OD och diskursernas kamp

Igår lyssnade vi på Orphei Drängars vårkonsert i universitetsaulan i Uppsala. Mycket trevligt. Eftersom det var just vårkonsert, fick vi höra många av de klassiska vårsångerna:

Glad såsom fågeln
O, hur härligt
Vårliga vindar
Våren är kommen

Men också en vårsång med text av Astrid Gullstrand och med musik av Sara Wennerberg-Reuter

Drottning Vår

Den gillar jag. Inte minst slutet. Pampigt! Jag har skrivit det förut. Den kommer att bli en av Uppsalas – och kanske hela Sveriges – traditionella vårsånger.

Det är pampigt med en 80 man stark kör. 

Det är också spännande att våren besjungs som en drottning, på en konsert där det svenska kungaparet fanns bland åhörarna. Därav rubriken om diskursernas kamp, ett uttryck som kommer från 1900-talsfilosofen Michel Foucault. Mer om detta längre fram i bloggposten.

Konserten var som sagt mycket hörvärd. Utöver vårsångerna sjöngs ett parti tysk musik. Där uppskattade jag psaltarens 23:e psalm i tonsättning av Franz Schubert. Psalmen: Herren är min herde, är tonsatt av så många. Själv har jag ibland sjungit Gustaf Nordqvists version. Den slutar i ett pampigt forte. Det gör inte Schuberts. När texten handlar om att ”Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever” uppfattar jag uttrycket som mer innerligt. (Det går förresten att diskutera om just översättningen från Bibel 2000 ger rättvisa åt den tyska texten, som stämmer bättre med 1917 års översättning:

Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.

Där ligger fokus mer på evigheten – precis som i den tyska texten:

Einst ruh’ ich ew’ge Zeit dort in des Ew’gen Haus.

Oavsett hur det är med den saken, tyckte jag om körens tolkning och inte minst Folke Ahlins ackompanjemang på flygeln.

Konsertens andra del innehöll en del engelsk musik och där blev uttrycket mer dramatiskt. Sången ”Tyger! Tyger! Burning Bright” tyckte åtminstone jag handlade om skogsbrand. Mycket aktuellt. Den följdes av en tonsättning av ett parti ur den romersk-katolska begravningsliturgin – otippat på en vårkonsert, liksom ett stycke ur Verdis ”Ödets makt”. Visst hör ett nordiskt vemod till våren men detta var på en annan nivå.

Christina Nilsson och Cecilia Rydinger Alin framför OD.

Självklart måste jag också nämna gästsolisten, operasopranen Christina Nilsson. Fantastiskt kompetent sångerska. Vilken röstbehandling. Hon sjöng fyra stycken. Två till ackompanjemang av Folke Ahlin och två tillsammans med både Folke och kören. Ett av dessa var just ur Verdis ”Ödets makt”. Henne lyssnar jag gärna mer på.

Jag skulle också gärna lyssna mer på Emil Ingmar, andrebas i kören och jazzpianist. Han tog Folke Ahlins plats i stycket "Jag vet en dejlig rosa & Sinclairvisan". Det var säkert fler än jag som tänkte på Jan Johansson och Jazz på svenska. Snyggt.

Ett ord också om körens dirigent: Cecilia Rydinger Alin. Det är ju självklart hon och hennes förmåga som gör att det låter så bra. Hennes dirigentstil är kraftfull och vi förstod att hon ligger bakom det mesta, inte minst när hon på extranumret gick och ställde sig vid sidan av kören, som sjöng "Kristallen den fina". Mycket samstämt trots att ingen dirigent stod framför dem. Det är stort när en dirigent kan leda sin kör genom en slags tankeöverföring. Men så kan det fungera, när körsång är som bäst.

Hur var det då med diskursernas kamp? Jo, det första sångliga inslaget var kungssången. OD tog upp den när kungaparet kommit in i aulan och alla i lokalen var välkomna att sjunga med. Några formuleringar i texten vill jag kommentera:

Gör kronan på hans hjässa lätt.

Saken är ju den att Sveriges statschef aldrig bär någon krona. Självklart förstår jag att det ska tolkas symboliskt. Därför var det också intressant att vi också fick lyssna till stycket:

Tears for Te Wamo

Där ingår ett stycke på latin med följande text i svensk översättning:

Kom Kristi brud,
att kronan ta emot,
som Herren har berett
för evig tid.

Det betyder alltså att församlingen får ta emot kronan. Se där, en diskursiv kamp. Vems är kronan egentligen?

Samma diskursiva kamp finns i användandet av ”Drottning vår” i relation till Sveriges Drottnings närvaro. Vem är egentligen drottning? Kan vi ha flera?

En fråga som blir tydlig här, är att vi körsångare ofta sjunger texter, som vi inte alltid helhjärtat stämmer in i. När det exempelvis gäller sakral musik vet jag att en del körsångare sjunger dessa stycken för att de är musikaliskt vackra och inte för att de delar själva Gudstron. Men var går gränsen? Kungssångens sista strof hade jag svårt att sjunga:

Och all din tro till honom sätt
du folk av frejdad stam.

Ordet tro är för mig framför allt förknippat med Gud. I någon mån kan jag tro på kungen, som Sveriges statschef. Men ”all min tro” – nej, det blir svårt.

Här tar kungen emot medaljen av ordföranden i OD:s vänner, 

Anledningen till att kungen var med var att han skulle få ta emot en medalj av kören. Det var hans farfarsfar som instiftat den i samband med att denne, farfarsfar alltså, varit medlem i OD i femtio år. Nu delas den ut till alla som varit med i OD i femtio år. Kungen blev medlem (så kallad farbror) för exakt femtio år sedan och fick därför ta emot medaljen igår. Han passade på att hålla ett mycket underhållande tal. Framför allt berättade han hur han blev medlem i Washington, när en grupp ur OD sjöng vid en tillställning på ambassaden. Då var han kronprins och hade vid tillfället själv ställt sig i kören och varit med i framträdandet. Det fångade Washington Post upp och de var mycket imponerade över den svenske tronföljarens sångliga förmåga. Nu – femtio år senare – ville kungen bekänna att han bara hade mimat. Skojigt!

Det jag såg framför mig var en vanlig man som är glad och stolt över att vara hedersmedlem i en bra kör och som var en smula rörd över att detta uppmärksammades och att han dessutom fick ta emot en medalj, instiftad av farfarsfar. Till sist är väl just detta mycket viktigare än kronor och titlar. Mänsklig gemenskap och relationellt sammanhang. Gärna tillsammans med vacker sång och musik.