Saturday, 5 December 2020

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

No comments:

Post a Comment