Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

The Past and the History

Every group of people has a past. A family, a village, a nation. The past consists of all that has happened, being said, written or built. No one can summarise the past. The past is everything. The past is incalculable.

When we look into the past we create history. This means that we select certain events or artefacts. We focus on specific casual links between those events. And we describe these chains of events with certain concepts.

Was F W de Klerk the President of South Africa or the Deputy President of South Africa? Or both? This is a question that South Africans answer differently today. On the website of F W de Klerk Foundation one can read that he is “the former President”.

In the State of Nation Address, however, South Africa’s President, Cyril Ramaphosa, addressed him as “former Deputy President”. History is written differently. The truth is that F W de Klerk was State President in the apartheid era. When South Africa became a democracy in 1994 he was Deputy President.

Why is this important? Because de Klerk's presence in the parliament at the SONA this year was heavily questioned by the Economic Freedom Fighters (EFF). The Speaker of the National Assembly, Ms Thandi Modise, did not entertain their complaint. The EFF wanted de Klerk to leave but his presence in the chamber was defended. Not because he claims that he once was the President but because he once was one of two deputy Presidents of South Africa.

I agree with what Michael Lapsley wrote on his Facebook wall the day after the SONA:

I consider the anti-democratic behaviour of the EFF at SONA totally unacceptable and actually reprehensible.Nevertheless I have to admit that emotionally part of me was pleased to hear FW called out.

To understand why Michael Lapsley writes this, one has to know that this Anglican priest lost both his hands and one eye when he opened a letter bomb in his home in Harare in 1990. The bomb was placed in the letter by the apartheid regime and at the time F W de Klerk was the State President. In his autobiography: Redeeming the Past. My Journey from Freedom Fighter to Healer (Orbis Books, Maryknoll 2012), Michael Lapsley writes:

So I hold de Klerk politically and morally responsible for my bombing. He may not have personally ordered it. He may not even have known about it, though it’s possible that he did. But he certainly knew about and did nothing to dismantle the machinery of state that carried it out. Despite this, I have yet to hear one word of remorse or acknowledgement of personal responsibility from F. W. de Klerk, a Nobel Peace Prize winner, about the evisl perpetrated by the apartheid state that he headed. Instead, his attitude is, “I saw nothing, I knew nothing, and I did nothing” (page139).

What really ignited the fire this time was that F W de Klerk Foundation had issued a statement saying that

… we cannot, from a legal point of view, accept that apartheid can in this manner be made a crime against humanity. 

I cannot understand why they had to come out with this statement right now. But it really shows that South Africa needs a continuing reconciliation process. Michael Lapsley also acknowledges this:

As an Institute for Healing of Memories we believe it is time for a new national conversation. [A]bout our pain and trauma that is so close to the surface and which needs to be healed if we are to attain peace with ourselves and create a kind, compassionate and just Society.

The South African Council of Churches (SACC) also issued a statement in response to the F W de Klerk Foundation. Amongst other things they said:

The statement issued by the De Klerk Foundation yesterday on February 14 - the Day of Celebrating Love, amplifying Mr De Klerk’s position that apartheid was not a crime against humanity, but a Soviet propaganda ploy, cannot go unchallenged by the South African Council of Churches. Apartheid was not only a crime, it was more than that, it was a gross sin against the image of God in the humanity of Black South Africans, generally called non-whites, who were legally treated as sub-human, and without the basic rights due to normal human beings.

So, one has to understand the dynamics behind the protests of the EFF. Still, I agree with the Speaker that F W de Klerk should remain in the room. One cannot remove him from the past. In my understanding the EFF tries to rewrite history.

The SONA itself dealt with the failure of Eskom to supply South Africa with electricity, the weak public finances and the problems with state-owned enterprises. Important issues and I really hope the present Government will be able to improve the lives of South Africans.

Ramaphosa also welcomed three distinguished persons the evening of the SONA:

Tonight, we are joined by Zozibini Tunzi, whose ascendance to the Miss Universe title is a reminder of our potential to achieve greatness against the odds. 

We also welcome Springbok captain Siya Kolisi, who led a group of determined and united South Africans to become the 2019 World Rugby Champions. 

We are joined this evening by another remarkable young person, Miss Sinoyolo Qumba, a Grade 11 learner from Lenasia South, who spent much of yesterday helping me to write this State of the Nation Address.

Just to end this blog post I realised that I really appreciate the title of Michael Lapsleys autobiography. 

Redeeming the Past.

Not the History, but the Past. Food for thoughts.

Vems bild?

En vandring tillsammans med hustrun på alla hjärtans dag är inte fel.

Dagen har ägnats åt vandring i Hågadalen. Ett fantastiskt naturområde i Uppsala. Vi tog buss 11 till hållplats Lyssnavägen nere vid Ekoln, som är en vik i Mälaren. Därifrån vandrade vi Vårdsätra strandpromenad och tog sedan av mot Lurbo och upp genom Hågadalen mot Kung Björns hög. En fantastisk dag. Solen sken och det var friskt att vandra. Mitt på dagen satt vi på en nedfallen trädstam och åt vår medhavda matsäck. Varsitt ägg, en kaviarmacka, en ostmacka med tomat. Kaffe! Kan det bli bättre?

Många tankar. Allt är ju så vackert och friskt. Men samtidigt vet vi att naturen far illa. Allt är så lugnt men samtidigt vet vi att det finns våld och oro i världen. Allt är ju så rikt. Samtidigt vet vi att det finns materiell fattigdom.

Vid vår andra paus, som innehöll apelsinklyftor och ytterligare en kopp kaffe funderade vi över detta med läget i vårt land. Systemkollaps. Misslyckad integration. Segregation. Och där satt vi på en bänk och hade det bra.

Men vems bild är det vi får oss till livs i media? Och vad finns det för agenda bakom de bilder som ges? Så här gick funderingarna där på bänken.

När jag var i Sydafrika på 1980-talet ville inte apartheidregimen visa upp bilden av fattiga kåkstäder, där det endast bodde svarta. Det gick att färdas genom landskapet utan att se den materiella fattigdomen. Däremot ville befrielserörelsen gärna att besökare från omvärlden skulle se. Att vi skulle förstå vilket orättvist system apartheid var. Befrielserörelsen ville förändring. Ville rättvisa.

När bilden av Sverige visas upp i media idag; vad vill avsändaren säga? När det till exempel talas om segregation, då får vi bara se bilder från så kallade utanförskapsområden. Men är inte de andra stadsdelarna också segregerade? Att vissa människor har råd att leva i lyx; är inte det en del av samma segregation?

Bilder på bilar som brinner i förorten, vem vill visa upp dem? Någon som vill förändring? Som vill rättvisa? Eller någon som vill skapa en situation där vi medborgare känner oss rädda och oroliga?

Jag tänker ofta på mina erfarenheter från 80-talets Sydafrika. De rika och privilegierade ville inte se misären i kåkstäderna. Idag vill rika och privilegierade gärna lyfta fram hur hemskt det är i mindre privilegierade områden. Vad är syftet?

Minns ni USA:s presidents replik från 2017:

Take a look at what happened last night in Sweden?

Vilket syfte hade han med den bild han ville förmedla?

När jag uppfattar att den som förmedlar en bild av lidande och orättvisa också vill vara med och förändra till det bättre, då tar jag till mig bilden. När den som förmedlar bilden också är beredd att förändra sitt eget liv.

Men om den som basunerar ut elände inte själv vill bidra till ökad rättvisa, då är jag betydligt mer skeptisk.

Bibelsällskapet - del 7: olika språk.

I tisdags åkte jag upp till Jokkmokk. Det är tredje gången i år som jag åker en längre sträcka tåg. I januari blev det en resa till Småland och en till Västerbotten. Denna månad en till Jokkmokk och om några veckor till Småland igen och i samma veva Skåne. Svenska Bibelsällskapet är hela Sveriges Bibelsällskap. Från norr till söder.

Det är allas Bibelsällskap. Bland våra huvudmän har vi inte bara kyrkor och samfund utan några andra organisationer finns också med. Svenska akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns också representerade i huvudmannarådet. (När jag nämner detta för en del av det uppväxande släktet, som aldrig hört ordet ”vitterhet” tror de att det finns en ”bitterhetsakademi”. De blir väldigt imponerade över att någon också tänkt på detta behov!)

Att Svenska akademien är en av huvudmännen skulle kunna peka i riktning att Svenska Bibelsällskapets uppdrag endast är att översätta Bibeln till svenska och nå dem som talar svenska. Men så är det inte alls. Dels finns Ekumeniska rådet i Finland också med som huvudman, vilket visar att vi arbetar för svensktalande även i andra länder, dels arbetar vi med översättningar till andra språk än svenska. Några av de erkända minoritetsspråken i Sverige håller vi precis på med: meänkieli och fler av de samiska varieteterna (för tillfället sydsamiska och lulesamiska). Dessutom säljer vi ju biblar på ett antal andra språk, som också talas i Sverige, i Bibelbutiken.

Kungaparet ser rätt så glada ut. Längst t v Ingrid Inga.

Därför var det också rimligt att jag som generalsekreterare i höstas skrev till hovet för att erbjuda kungen ett exemplar av Biibbal 2019, Bibeln på nordsamiska. Svaret kom i december. Kungen ville gärna ta emot Biibbal 2019 men helst i Jokkmokk i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Därav min resa i den gångna veckan.

När vi hade överläggningar med de projektgrupper som arbetar med bibelöversättning till sydsamiska och lulesamiska fick jag rådet att be någon same vara med och överlämna bibeln. På så sätt skulle det nordsamiska språket också kunna höras i samband med överlämnandet. Därför bad jag ordföranden i Svenska kyrkans samiska råd, Ingrid Inga, att vara med. Trots det lärde jag mig också att läsa en psaltarvers (Ps 119:105) själv. Jag kan inte låta bli att fascineras över språk och ser det alltid som en positiv utmaning att försöka lära mig.

Du sátni lea lámpá mu juolgái
ja čuovga mu bálgái.

I Bibel 2000 står det:

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.

Mitt korta anförande följer nedan:

Det är med stor tacksamhet vi idag överlämnar ett exemplar av Biibbal 2019 till Bibelsällskapets beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
År 2019, UNESCO:s internationella år för urfolksspråk, slutförde bibelsällskapen i Sverige, Norge och Finland arbetet med en ny nordsamisk bibelöversättning.
Teamet av översättare från de norska, finska och svenska delarna av Sápmi, har fått lägga många timmar på att hitta en gemensam stavnings- och språkstil som omfattar hela det nordsamiska språkområdet.
Vi hoppas och tror att denna bibelöversättning ska vara betydelsefull för standardiseringen av det nordsamiska skriftspråket.
Det är också vår övertygelse att Bibelns ord genom denna historiska översättning får nå ännu fler människor. På deras hjärtas språk.

Därefter läste Ingrid Inga ett längre stycke ur Bibeln (Psalt 96:10–13) på nordsamiska:

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.
Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,
marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla
inför Herren – se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Det var en av mina medarbetare som hjälpt mig att välja detta bibelord. Mycket passande. Dels konstateras att Gud står över alla världsliga ledare, dels talar psalmen om att Gud dömer rättvist, med oväld. Det uppfattade vi som ett viktigt budskap med tanke på Girjasdomen. Dessutom beskriver psaltarpsalmen att även skapelsen har en egen roll att spela.

Ingrid Inga övertygade mig dessutom också om att vi borde ge kungen och drottningen varsitt exemplar av Bibeln. Det blev väldigt bra. Jag är glad att jag lyssnade på det rådet.

Samma dag hade också Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och biskopen i Luleå Stift, Åsa Nyström, publicerat ett uttalande, där de fördömde den rasism som getts uttryck för genom hot och hat efter Girjasdomen. Viktigt. Länken kommer här.

Sammanträffanden

Idag är det en palindromdag. 20200202 kan läsas både framifrån och bakifrån. Med samma resultat. Förra gången det inträffade var den 11 november 1111. Osäkert om någon brydde sig på den tiden. Förmodligen skrevs datum annorlunda. Oavsett vilket är ju dagens datum endast ett siffermässigt sammanträffande. I övrigt påverkas vi inte särskilt av detta sakförhållande. Mer än att det roar människor med matematisk hjärna. Som mig.

Två präster som haft glädjen att bo och verka i
Bastuträsk. Inte alla förunnat!

Något annat som roade mig idag var när jag sammanträffade med en kollega i kyrkan. Torbjörn Bolander var en gång präst i Bastuträsk. Det har även jag varit. Torbjörn ledde högmässan i Vallby utanför Enköping, dit vi hade sökt oss denna Kyndelmässodag. Att möta Torbjörn fick mig att tänka på två saker.

Dels min egen dopdag, som vi brukar fira just på kyndelsmässodagen. Jag döptes den 5 februari 1961 i Mariakyrkan i Sigtuna. Det skedde under Kyndelmässohelgen det året. Den som döpte mig var Per-David Eby, vars far – Hilmer Eby – också hade varit präst i Bastuträsk. Ytterligare ett sammanträffande denna dag.

Nu råkar det också vara på det sättet att Torbjörn och hans hustru Katrin är gudföräldrar till vår yngste son. (De är inte de enda. Yngste sonen fick fyra gudföräldrar). Det passar ju att träffa sin yngste sons gudfar på sin egen dopdag. Men det passar särskilt bra denna gång. Idag blev nämligen yngste sonen själv gudfar för första gången. Goda vänner som blivit föräldrar hade tillfrågat honom och dopet skedde idag, i Kalmartrakten.

Yngste sonen har också en hjärna som gillar siffror. Den är skarpare än min. Åtminstone vad gäller det numeriska. Jag tror att han uppskattar att bli gudfar just denna dag.

Epilog:

När jag var präst i Bastuträsk hade jag en konfirmand, som kom in i Guinness rekordbok med världens längsta palindrom. Det är kanske inte ett ord som jag använder dagligen men ganska roligt:

Dallas-mygel-madam-legym-sallad