Utomhuskroppslighet

Långhelg. Kristi himmelsfärdshelgen. Tanken var att vi skulle åkt iväg men nu blir det mindre sådant och mer stanna kvar i närheten. Det blev dock en viss rörelse. Eller inte.

Förra helgen tvättade jag fönster. Dessutom vår inglasade balkong. För sent mindes jag att jag även förra året sträckte mig, när jag skulle putsa en mindre glasruta på balkongen. Den sitter så att säga ”om hörnet” och jag måste sträcka mig utåt, nedåt och förbi en slags stålbalk. Inte bra. I början av förra veckan var jag orörlig och hade ont. När det inte gick över masade jag mig iväg till en naprapat i onsdags eftermiddag och denne konstaterade att jag nog sträckt mig i quadratus lumborum (core-muskeln) och musculus iliopsoas (höftböjarmuskeln). Dessförinnan var jag helg ovetande om att dessa muskler ens existerade. Än mindre att även jag är lycklig innehavare till två av varje. De högra var det som smärtade. Jag fick behandling och lite övningar och rådet att röra på mig.

Torsdag förmiddag åkte vi till Alunda och deltog i en pilgrimsvandring på kyrkogården. Det var ungefär så mycket jag kunde gå. Jag lyckades göra ont värre när jag klev in på passagerarsidan i bilen. Men bra ändå att vara ute och röra på sig.

Denna gravsten - omfamnad av ett träd - kunde jag
inte bara gå förbi på Alunda kyrkogård.

Hos goda vänner höll vi oss ute hela dagen. Matlagning i järngryta över öppen eld fungerade fint. I Sydafrika kallas det Potjiekos. Skillnaden på detta och stuvning/gryta är att man aldrig rör i en potjiekos. I med ingredienserna och sedan får det puttra i 2-3 timmar.

Det är ett mycket trivsamt tidsfördriv att laga mat på detta sätt.

På fredag gick jag tillbaka till naprapaten. Jag fick träffa en kollega, som endast skulle fortsätta behandlingen. Men denne konstaterade att det nog var en annan muskel som var det egentliga problemet. Tensor fascia lata – lårfascians spännare. Tja, inte vet jag. Jag hade ont i höften och svårt att knyta skosnörena. Nu blev det ny behandling och nya övningar.

Fredag kväll och lördag ägnades åt umgänge med ätteläggar men även rikliga promenader. Det visade sig riktigt välgörande. (Samt en del smärtstillande ska tilläggas. Det är bra för läkningsprocessen).

Söndag förmiddag innebar friluftsgudstjänst i Helga Trefaldighets prästgårdsträdgård. Bra även det. Ingen misstycker att man reser sig upp och går omkring en smula.

Altarbordet hade placerats mellan hägg (t h) och syrén (t v).
Hustrun sitter under det blå parasollet.

Idag har jag varit tillbaka till naprapaten och blivit ”utskriven”. Nu undrar någon vad allt detta har att göra med Kristi Himmelsfärd att göra? Min tolkning är att jag denna vecka blivit påmind om min kropp och dess begränsningar. Motsatsen till att Kristus lämnar jorden i synlig gestalt och försvinner ur lärjungarnas åsyn. Mitt i Covid -19 pandemins tidevarv, där så mycket sker digitalt och saknar kropp – åtminstone för oss som varken arbetar i vården eller insjuknar – har det varit nyttigt för mig att bli påmind om min kropp. Att Kristus – efter himmelsfärden – finns närvarande överallt ger mig trygghet och glädje. Själv är jag närvarande i min egen kropp. Om den inte vill röra på sig, då sitter jag still. En viktig insikt.