Monsieur Chocolat

Igår kväll såg vi en film på Svt Play. Vi gör det ibland, när det inte går något sevärt på TV. Netflix har vi inte riktigt anammat än. Och alla våra DVD-filmer finns i fritidshuset. Liksom en stor mängd VHS-rullar. Samt en fungerande VHS/DVD-spelare.

Nu blev det alltså film i datorn. (Vi har inte någon Chromecast heller). Det går bra. Och vilken innehållsrik film. Den heter:

Monsieur Chocolat

Filmen bygger på en verklig berättelse om Rafael Padilla vars artistnamn var just Chocolat. Han var den förste svarte cirkusartisten i Frankrike och verksam runt förra sekelskiftet. På grund av sin hudfärg blev han aldrig fullt accepterad. Berömd, ja. Förmögen, ja. Men fortfarande svart. Han uppträdde tillsammans med George Foottit. Tillsammans är de en vit clownen och en august, två klassiska clowngestalter.

Filmen är – vad jag förstår – inte helt biografisk. Regissören heter Roschdy Zem och är fransman med marockanskt ursprung. Han brukar göra filmer som utmanar rasistiska stereotyper. Jag har läst en recension av Paul Byrnes och den beskriver hur viktig denna film är i ett Frankrike, som fortfarande behöver arbeta med frågor kring rasism.

In a sense, it's a film about how far attitudes to race have changed in a century, and how far from enough that still is.

Rafael Padilla spelas av Omar Sy, en av Frankrikes mest kända, svarta skådespelare. Det känns mycket trovärdigt. Som barn säljs han som slav på Kuba och hamnar i Frankrike. På olika sätt blir han engagerad i en liten lantlig cirkus, där han får spela kannibal, enligt filmen. Till slut hamnar han på en betydligt mer etablerad cirkus i Paris.

Filmen innehåller en kärlekshistoria med en vit kvinna och mycket annat. Hans kompanjon, Foottit är homosexuell. Även om filmen på ett bra sätt belyser den rasism som fanns i Frankrike då (och säkert även nu) finns andra former av förtryck. Att det finns kvinnor som tvingas sälja sina kroppar – även till Rafael Padilla – gås förbi utan kommentar.

Att en svart person visas upp på en cirkus – för så är det – är ingen unikt för Frankrike. Jag kunde inte låta bli att tänka på Joseph mKhwelantaba Zulu från Sydafrika. Han prästvigdes i Uppsala domkyrka 1901 men dessförinnan hade han visats upp som vilde på cirkus. Det går att lyssna på ett radioprogram om honom via denna länk.

Det är ställt utom allt tvivel att vi i Sverige – liksom i Franrike och i hela den så kallade västvärlden – behöver arbeta med vår syn på den andra personen. Det kan gälla någon av de sju så kallade diskrimineringsgrunderna:

kön

könsöverskridande identitet eller uttryck

etnisk tillhörighet

sexuell läggning

religion eller annan trosuppfattning

funktionsnedsättning

ålder

Eller något annat. Det kommer många rapporter och nyheter i Sverige som antyder att vi inte alls blir bättre på detta område. Tvärtom. Därför behöver vi fortsätta att arbeta målmedvetet med våra fördomar och med de stereotyper som styr vårt sätt att tänka. Inte minst med tanke på de politiska vindar som blåser i vårt land just nu.