Ernst Norlind

Häromdagen höll vi på att göra oss av med ett par tavlor som visade sig vara målade av en erkänt begåvad konstnär från Östersund. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. 

Det var så intressant att forska lite i hennes historia, så jag tänkte ge mig på en annan konstnär vars konst vi är begåvade med. I vår lägenhet har vi en tavla och i vårt fritidshus en annan.

Denna tavla har inget namn men föreställer uppenbarligen pilträd.

Ernst Norlind läser jag om i Svenskt Biografiskt lexikon på Riksarkivets informativa webbplats. Där står att han föddes 25 april 1877 i Vellinge och var son till kyrkoherde Lars Christensson och Johanna Norlind. Det ger ett intryck att han bar moderns och inte faders efternamn och en rad frågor uppstår därmed. Riksarkivet meddelar vidare:

Han växte upp i en kulturellt livaktig men materiellt fattig prästgårdsmiljö. Han mindes som vuxen hur han som barn fick följa sin mor på ett förödmjukande besök hos en rik bonde för att låna pengar.

Frågorna blir inte färre? Var det inte märkligt att modern gick på tiggarstråt?

I tjugoårsåldern bestämde sig Norlind för att viga sitt liv åt konsten. I början blev det teckningar och litografier och ganska mörka alster. Samtidens ideal var melankoli. Ett av de verk vi har heter Vråken och är i sanning en dyster tavla. Att den föreställer en fågel är typiskt för Norlind. Längre fram vidgade han sitt kunnande och målade mycket i olja. Dessutom provade han på guld- och silversmide. Han fick sin utbildning i bland annat Dachau och Paris.

Nåväl, sedan han gift sig med Hanna Larsdotter och blev han slottsherre på Borgeby slott. Hannas far hade köpt slottet sedan dess siste, adlige ägare, Raoul Wachtmeister, spelat bort sin förmögenhet.

Borgeby var under makarnas tid ett kulturcenter. Jag läser mig till att gäster där var bland andra Rainer Maria Rilke och Ellen Key. En annan gäst var Birger Sjöberg. I Svensk Biografisk lexikon läser jag:

Den senares stora originalitet insåg N tidigt; med sin entusiasm fick han Bonniers intresserat så att Fridas bok kunde ges ut.

Boken med morfars ex libris. 

I min bokhylla står ett exemplar av just Fridas bok, som ägts av min morfar. I Uppsala har jag sjungit en hel rad sånger ur denna sångsamling. Inte minst i arrangemang av Robert Sund och framförda av Allmänna Sången under samme Robert Sunds ledning. Vi har också glatt oss åt dessa sånger i Hasse o Tages episka film

Släpp fångarne loss

Det är intressant att just morfar, som jag aldrig träffat, efterlämnade denna bok. Det återkommer jag till. Morfar efterlämnade också ett exemplar av Gluntarne, som en av mina bröder fick. Vi började vår bana som gluntsångare med att sjunga ur detta exemplar, som vår morfar alltså haft. Första framträdandet skedde på mormors 85-årsdag. Det komiska var att morfars exemplar endast innehåll första versen av de olika duetterna. Jag minns hur mors moster Selma undrade vad som hände, när vi slutade efter vers ett på den mycket komiska sången

Glunten på föreläsning

Glunten

Har du hört min malör i går?

Den var sänd av hin onde.

Gud bevars för en stund så svår!

Än jag skäms som en bonde.

Magistern

Jag har ej hört det minsta grand,

alltså lossa din tungas band!

Glunten

Jag bevistade . . .

Magistern

Ja, det var dumt!

Bägge

Horribelt dumt!

Tillbaka till Norlind. Han ägnade sig även åt själv författarskap och sökte en period det han kallade för poetisk ensamhet. Han levde två och ett halvt år i Assisi och deltog i stadens fromhetsliv. Han konverterade dock aldrig till den Romersk-katolska kyrkan.

Under sin studietid verkar han dock inte varit präglad av melankoli. Från min morfar finns ett par brevkort kvar, som vittnar om att Norlind deltog i det studentikosa livet. Först något om själva brevkorten. I en artikel publicerad i Aktuellt om posthistoria, nr 11 (2012), sid 56–59 läser jag:

Till minne Oscar II:s tjugofemårsjubileum som regent utgavs den 18 september 1897 ett brevkort med valören 5 öre. Kortet är posthistoriskt intressant av två skäl: det är Sveriges första jubileumsfrankotecken och det var bara avsett för inrikes användning.

Min morfar skickade ett sådant kort till Ernst Norlind den 18 september 1897. Det var då exakt 25 år efter att Oscar II hade tillträtt. Tydligen skulle morfar, Ernst Norlind och en tredje person mötas på kvällen för att fira jubileet. Den tredje personen var postexpeditören Karl Österberg. På kortet till Ernst Norlind står:

Broder!

Första lektionen på vår kurs för lektor Philipot börjar på Onsdag kl 11 f.m.

- Var god skänk mig tillbaka detta brefkort, då du i kväll kommer till mig!

Vännen

Emil.

Lund. den 18 Sept. 1897

På det andra kortet - till Karl Österberg skriver morfar

Broder!

Välkommen i afton till mig för att tömma en bägare för Majestätet på dess jubileumsdag! Rök och godt humör medtages!

Vänligen

Emil Persson

Lund d. 18 Sept. 1987

När Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist skrev texten till Skånska slott och herresäten, en sång som ursprungligen skrevs till Oscar Winges nyårsrevy 1929 på Hippodromen i Malmö och som sjöngs in av Edvard Persson på skiva samma år, fanns Ernst Norlind och Borgeby med i en vers. Tydligen var det vanligt att ge bort en tavla föreställande en stork i högtidsgåva.

På storkarna tror också Borgeby herre

fast storken i Skåne för vart år bli färre.

När parken vid Borgeby doftar viol

då stämmer Ernst Norlind sin träskofiol.

Det är spännande att vi har ett par alster av Ernst Norlind i vår ägo. På något sätt blir även morfar, Emil Persson, aningen mer tydlig för mig.