan och lyssnade till ett seminarium, som hette Kampen mot apartheid. Det var en stark uppställning personer som skulle prata om detta: Sindiwe Magona, sydafrikansk författare, Wally Serote, sydafrikansk poet, Ingrid le Roux, läkare och Mikael Wiehe, musiker, intervjuades av Marika Griehsel, journalist.

Fr v Marika Griehsel, Mikael Wiehe, Sindiwe Magona,
Wally Serote och Ingrid le Roux.

Så, vad har kampen mot apartheid med Mandelas begravning att göra. Mycket!

Sindiwe Magona berättade om att hon besökt en skola. Där hade hon pratat med klassen om att man inte använder ordet begrava om sina ledare. En ledare som dött planteras. Som när man planterar något i jorden.

(Jag tänkte på 1 Korintierbrevet kapitel 15, där Paulus använder en liknande bild. Även Jesus talar om vetekornet som måste falla i jorden och dö. En kristen kyrkogård kallas i Sverige Guds åker.)

Åter till Sindiwe Magona. Hon frågade barnen vad som kännetecknade Mandela. De svarade med ord som Mod, Klokhet, Trohet osv. Då knöt hon ihop orden med bilden. När Mandela planterades i jorden, så var det inte slut på hans liv. De egenskaper som barnen hade nämnt skulle utgöra frukter på den planta som sedan skulle komma att växa.

Sedan fick skolbarnen berätta vilken av frukterna som de menade stämde överens med deras egna förmågor. En del barn ville gärna plocka flera frukter men hon hade sagt att de fick nöja sig med en frukt var och koncentrera sig på den. Så uppmanade hon barnen att föra Mandelas arv vidare genom att själva bära någon av de frukter som de ansåg hade kännetecknat Mandela.

Så härligt det är när någon anknyter till djupt liggande kulturella föreställningar och får barnen att förstå vad det handlar om i deras egna liv. På så sätt kan kampen mot apartheid (rasism, orättvisor och förtyck) fortsätta att utkämpas. För varken Sydafrika, Sverige eller resten av världen har gjort upp med dessa orättvisor. A luta continua.

Om navelsträngar och modersmål

På väg hem från Bokmässan i Göteborg reflekterar jag över några seminarier vi besökte. I några kommande bloggposter kommer jag att berätta om några saker jag lärt mig.

På lördagsmorgonen lyssnade vi till Åsa Simma, teaterchef på Giron Sámi Teáhter. Som framgår av namnet är det en samisk teaterscen i Kiruna. Med i samtalet var också Sabata Mpho Mokae, sydafrikansk författare som framför allt skriver på SeTswana. Samtalet leddes av Helena Thorfinn. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae läste dikter på sina egna språk. Jag får erkänna att jag hängde med bättre i dikten på SeTswana än på nordsamiska (tror det var det). Oavsett vilket är det befriande när olika språk får ta plats, även om man inte förstår orden. Det finns en djupare förståelse.

Seminariet hade rubriken Förlorat land. Men det handlade kanske mest om förlorade språk. Eller egentligen om både och. Landet och språket går nog inte att skilja åt. 

Sabata Mpho Mokae berättade om vad dikten han läste handlade om. Den berättade hur hans pappa som alla fäder i släkten begravt Sabatas navelsträng under ett träd. Den djupa symboliken var att det nyfödda barnet därmed förenas med jorden. På samma sätt som det varit förenat med modern. 

Vad händer då om en familj tvångsförflyttas från en plats? Då klipps navelsträngen till jorden av. I Sydafrika tvångsförflyttades oerhört många människor under apartheidtiden. Det handlade inte bara om ekonomi. Det handlade om ekonomi men även om djup andlig tillhörighet.

Från denna berättelse om det förlorade landet gled samtalet över till att handla mer om det förlorade språket. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae berättade om hur deras folk fråntagits sina språk. Och det fortsätter. Det är därför Sabata valt att skriva sina böcker på SeTswana.

Landets (markens) och språkets betydelse är svår att riktigt begripa för den, som liksom jag, aldrig blivit utsatt för tvångsförflyttning eller blivit förbjuden att tala sitt språk. 

Det var ett oerhört viktigt samtal som jag bär med mig. Jag menar också att det är bra att alla som bor i Sverige får chans att lära sig svenska. Men jag vill inte delta i misstänkliggörandet av andra språk. Därför är det meningsfullt att arbeta i Bibelsällskapet där vi översätter Bibeln både till svenska och flera nationella minoritetsspråk och i Bibelbutiken säljer biblar på mer än 100 språk. 

Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Final day at the Assembly

Mission and ecumenism form parts of the same movement. In this post I would like to take my point of departure in five concepts that historically has been part of the mission of the church. They are all translations of Greek concepts (in brackets). I am sure there could be other, possible translations.

Communion (koinonia)

The Ecumenical movement has to do with communion – or fellowship. To meet totally unknown persons and become close friends in short time is fantastic. Of course, it also happens in other ecumenical spaces (or other contexts outside the ecumenical movement, for that sake). Nevertheless, it is a blessing. I return back to my home having shared life and deep conversations with so many different people. And not only with people that I agree with. I could give examples but that would reproduce a feeling of otherness. My point is that I have realised that “the other” is my neighbour and even friend. This is one of the aspects of the WCC General Assembly that has been and is important to me.

Proclamation (kerygma)

This is usually connected to the proclamation of the Gospel. If have listened to a few sermons but the Word of God has also been preached through drama and in other ways. This is still not the most striking part of the Assembly. Most of the talking take place in the form of conversations and speeches.

It could be said that all the Bible studies are part of proclamation, but the methodology is much more a kind of sharing than somebody proclaiming the Christian message. In that sense, Bible studies and group conversations could also be explained as a part of koinonia.

Service (diakonia)

Service to one another takes place at the assembly. All the young stewards are part of that. They work long hours to make everything function. And they work well. I got to know some of them. One I already knew from before. Rebecka Folkesten (in the photo). Thank you so much!

Personally, I belonged to the Pastoral Care team, but I was only assigned to two shifts. I know that our group made a difference at the Assembly.

One aspect of diakonia also finds its way into several resolutions, minutes, and messages. The WCC urges its member churches as well as all Christians to serve one another, all human beings, and the whole creation. The Church is part of God’s mission (Missio Dei) and this means that it (we) is sent to this broken world. The most urgent form of diakonia that is needed and long overdue is for us as humans to understand that we have to serve the whole creation and not to act out of greed as masters, which we have done and still are doing. Especially the youth demanded action in this respect.

Witness (martyria)

Sometimes the Church needs to witness in such a way that it might lead to persecution. Many member churches are experiencing this and therefore the Assembly spoke out to several situations. The war in Ukraine is one example. But the document about the illegal invasion of Ukraine was according to me rather weak. I wonder why? I understand that the Russian Orthodox Church is one of the largest member churches, if not the largest and the dialogue with them is important. But to me the document sounds as if both sides are to blame.

Another document that became weaker than I would have hoped for was the resolution about the Middle East. But in this case the plight of Palestinian Christians is at least recognised in a more direct way.

Other situations where Christians are suffering are in Nagorno Karabach, West Papua, Armenia and Syria, just to give some examples of contents that the Assembly has issued statements about.

But the Assembly also spoke out about gender justice, justice for people living with disabilities, human rights for indigenous people and the situation of the youth. But there are also groups that are muted at the assembly. To talk about human sexuality and the experiences of LGBTI people is still something that the Assembly shies away from. This is very problematic. We sing in the morning devotion that all are welcome but not all are.

Liturgy and worship (leitourgia)

This is one of the most beautiful parts of the Assembly but also one of the most hurtful. Eucharist is at the heart of Christian worship but cannot be shared since several member churches don’t buy into that form of ecumenism. Those churches regard shared Eucharist as the expression of Church unity, not as part of the journey towards church unity.

Having said this there is a lot of sharing taking place. Especially morning devotions have been filled with wonderful expressions from almost every corner of the earth. So many languages, so many church traditions represented, so many cultures. Indeed, an enriching experience.

Conclusion

If I am to sum up this experience, I am more than satisfied. Deeply grateful and inspired. Not all has been good. But being fortunate to attend an Assembly is a huge encouragement.

Bibelsällskapen och Kyrkornas Världsråd

Under snart två veckor har jag varit en del av Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland. Det har varit spännande och mycket givande veckor. Min främsta roll har varit att leda vissa delar av förmötet för ”a Just Community of Women and Men”. Under själva generalförsamlingen har jag varit rådgivare i frågor som rör genusrättvisa och deltagit i en av många ekumeniska konversationer.

Frågan är då: hur relaterar detta till mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet?

På flera sätt. Jag har träffat olika representanter för bibelsällskap i andra länder. Redan kvällen före själva generalförsamlingen startade, hade jag möjlighet att tillbringa en kväll med avgående ledaren för United Bible Societies, Michael Perreau och den tillträdande, Dirk Gevers. Med på den samlingen var också generalsekreteraren för det tyska bibelsällskapet, Christoph Rösel samt medarbetare i både det tyska bibelsällskapet och i United Bible Societies. Dessutom var ordföranden för det brittiska bibelsällskapet med. Det är den koptiske ärkebiskopen Angelos, som bor i London. Det var en givande kväll.

Dagen efteråt kunde jag sammanföra några av dessa bibelsällskapskollegor med Charlotta Norrby, som är generalsekreterare för Svenska Missionsrådet (SMR). Svenska Bibelsällskapet är medlem i SMR och jag sitter i styrelsen. Vi sågs helt kort på eftermiddagen men det var tydligt att det fanns beröringspunkter.

Fr v: Rosalee Welloso Ewell (UBS), jag, Charlotta Norrby (SMR),
Dirk Gevers (UBS) och Michael Perreau (UBS)

När det gäller Ärkebiskop Angelos är han djupt involverad i Kyrkornas Världsråds arbete och idag, när bland annat ett uttalande om kriget i Ukraina, skulle antas, visade det sig att han är ordförande för den arbetsgrupp som sammanställer Kyrkornas Världsråds uttalanden i aktuella frågor.

Ärkebiskop Angelos leder förhandlingarna.
(Längst ner i bild syns bland andra ärkebiskop emeritus
Anders Wejryd och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.)

Bibelsällskapens arbete dyker upp i flera olika sammanhang. Under den ekumeniska konversationen om genusrättvisa fick vi läsa ett material som precis färdigställts. Det heter 

Her-Stories of Transformation, Justice, and Peace. Report on the Women of Faith Pilgrimages. (Geneva: World Council of Churches. 2022.)

Materialet berättar om vad som framkommit om kvinnors situation i olika länder, när en grupp från Kyrkornas Världsråd varit på besök och lyssnat. På sid 10 står att läsa:

Pilgrims were also glad to hear that the success of the Tamar campaign and other initiatives of the National Council of Churches of Burundi (CNEB) and its Bible Society to address the traumas of women is uncovering opportunities to play a greater role in addressing trauma and SGBV in the wider society of Burundi.

Det känns uppmuntrande att läsa om hur Bibelsällskapet i Burundi är med och bidrar till att kvinnor som utsatts för genusbaserat våld, får hjälp att bearbeta det de varit med om.

Vid ett annat tillfälle berättade Samson Waweru Njoki från Kenya om hur stort behovet av biblar på braille (punktskrift) är och att det verkligen är en rättvisefråga för blinda. Han är en av dem.

Bibeln spelar en stor roll i generalförsamlingen. För varje dag finns en bibelberättelse, som utgör grunden för morgonbönen, förmiddagens tematiska samling i plenum, bibelstudier, samtal i hemgrupper och som sedan även finns med i aftonbönen. Det är oerhört givande att dela bibeltexten med kristna från andra kyrkor och från andra delar av världen.

Heaven on earth

The morning prayers at the Assembly are well prepared and well thought through. There is a book with all the songs, and they really represent the whole worldwide church. In front there are so many different persons leading us. Regardless of gender, faith tradition, age, or other variations. We are children of God in unity. The woman that worshipped next to me said what I had already thought.

This is heaven on earth.

It is of course sad that we cannot share Eucharist. Be this as it may, we still praise God together, we listen to the Word, we lament, and we turn to God in prayer for this broken world.

Having said this, I need to stop and deepen the analysis. Since we cannot share Eucharist in this ecumenical space, we don't reach the profound unity that Jesus prayed for the night before his death. I lament this.

When I reflect on other spaces I lament even more. Nominations yesterday were depressing. Less young people are nominated to the central committee, less laity and I guess maybe also less women. We are moving in the wrong direction.

What is it that we don't understand? We read from Galatians 3:23-29 in the morning prayer:

There is no longer Jew or Greek, there is no longer slave or free, there is no longer male and female; for all of you are one in Christ Jesus.

And a fantastic drama over the text about the Canaanite woman, from Matthew 15:21-28. The text was not read but it was there to be understood for us that a woman approached Jesus and Jesus changed his mind and listened to her prayer.

The Canaanite women makes Jesus listen.

It is hopeful and at the same time troublesome. But the singing together still gives me more hope than despair. We sang so many songs but I especially remember the short chorus with the text

Act justly

Love mercy

Walk humbly

With your God 

After the morning devotion the Thematic plenary followed with the theme:

Affirming Justice and Human Dignity

Different persons representing people with disabilities, women, youth and racialised people were talking.

The best part, however, was a dance. Fadi El Halabi from Lebanon sits in a wheelchair. But he danced with Karen Abou Nader who is an international dancer. Have a look at it. You won’t regret it. It starts 23.30 into the YouTube clip.

I was also glad that Samson Waweru Njoki - who is blind - made a comment on yesterdays Bible text about the blind man whom Jesus cured. Samson asked the question about who needs to have his or her sight back?

The drama from the morning prayer continued. I was proud to see a number of my friends from A Just Community of Women and Men acting. The whole plenary also ended with the words from the song:

Act justly

Love mercy

Walk humbly

With your God

The drama included a journalist who asked questions and summarised
the impact of the encounter between the Canaanite woman,
who was given a name: "Justa" and Jesus.

Talanua

This morning started with a Talanua dialogue. I quote from Wikipedia:

The Talanoa Dialogue is based on the Pacific concept of “talanoa” - storytelling that leads to consensus-building and decision-making. The process is designed to allow for participants to share their stories in an open and inclusive environment, devoid of blame, in the hopes that others can learn and benefit from their ideas and experiences.

The theme of the Plenary was

Affirming the wholeness of life

A number of people were invited to the conversation. It was moderated by Tara Tautari from New Zealand. The others were: Iemaima Jennifer Vaai from Samoa, Ruth Mathen from India, Jocabed Solano from Panama, Gideon Byamugisha from Uganda and Rudelmar Bueno de Faria from Barazil. What a rich representation from different parts of the globe. And the sharing also became rich.

It all started with the Bible text of the day, from John 9 about how Jesus heals a blind person. It would have been helpful if one of the blind persons who are at the Assembly had been asked to share their story about how they interpret this text. Maybe the organisers had asked somebody, I do not know. But I missed that perspective.

Ruth Mathen speaking at the preassembly.
Photo: Albin Hillert/WCC

Let me share only a few things from the Talanua. I know one of the persons and that is Ruth Mathen. She is a charismatic and brilliant young feminist from India. Read more about her via this link. We worked together in the preassembly of a just community of women and men. And we are also together in the Ecumenical Conversation on Gender Justice.

Ruth said a few things that stayed with me. She spoke about the uncomfortable compassion of Christ. Not only compassion but the kind of compassion that is costly. And she spoke vividly about greed. How this is a poison that causes so much hurt in the world. So, there is a need for repentance – metanoia – on a personal, a communal, a social and an institutional lever.

When we shared our thoughts in the home group afterwards our smaller group agreed that this was profound. We need to understand that we cannot just show some sort of artificial compassion. If we want to be change makers, we need to be uncomfortable. Both in relation to the vulnerable in our midst but also in relation to the creation. It’s time to put an end to greed.

Är jag den nye Gutenberg?

Det är faktiskt en relevant fråga. Under helgens utflykt fick jag möjlighet att själv trycka en sida ur Bibeln, Psalm 23, på ungefär samma sätt som Gutenberg. Men låt oss ta det från början.

Kyrkornas världsråds generalförsamling brukar börja en onsdag och sluta på nästkommande torsdag. Men lördag-söndag har de flesta ledigt. Vissa delegater och rådgivare arbetar i kommittéer med olika dokument. Det rör uttalanden som Generalförsamlingen ska göra. Exempelvis om kriget i Ukraina och angående konflikten mellan Israel och Palestina. Men jag hade inga sådana åtaganden utan anmälde mig till en utflykt. Den skulle ske med övernattning, där lokala värdar skulle ta hand om oss. Vilken helg! Vilket mottagande! Vilken värme!

Redan kvart över sju på lördagsmorgonen skulle bussen åka. Första anhalten var bibelgalleriet i Meersburg. Som jag förstod det var detta det första bibelmuseet i sitt slag. Det grundades 1988. Så rikt. Det finns nog knappast ekonomi för ett liknande initiativ i Sverige men jag blev verkligen inspirerad.

Med det sagt har vi ju Bibelns värld i Starby utanför Ängelholm, som Svenska Bibelsällskapet har ett avtal med. Läs mer om Bibelns värld här. Det är en upplevelsevärld som på ett sätt vida överträffar bibelgalleriet. Men låt oss inte jämföra. Det är som att jämföra äpplen och päron. 

Åter till Bibelgaleri Meersburg. Nedan följer ett antal bilder. Vilket härligt initiativ. Jag blev inspirerad och jag tror att skolklasser och andra som besöker bibelgalleriet också blir det.

Tillbaka till Gutenberg. I entrén står en stor tryckpress. Var och fick prova på hur det är att trycka ett bibelblad. Riktigt roligt. (Men säkert mindre kul för den som skulle trycka en hel bibel).

Det gällde att ta i ordentligt så att bläcket verkligen fastnar på bladet.

Bibelgalleriet ligger mitt i staden Meersburg och jag uppfattar att det både lockar skolklasser, ungdomsgrupper och turister. Bäst är det nog om en guide följer med.

Bibelgallier är inrymt i ett gammalt dominikanerkloster. Det finns två medeltida väggmålningar kvar. Den ena föreställer Katarina av Sienna. Hon studerade Bibeln, trots att hon inte kunde läsa.

 

När huset, som var förfallet, renoverades, upptäcktes en brunn med friskt vatten. (Det som syns på bilden är nybyggt men nere i brunnen flödar vatten). Guiden kopplade ihop detta med Bibeln, som också är en källa att ösa ur.

Den som leder arbetet i bibelgalleriet heter Thea Groß och är med i styrelsen för det lokala bibelsällskapet. I Tyskland finns bibelsällskap i varje delstat. (Sverige har också haft bibelsällskap i de olika stiften. Ett enda finns kvar - Kalmar Stifts Bibelsällskap. Det är ju roligt, eftersom inte Kalmar stift finns kvar.

Inne på gården finns bibelträdgården. Spännande att gå runt och lukta, känna och inse att Bibeln inte bara handlar om oss människor utan om hela skapelsen.

Från innergården går det att komma till en sal med utställning av konst, som har bibelanknytning. Jag la särskilt märke till en reproduktion av en målning av Mark Chagall. Den föreställer Boas och Rut. Så innerlig och färgstark.

Inne i själva galleriet finns såklart alla former av biblar. Här en avsakraliserad Torah-rulle från Nordafrika.

Varje utställning måste ju också ha en del hyllor med olika typer av biblar. Men det var lagom med den typen av montrar.

På ett ställe fanns en tavla med 50 frågor. Undrar vad det var för typ av frågor?

Den nyfikne kunde dra ut en hylla ur detta skåp. Se bara till att numret motsvarar numret på frågan.

Jag var nyfiken på frågan om det finns en originalbibel någonstans. Svaret är såklart "nej" men i svaret berättas också om alla de olika handskrifter som finns och olika slags kopior. Mycket upplysande. Thea Groß berättade att just här sker många samtal om Bibeln och hur vi läser Bibeln. Kreativ idé!

Sammantaget var jag oerhört nöjd efter två timmar i denna bibelvärld. Och då har jag ändå inte nämnt det stora tältet på övervåningen där det gick att gå in och få en bild av hur Sara och Abraham levde. Eller det lilla hus, som visade hur människor på Jesus tid bodde. (En av deltagarna i utflykten - han kommer från Pakistan - viskade till mig: Såhär ser många hus i Pakistan ut. Tänkvärt.)

Resten av lördagen tillbringade vi ute på Bodensjön. Jo, vi åkte förbi Mainau. Representanter för lokala kyrkor var med och vi förde goda samtal med varandra. Vi blev sedan guidade i staden Ûberlingen. I katedralen (på tyska kallas stora kyrkor Münster) fanns en bevarad kanonkula från 30-åriga kriget. Vi svenskar har en del i vårt historiska bagage. Det blev tydligt på många platser vi besökte.

Efter en fin vesper och gemensam middag åkte vi hem till lokala värdar. Jag hamnade hos en familj på stranden till Bodensjön och kunde starta söndagsmorgonen med ett bad i det kristallklara vattnet. Vilken nåd.

Söndagsförmiddagen blev vi så guidade på Salems kloster och slott där vi sedan firade en ekumenisk gudstjänst med både protestanter och katoliker. Det var inte en gudstjänst med nattvard, eftersom protestanter och katoliker inte delar nattvardsgemenskap. Men vatten välsignades och alla tecknades med kors i pannan. Tre kvinnor ledde gudstjänsten. En katolik och två protestanter.

Efter lunch med våra värdar åkte bussen tillbaka till Karlsruhe. Fylld av tacksamhet över det jag fått vara med om skriver jag dessa rader. Den världsvida kyrkan är spännande och rik.

Christ’s love is for all

The probably strongest message today was delivered by a Muslim. Professor Azza Karam is the Secretary General of Religions for Peace International. She was the quest of the General Assembly and was invited to the podium to give a greeting. She compared religious leaders to political leaders. And her point was that religious leaders have more power than political leaders.

Then she made a plea to all the Christian leaders present in the big conference hall. A plea that they should extend their love to all human beings. And she became very particular when she stated said:

I believe as a Muslim that Christ’s love was meant for all.

Of course she alluded to the Assembly theme:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity.

This is not easy. Some Christians live under great pressure. I have spoken to Church Leaders from Nigeria telling me about how it is to live close to Boko Haram. Or to Church leaders in India whose congregations consists of mostly Dalits. Or just look at my own context in Sweden. Today Muslims are blamed for many things when parliamentarians don’t differ between Islam and Islamism. White supremacy is the order of the day. When racism is allowed in society, sexism will come suit. And it goes on. Discrimination of persons, that don’t fit the hetero norm comes after that. I could mention other groups of people.

So, it takes a Muslim woman to come and tell us that Christ’s love was meant for all.

The rest of the first plenary was about the war in Ukraine. Also, very important. Hopefully the WCC can be a space where Christians in Russia and Ukraine can deepen their dialogue.

I also want to say something about the voice of the young delegates and participants. They are literally shouting for Climate Justice. Adults like me need to hear this cry. Also a Professor Mathew Koshy Punnackadu, leader of the Department of Ecological Concerns in the Church of South India was clear when he made a comment about the parable about the good Samaritan. The man who was attacked by the robbers is the soil, the water, and the trees, he said. It is not only other humans that are our neighbours. Food for thoughts.

No to exploitation

Today the start of the Season of Creation and Thursdays in Black were in focus at the 11^th Assembly of the WCC. There are several links between those two concerns. Usually combined in ecofeminism, which points to the fact that those (we?) who are in power – in this patriarchal world – exploits the earth in the same way as they (we?) exploit women. The earth is often referred to as Mother Earth.

The morning prayer was beautiful. Especially when representatives from the eight regions of WCC had brought water to the Assembly and came with the water in different forms of jars and poured into a bowl. I was especially moved by the women from Middle East. I know how scars the water resource is in that part of the world.

In the first plenary the moderator, Dr Agnes Aboum, interviewed to young delegates. One of them was Julia Rensberg from the Swedish part of Sápmi. She came well prepared. But she speaks in a very gentle way. Nevertheless, her message was crystal clear. Indigenous people have seen the effects of climate change for a long time. In Sápmi the rise of the temperature has already reached 3 degrees centigrade. I hope that a strong dedication will come out of this Assembly.

After the plenary I went to a place where a huge tapestry is placed. It is part of the Thursdays in Black campaign. Together with other ambassadors for Thursdays in Black I was there because a photo was planned to be taken. Hopefully we can do much more in Sweden in the coming years.

Patriarchal structures and mindset lead to exploitation of women (and other humans). I lead to exploitation of indigenous people and of Mother Earth. Let’s say no to that.

Photo by Mike DuBose/WCC

Please read about the tapestry and the stories behind the different pieces of art. They are available at the wesite of the World Council of Churches. The link is here.