Utköp eller försoning?

Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att

Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen

På Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:

Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen

Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var 2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han fortfarande, även efter sin pension.

När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.

Biskopsvigning
i ELCSA 12
februari 2017 

Nu väcks samma tanke i mig. Härnösands stift har flera vänstift i den världsvida kyrkan. Ett sådant är Cape Orange stiftet i Sydafrika, del av Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Det är en avsevärt mindre kyrka än Svenska kyrkan med betydligt sämre ekonomi. Jag har arbetat 7,5 år i ELCSA och vet att de inte är världsbäst på att lösa konflikter. Men det är inte poängen. De är kristna trossyskon och de skulle kunna bidra in i situationen i Härnösands stift.

I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många beskrivits som otillräcklig.

Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år 2008.

Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:

”Familjerådgivning” – för kyrkan

Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga att bistå.