OD och diskursernas kamp

Igår lyssnade vi på Orphei Drängars vårkonsert i universitetsaulan i Uppsala. Mycket trevligt. Eftersom det var just vårkonsert, fick vi höra många av de klassiska vårsångerna:

Glad såsom fågeln
O, hur härligt
Vårliga vindar
Våren är kommen

Men också en vårsång med text av Astrid Gullstrand och med musik av Sara Wennerberg-Reuter

Drottning Vår

Den gillar jag. Inte minst slutet. Pampigt! Jag har skrivit det förut. Den kommer att bli en av Uppsalas – och kanske hela Sveriges – traditionella vårsånger.

Det är pampigt med en 80 man stark kör. 

Det är också spännande att våren besjungs som en drottning, på en konsert där det svenska kungaparet fanns bland åhörarna. Därav rubriken om diskursernas kamp, ett uttryck som kommer från 1900-talsfilosofen Michel Foucault. Mer om detta längre fram i bloggposten.

Konserten var som sagt mycket hörvärd. Utöver vårsångerna sjöngs ett parti tysk musik. Där uppskattade jag psaltarens 23:e psalm i tonsättning av Franz Schubert. Psalmen: Herren är min herde, är tonsatt av så många. Själv har jag ibland sjungit Gustaf Nordqvists version. Den slutar i ett pampigt forte. Det gör inte Schuberts. När texten handlar om att ”Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever” uppfattar jag uttrycket som mer innerligt. (Det går förresten att diskutera om just översättningen från Bibel 2000 ger rättvisa åt den tyska texten, som stämmer bättre med 1917 års översättning:

Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.

Där ligger fokus mer på evigheten – precis som i den tyska texten:

Einst ruh’ ich ew’ge Zeit dort in des Ew’gen Haus.

Oavsett hur det är med den saken, tyckte jag om körens tolkning och inte minst Folke Ahlins ackompanjemang på flygeln.

Konsertens andra del innehöll en del engelsk musik och där blev uttrycket mer dramatiskt. Sången ”Tyger! Tyger! Burning Bright” tyckte åtminstone jag handlade om skogsbrand. Mycket aktuellt. Den följdes av en tonsättning av ett parti ur den romersk-katolska begravningsliturgin – otippat på en vårkonsert, liksom ett stycke ur Verdis ”Ödets makt”. Visst hör ett nordiskt vemod till våren men detta var på en annan nivå.

Christina Nilsson och Cecilia Rydinger Alin framför OD.

Självklart måste jag också nämna gästsolisten, operasopranen Christina Nilsson. Fantastiskt kompetent sångerska. Vilken röstbehandling. Hon sjöng fyra stycken. Två till ackompanjemang av Folke Ahlin och två tillsammans med både Folke och kören. Ett av dessa var just ur Verdis ”Ödets makt”. Henne lyssnar jag gärna mer på.

Jag skulle också gärna lyssna mer på Emil Ingmar, andrebas i kören och jazzpianist. Han tog Folke Ahlins plats i stycket "Jag vet en dejlig rosa & Sinclairvisan". Det var säkert fler än jag som tänkte på Jan Johansson och Jazz på svenska. Snyggt.

Ett ord också om körens dirigent: Cecilia Rydinger Alin. Det är ju självklart hon och hennes förmåga som gör att det låter så bra. Hennes dirigentstil är kraftfull och vi förstod att hon ligger bakom det mesta, inte minst när hon på extranumret gick och ställde sig vid sidan av kören, som sjöng "Kristallen den fina". Mycket samstämt trots att ingen dirigent stod framför dem. Det är stort när en dirigent kan leda sin kör genom en slags tankeöverföring. Men så kan det fungera, när körsång är som bäst.

Hur var det då med diskursernas kamp? Jo, det första sångliga inslaget var kungssången. OD tog upp den när kungaparet kommit in i aulan och alla i lokalen var välkomna att sjunga med. Några formuleringar i texten vill jag kommentera:

Gör kronan på hans hjässa lätt.

Saken är ju den att Sveriges statschef aldrig bär någon krona. Självklart förstår jag att det ska tolkas symboliskt. Därför var det också intressant att vi också fick lyssna till stycket:

Tears for Te Wamo

Där ingår ett stycke på latin med följande text i svensk översättning:

Kom Kristi brud,
att kronan ta emot,
som Herren har berett
för evig tid.

Det betyder alltså att församlingen får ta emot kronan. Se där, en diskursiv kamp. Vems är kronan egentligen?

Samma diskursiva kamp finns i användandet av ”Drottning vår” i relation till Sveriges Drottnings närvaro. Vem är egentligen drottning? Kan vi ha flera?

En fråga som blir tydlig här, är att vi körsångare ofta sjunger texter, som vi inte alltid helhjärtat stämmer in i. När det exempelvis gäller sakral musik vet jag att en del körsångare sjunger dessa stycken för att de är musikaliskt vackra och inte för att de delar själva Gudstron. Men var går gränsen? Kungssångens sista strof hade jag svårt att sjunga:

Och all din tro till honom sätt
du folk av frejdad stam.

Ordet tro är för mig framför allt förknippat med Gud. I någon mån kan jag tro på kungen, som Sveriges statschef. Men ”all min tro” – nej, det blir svårt.

Här tar kungen emot medaljen av ordföranden i OD:s vänner, 

Anledningen till att kungen var med var att han skulle få ta emot en medalj av kören. Det var hans farfarsfar som instiftat den i samband med att denne, farfarsfar alltså, varit medlem i OD i femtio år. Nu delas den ut till alla som varit med i OD i femtio år. Kungen blev medlem (så kallad farbror) för exakt femtio år sedan och fick därför ta emot medaljen igår. Han passade på att hålla ett mycket underhållande tal. Framför allt berättade han hur han blev medlem i Washington, när en grupp ur OD sjöng vid en tillställning på ambassaden. Då var han kronprins och hade vid tillfället själv ställt sig i kören och varit med i framträdandet. Det fångade Washington Post upp och de var mycket imponerade över den svenske tronföljarens sångliga förmåga. Nu – femtio år senare – ville kungen bekänna att han bara hade mimat. Skojigt!

Det jag såg framför mig var en vanlig man som är glad och stolt över att vara hedersmedlem i en bra kör och som var en smula rörd över att detta uppmärksammades och att han dessutom fick ta emot en medalj, instiftad av farfarsfar. Till sist är väl just detta mycket viktigare än kronor och titlar. Mänsklig gemenskap och relationellt sammanhang. Gärna tillsammans med vacker sång och musik.

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.

Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).

Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.

I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.

Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som

Gudsrikets ambassad på jorden.

Michael Perreau, United Bible Societies

On Sunday and Monday I had the privilege of meeting the Director General of the United Bible Societies (UBS), Michael Perreau. He was visiting the Swedish Bible Society. This is a person that I will cooperate with in the future.

Michael was born in Malaysia. He lives in England. Formerly a successful business owner he has now dedicated his life to make the Bible available to as many persons as possible.

On Monday he gave a speech at the Swedish Bible Society's Annual General Meeting held in the Old City of Stockholm.

General Director Michael Perreau of the United Bible
Societies and Bishop Åke Bonnier, chairperson
of the Swedish Bible Society

Michael showed two short videos from China and Indonesia where minority groups received their Bibles. Yes, those people are Bible Beneficiaries of the work of the UBS but most of all, according to Michael, they are Bible Heroes. Many people around the world literally give their lives for the spread of the Bible. To be a Bible translator can be dangerous. We learnt about an entire family in Indonesia that was engaged in Bible translation. Almost the entire family had been poisoned to death, except one person. He then continued to work with Bible translation.

Michael Perreau is a seasoned speaker. He has a number of interesting stories and structured remunerations. For instance he spoke about the challenges that the UBS has:

Affordability – offer Bibles for free

Availability – finish translations

Accessibility – digitalize

Credibility – be confident and competent in the public space

When he spoke to the last point he mentioned the Bible Adventure (which is Sweden’s contribution to the plethora of methods.) He also mentioned an encouraging example from London where the Bible Society had applied to the authorities to place a large Jonah (with the whale) on Trafalgar Square. This was not approved. Which in turn resulted in protests in media and as a result thereof free publicity. Too cut a long story short the Bible Society then applied to perform Passion Plays on Trafalgar Square, which they also have done. Follow this link to read more.

The overall vision, as far as I understood, is to translate the Bible into all 7 000 known languages on the globe. 1 000 of them are oral, which means new challenges. 2 000 already have Bible translations. This means that 4 000 languages are left. The UBS has a goal to make 1 200 translations in the next 20 years. Michael Perreau invited the Swedish Bible Society to be part of this vision and maybe take responsibility for 10 of these projects. One translation costs approximately USD 40 000/year.

He finished by applauding the faithfulness of the Swedish Bible Society. But he also describes it as a sleeping giant. Meaning that the Swedish Bible Society can do more.

Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]

Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:

Lattjolajbanlådan

Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:

För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.

Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin

Pedagogiska yrken?

Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.