En dag i Santiago de Compostella

Vi vaknade alltså upp i vetskap om att vi nu inte skulle packa ihop våra saker och vandra ytterligare några mil utan stanna kvar i Santiago de Compostella en dag. Efter frukost på hotellet fanns pilgrimsmässan klockan tolv som dagens viktigaste hållpunkt. Dessförinnan ville vi också besöka den kyrka, som någon längs vägen rekommenderat, nämligen Iglesia de Santa María Salomé.

När vi kom dit pågick en morgonmässa, så vi vandrade en runda i staden. Efter en stund gick vi tillbaka och fann kyrkan i stort sett tom. Det var endast en kvinna där, som plockade i ordning efter mässan. Vi satte oss i ett sidokor och bad vår morgonbön och började sedan studera kyrkans alla skulpturer och bilder. Mitt fram fanns förstås María Salomé. Enligt traditionen mor till Jakob och Johannes, som annars går under namnet Sebedaios söner. Eller det namn som Jesus gav dem, enligt Markus 3:17

Boanerges – åskans söner

Var det Sebedaios, som var som åskan? Eller Salome? Eller var bröderna i sig själva hetlevrade? Kanske ändå Salome är min gissning. Det var ju hon som, enligt Matteus 20:20-24, bad Jesus att hennes söner skulle få sitta till höger och vänster om Jesus i hans rike. Var Salome i så fall en slags curling- eller helikopterförälder? Ni vet, det senare är en förälder som likt en helikopter svävar över sina barn, alltid redo att dyka ner, när barnen behöver hjälp. Vi vet ju så lite om henne men hon verkar i alla fall ha ett nära förhållande till Jesus och ha varit en kraftfull person. Hon är ju också en av de tre kvinnor som finns kvar vid korset när Jesus dör och även är först att besöka graven. När jag läser om henne, ser jag att hon beskrivs som halvsyster till Maria. Då skulle alltså Jakob och Johannes varit kusiner till Jesus. I ortodox tradition benämns hon som barnmorska vid Jesu förlossning.

Salome är kvinnan längst fram i mitten.
Till vänster Johannes och till höger Jakob.

Theresa av Avila i högrest gestalt och Jesus under.

Den sörjande madonnan berörde oss starkt.

Ändå studsar jag inför en kyrka, där någon annan än Jesus så tydligt placerats som centralfigur längst fram. Samtidigt är det positivt att de mer berömda sönerna får inta sidopositioner. I denna kyrka sitter de inte till höger och vänster om Jesus, utan de är placerade till höger och vänster om sin mamma. Lite ironiskt! Och Sebedaios, honom ser vi inte skymten av. Kyrkan domineras helt av kvinnor. I ett sidokor finns Theresa av Avila och en sorgsen Madonna. Jesus själv finns i några sidokor och den korsfäste Jesus återfinns längst ner, lite i skymundan. Vad vill en sådan kyrka säga?

Biskop emerita Caroline Krook bidrar med några tankar. I boken: Lärjungabilder – människobilder. (Förlagshuset Gothia 1984) skriver hon på sid 34-35 om Sebedaios söners mamma. Jag funderar över varför hon inte använder namnet Salome.

Det tog lång tid för mig
innan jag började förstå
mina bägge pojkar, Jakob och Johannes.
Jag oroade mig för
att det som var deras styrka
– helgjutenheten och det lidelsefulla sinnet,
som alltid brusade upp
då de såg orättfärdighet –
skulle bli deras undergång.

Min make Sebedaios hade
Ett inte så litet fiskeriföretag vid sjön.
Från den ena dagen till den andra
Lämnade pojkarna alltsammans.
En främmande rabbi hade satt sinnena
i brand på dem.
Då var jag verkligen förtvivlat arg.
Sebedaios var ju inte så ung längre
och pojkarna behövdes i företaget.

Senare besökte Mästaren oss båda.
Då förstod jag varför pojkarna gått.
Jag gick också hemifrån.
Inte för att följa mina pojkar,
utan för att följa Honom.
Det är klart att jag gladdes över
att Mästaren nästan alltid
hade mina söner intill sig.

En gång bad jag särskilt för pojkarna.
Jag bad att de skulle få
extra fina platser i himlen.
Nu skäms jag för det.
Så litet jag hade förstått.
Men ingen av oss förstod,
allra minst den där hemska dagen
då vi trodde att allt var slut.

Vart karlarna hade tagit vägen vet jag inte.
Men vi kvinnor stod litet på avstånd
och såg alltsammans.
Vi trodde som alla andra att det var slutet.
Men det var istället en början.
Början till något
som var långt, långt mer
än vad vi någonsin hade kunnat ana.

Salomé - längst fram i den kyrka,
 som bär hennes namn. Hon avbildas med en
flaska med myrra.

Efter nio dagars vandring på väg till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostella och ytterligare en dag i staden, som bär Sankt Jakobs grav, är det tydligt: jag är mer fascinerad av Salome.

Vi gick vidare genom staden och stötte då på våra vänner från Guatemala. Nu fick vi också reda på deras namn. Marie och José, med de fyra barnen Sofia, Andres, Valentina and Mia. Vi bytte såklart mailadresser även med dem. De var på väg in i katedralen för att även de krama om Santiago. De var märkbart exalterade. Tänk om vi kunde resa till Guatemala en dag och träffa dem där?

Pilgrimsmässan ägde rum i Iglesia de San Francisco, eftersom katedralen var stängd. Kyrkan var fylld intill sista plats. Många stod. Det mesta på spanska även om böner också bads på tyska, franska och engelska. Fint att få dela gemenskapen med hundratals andra pilgrimer. Något rökelsekar såg vi inte röken av. Men det går kanske inte att ersätta upplevelsen av det stora rökelsekaret i katedralen.

Det blev sedan en lugn eftermiddag och kväll, där vi helt enkelt kopplade av.