Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.