Ester Blenda Nordström

Idag har vi varit på en synnerligen intressant och tankeväckande utställning. Den äger rum på Kalmar slott och handlar om journalisten Ester Blenda Nordström. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Fatima Bremmer sommarpratade om henne 2018. Att jag inte kände till henne beror förstås på mig själv. Jag kunde gott ha forskat lite djupare i historien med perspektiv på hur kvinnors betydelse glömts bort eller osynliggjorts. För så är det. Låt mig ta två exempel.

Ester Blenda gjorde ett ”under cover”-reportage om hur det var att vara piga på 1910-talet. Sedan 1970-talet kallas detta för att ”wallraffa” eftersom en man (Sic!), Hans-Günter Wallraff, gjorde samma sak just på 1970-talet. Det är ju verkligen inte hans fel men företeelsen borde kallas att ”blendra” eller något annat med anknytning till Ester Blenda. Åtminstone på svenska.

Mitt andra exempel handlar om hennes barnböcker. Boken “En rackarunge” handlar om en busig flicka, Ann-Mari. Det är ofrånkomligen så att denna gestalt har inspirerat Astrid Lindgren på flera sätt. Det har uppenbarligen även Astrid Lindgren sagt.

Ester Blenda Nordström var en föregångsmänniska. Utställningen var oerhört intressant och guiden var bra. Med på slottet var hustrun, hennes syster (min svägerska) och svärmodren. Svärmodren än 93 år och det var bra att guiden talade högt och tydligt. Dessutom var guiden påläst och kunde fånga ett auditorium. Efter utställningen bjöds vi på lunch av nämnda svärmoder. Gott!

Det fanns en stor världskarta med alla de platser inprickade, som Ester Blenda besökt. Det fanns dock ingen markering i Afrika. Just därför var det spännande att ha med svärmodren, som åkte ångbåt ner till Kapstaden i början av 1950-talet, tåg upp till Bulawayo och sedan vidare på annat sätt till missionsstationen Mnene, där hon arbetade i tre år. Det finns många starka kvinnor i historien som kombinerat äventyrslust med önskan att göra en insats för mänskligheten. Svärmodren var lärare. Ester Blenda journalist.

Det var ett starkt drag i utställningen. Ester Blendas vilja att berätta om marginaliserade människor. Inte bara pigornas utan även samernas situation beskrev hon, även om just reportaget om samer utnyttjades av dåtidens rasbiologer.

Ester Blenda var en överklasskvinna som rörde sig bland den tidens elit. En tragisk del var hennes alkoholism. Tänk om hon hade fått växa upp i en tillåtande miljö, där hon som flicka fick utforska världen på samma sätt som jämnåriga pojkar. Nu skickades hon som tonåring till sin farbror prosten, som skulle uppfostra henne. Vilken befrielse att hon inte vek ner sig utan fångade loppor, som hon la i prostens säng. Bra där!

När hon skulle göra en reportageresa till Kamtjatka var ett skenäktenskap nödvändigt för att hon skulle få följa med. Under alla år var hon också tvungen att hemlighålla sin kärleksrelation till Carin Waern Frisell, som var hennes stora kärlek.

I utställningen är det hennes stora livsaptit och utforskarglädje som träder fram. Det är svårt att inte bli oerhört imponerad av hennes driv. Jag hoppas att de som växer upp idag får läsa om henne i skolan och att hennes bidrag till vårt samhälle ges en rättmätig plats.