Bibeln och skidåkning

Idag har jag fortsatt min träning inför Vasaåket. Det heter så detta märkliga år, eftersom det egentliga Vasaloppet – första söndagen i mars – endast kommer att genomföras av 400 åkare. Alla andra får sprida ut sig under perioden 12 februari till 7 mars, vilket är längre än vanligt.

Idag skulle jag åka lite längre än i tisdags, då jag lyckades ta mig runt 10 varv på det 400-metersslinga, som finns på en plats som i Uppsala kallas Kap. Den ligger nära Studenternas och snön man åker på är avskrap från bandyisen. Skälet till att platsen kallas Kap är att det förut var slutet på Uppsala – Kap Finisterre, det vill säga Europas västligaste spets, som också kallas ”världens ände”. Finis = ände. Terre = världen.

Så istället åkte jag till Skogsvallen i Storvreta. Där har jag varit förut och jag såg på nätet att spåren var i gott skick. När jag kom dit var parkeringen smockfull. Jag lyckades parkera på en parkeringsplats som egentligen inte fanns. När jag kom ut ur bilen hörde jag en speaker-röst i en högtalare, som annonserade vilka åkare som gick i mål. Med andra ord pågick det en skidtävling. I efterhand förstår jag att det var Storvretaloppet.

Jag frågade en vänlig person hur det låg till och han berättade att det finns ett gammalt spår längre bort, vid nästa parkeringsplats. Där kan motionärer åka, även om det pågår en tävling i de nya spåren.

Så jag tråcklade ut bilen och hittade en plats på nästa parkering. Jag vallade och 11.40 var jag iväg. Min plan på morgonen hade varit att starta 11 men dels behövde jag införskaffa valla, dels startade jag en aning sent.

Jag åkte där alla andra åkte. Spåret var inte optimalt. Sladdrigt och utan kanter, som skidorna kunde löpa i. Men vallan fungerade och vädret var gott. Efter ett tag vände spåret i en slags vändplan och så åkte jag samma väg tillbaka i ett parallellt spår. Klockan 12.15 var jag tillbaka till bilen och åt en mandarin och drack lite vatten. Då frågade jag en annan person om han visste spårets längd. Han hade mätt – jag förmodar med runkeeper – och sa att det var 3 km åt ena hållet och alltså sammanlagt 6 km. Det kändes ju mycket upplyftande. Då hade jag lyckats åka 6 km på 35 minuter.

Jag tog mig iväg en andra runda men halvvägs kände jag av skavsår i vänsterfoten. Jag frågade mig själv varför jag valde att sätta på en strumpa som det var hål i. Orutinerat. Hur som helst tog jag mig tillbaka till bilen och hade alltså klara 12 km. Jag hittade lite kirurgisk tejp och bytte även plats på strumporna. En kopp te och så iväg.

Både vid första och andra stoppet skickade jag SMS till hustrun, så att hon inte skulle bli orolig. Det fungerade väl så där. I hennes mobil såg det ut som om jag skickat båda SMS:en kl 12.20 vilket hon tolkade som om jag klarat 12 km då och bara skulle åka 6 km till. 13.56 ser jag att det kom ett SMS från henne med frågan: Var är Du?

Då var jag framme vid bilen för tredje gången och kunde ringa. Om jag räknar bort pauserna har jag alltså åkte 18km på två timmar. Det är ju inte direkt något världsrekordtempo. Men jag vet att jag i alla fall kommer fram i spåret.

Väl hemma hade den goda hustrun väntat med lunchen: soppa och pannkakor. Underbart. Nu är jag nyduschad och har även fått välbehövlig massage av ryggen. Jag känner av en del muskler som jag inte visste att jag hade.

Men vad har allt detta med Bibeln att göra? Jo, det finns ju en skidåkare i Bibeln som också hade vissa problem. Den förlorade sonen i Lukas 15 satte ju sprätt på alla pengar han ärvt. Då fick han börja arbeta som svinaherde. Han vallade svinen och hade velat äta (frö)skidorna. Så illa har det alltså inte gått för mig.